Nekromanti Coriolis och Aliens

[entomophobiac]

Kort sagt: jag bryr mig inte om en världs midichlorians, utan föredrar att inte veta.

 

[Minimoni]

Kort sagt: jag bryr mig inte om en världs midichlorians, utan föredrar att inte veta.

I det specifika fallet håller jag med.

 

[entomophobiac]

I det specifika fallet håller jag med.

Cherries well picked.

 

[krank]

Att undersöka vem som mördat någon i Pyrisfamfundet är ju mer intressant än att förkovra sig i metaplotten ur mitt perspektiv.

Problemet för mig är väl att mordmysteriet antagligen inte blir speciellt intressant om det just bara är ett mordmysterium helt utan kopplingar till metaplot etc. Det räcker helt enkelt inte för mig.

Det är lite som med nyheter: jag har oerhört svårt att engagera mig i nyheter om t.ex. mord, eftersom mord på en individ väldigt sällan har någon som helst samhällspåverkan. Väldigt många nyheter är sådana; de ger orimligt mycket utrymme till narrativet kring en enskild individ, trots att vi är jättejättemånga individer i landet och de flesta av oss inte påverkas det minsta av något som hänt en enskild annan individ.

Händelsen behöver ju inte ens vara det minsta representativ, så varför ska jag använda tid och ork att engagera mig? Om en nyhet däremot handlar om något större, om system och strukturer som påverkar många, eller om ett samhällsproblem eller om politik som kommer att drabba många, då känns det mer rimligt att lägga ner tid och engagemang på att läsa in sig och bry sig.

Så visst, jag kan väl lösa ett mysterium i vilket spel som helst, och själva lösandet kan absolut vara lite kul, men varje gång jag löser ett mysterium som just bara handlar om nå'n enskild individ som knappt påverkar någon annan, och inget i mysteriet ger mig några varaktiga insikter om världen eller om samhället, då känns det helt enkelt ganska oengagerande. Som en bortslösad möjlighet.

 

[entomophobiac]

Så visst, jag kan väl lösa ett mysterium i vilket spel som helst, och själva lösandet kan absolut vara lite kul, men varje gång jag löser ett mysterium som just bara handlar om nå'n enskild individ som knappt påverkar någon annan, och inget i mysteriet ger mig några varaktiga insikter om världen eller om samhället, då känns det helt enkelt ganska oengagerande. Som en bortslösad möjlighet.

En mördad individ kan vara en mördad individ, eller ett av en seriemördares offer. Kanske det första. Det kan vara del av en konspiration, som den lönnmördade FBI-agenten mitt på dagen på en öppen gata som visar sig vara skjuten av en yngling på order av hans styvpappa. Det kan vara precis vad som helst. Och det helt utan att behöva vara kopplat till något större än den lilla lokala världen.

Ytterst handlar bra historier om människor (tycker jag). Metaplot tenderar medföra att nästa grej behöver bli allt större. Allt djupare. För att inte stanna av och tappa sin lyster. Ungefär som när X-Files tvingas ha en ännu större konspiration efter varje säsongsavslut där vi som tittare tror att Mulder och Scully rett ut konspirationen.

Därför föredrar jag helt enkelt att inte behöva se metaplot som något jag behöver ta i, utan som något som sätter premissen och låter mig inspireras i den riktning spelmakarna tänkt sig. För Coriolis, exempelvis, älskar jag exemplen på karaktärer och skeenden som ges av den metaplot som är skriven i första delen av Ikonernas nåd, men den faktiska handlingen intresserar mig föga.

Smaken som baken i slutänd(a)n.

 

[krank]

Ytterst handlar bra historier om människor (tycker jag).

Jag har förstått att det är en mycket vanlig åsikt, ja.

För egen del tycker jag ju att de bästa historierna är de som kliar mina små grå på ett lagom intressant sätt, som Poirot kanske sagt.

Metaplot tenderar medföra att nästa grej behöver bli allt större. Allt djupare. För att inte stanna av och tappa sin lyster. Ungefär som när X-Files tvingas ha en ännu större konspiration efter varje säsongsavslut där vi som tittare tror att Mulder och Scully rett ut konspirationen.

Det här är anledningen till att tv-serier som redan från början har en bestämd stor arc och som avslutas när den är klar är mycket bättre än sådana som bara fortsätter och fortsätter och fortsätter.

Samma sak med rollspelskampanjer. De bästa är de som redan från början har en planerad början, mitt och avslut. Och planerad ungefärlig längd. =)

 

[luddwig]

Det här är anledningen till att tv-serier som redan från början har en bestämd stor arc och som avslutas när den är klar är mycket bättre än sådana som bara fortsätter och fortsätter och fortsätter.

Samma sak med rollspelskampanjer. De bästa är de som redan från början har en planerad början, mitt och avslut. Och planerad ungefärlig längd. =)

Medhåll när det gäller tv-serierna där jag är en passiv åskådare och vill ha bästa möjliga underhållning, men inte när det gäller rollspelskampanjerna där jag är en aktiv deltagare och vill kunna påverka händelseförlopp och riktning. Dock har jag gärna en riktigt schysst premiss som entomophobiac är inne på ovan, och som jag tycker att Coriolis levererar.

 

[CapnZapp]

Jag föredrar att ha rollpersonerna som undersökare snarare än ständigt aktiva aktörer. Jag hade varit helt OK med att ha en lång kampanj i vars klimax det avslöjas hur civilisationen föll och i längden hur detta påverkat och skapat det samhälle som kom efter.

Då får du spela År 0 eller något annat spel. MUA handlar om Pyrisamfundet och hur det speglar Sverige representerat av myten om det goda 50-talet. Katastrofen är bara en fond; något som hände för hundratals år sedan.

Väldigt lite av vad som hände då påverkar "nutiden" i MUA. Jämför hur mycket av Folkhemssverige som direkt påverkas av vad som hände under Napoleonkrigen. (Dvs tillräckligt mycket för att kunna ha en intressant diskussion historiker emellan, men i princip inget som man kan peka på i ett givet äventyr).

 

[CapnZapp]

Det här är anledningen till att tv-serier som redan från början har en bestämd stor arc och som avslutas när den är klar är mycket bättre än sådana som bara fortsätter och fortsätter och fortsätter.

Samma sak med rollspelskampanjer. De bästa är de som redan från början har en planerad början, mitt och avslut. Och planerad ungefärlig längd. =)

Jag håller helt med.

Däremot njuter jag mycket av rollspel även utan "arc", vilket jag inte kan säga om tv-serier.

 

[krank]

Väldigt lite av vad som hände då påverkar "nutiden" i MUA.

Ja, jag vet. Och jag kritiserade detta redan när M:UA först kom ut, på Järnringens gamla forum. Eftersom jag tycker att det är en lost opportunity. Jag förstår inte riktigt varifrån den här "men spela något annat då"-grejen kommer ifrån, om jag ska vara helt ärlig. Tror du att jag liksom har en brist på spel som gör det jag vill? Eller att jag inte vet att Järnringen valde att inte fokusera på sånt jag gillar?

Är det så att du tror att vi är inblandade i något slags tvekamp kring... jag vet inte, huruvida M:UA är bra eller inte?

Jag förstår inte riktigt hur du menar nu, helt enkelt.

 

[Rangertheman]

Jag gillar också när mina karaktärer får möjlighet att utforska och i en del settings även delta i metaplotten. När min grupp spelade Coriolis så använde jag den redan inbyggda metaplotten rund tredje horisonten och byggde ut den för att få in fler saker som min grupp och jag gillar. RP fick utforska gamla ruiner från forna civilisationer som de inte visste om de var mänskliga eller inte. Utforska högteknologiska lömningar i i Rymden och leta pusselbitar för att kunna översätta främmande språk och mycket mer. Jag och min grupp ogillar inte stridet till den grad som jag uppfattat att Krank gör, så det fanns strider på vägen men jag har gjort våld så dödligt att spelarna med deras RP helst hittar andra lösningar.

Blir det en Coriolis-kampanj för min del någon gång i framtiden är det precis så jag kommer att vilja spela den. Det är så vi spelar Symbaroum. Utöver Törnetronen-kampanjen har vi en mängd personliga berättelser som löper in och ut ur den; vi söker efter sju nycklar, en rollperson letar efter sin försvunna bror, min rollperson letar efter Den rena magin, min vilande rollperson (bror till min nuvarande) är eventuellt ödesbestämd för någon form av storverk, min sambos rollperson vill finna sanningen om föräldrarnas död, osv. De personliga berättelserna har fört oss till platser som vi kanske inte annars hade kommit i kontakt med och introducerar även rollpersoner som kan komma att bli betydelsefulla i framtiden.