Rising
Vila i frid
Jag råkade se filmen "Hannibal" för ett tag sedan, en film som jag försökt undvika så länge som möjligt eftersom jag alltid gillat Manhunter och När Lammen Tystnar, och jo, den var förstås verkligen inget vidare och förstörde till viss del hela filmsviten.
Det slog mig att det riktigt intressanta med karaktären Hannibal Lecter i Manhunter och När Lammen Tystnar är när han sitter bakom lås och bom. Han har ingen som helst möjlighet att utgöra något fysiskt hot mot huvudpersonerna, men han lyckas ändå hela tiden ha ett psykologiskt övertag med alla sina små nycker, lekar och kommentarer.
När Hannibal är fri så har han bara en enda nackdel kvar; sin fåfänga, och i filmen Hannibal överkommer han aldrig den på något särskilt elegant sätt. Det finns ingen kontrast, ingen dynamik, inget läskigt. Tvärtom så blir Hannibal någon form av superman som instinktivt känner när han blir förföljd och som alltid får tid över att fälla dräpande repliker innan han söver ned sina offer. Fåfängan belönas, istället för att ligga honom till last.
När jag tänker efter så är det ofta när antagonisten har en begränsning som det blir läskigt. I Aliens så får man genom repliken "How could they cut the power, man? They're animals!" se hur de civiliserade människorna på något vis ändå har blivit utmanövrerade av bestarna, hur osannolikt det än kan låta. Så där brukar det fungera i alla filmer med bestialiska monster; människorna försöker komma på en plan att fånga/döda monstret, och sedan visar det sig att monstrets instinkter ändå i slutändan gör att det blir monstret som lurar människorna och får ett övertag. Sådana scener finns i både varulvsfilmen Silver Bullit, King Kong, Hajen och, tja, hur många rullar som helst. Slasherkungen Jason är ett annat sådant bestialiskt monster som i sina bästa stunder använder sin begränsning för att överträffa människor som är smartare än honom själv.
Alienvarelserna överkommer sina bestialiska begränsningar på samma sätt som Hannibal överkommer sitt infängslade tillstånd. Jämför med Predator som inte har några nackdelar överhuvudtaget och som därför heller inte är särskilt läbbig.
---
Hur kan man nu använda detta i rollspel? Vad finns det för andra begränsningar som en antagonist skulle kunna överkomma på ett dramatiskt sätt? Spel som Kult och CoC använder sig ju båda av extremt mäktiga antagonister, hur gör man för att undvika att hamna i Predator-fällan? Eller ska man bara använda dem som någon form av ansiktslösa naturkrafter och låta mänskliga individer få vara de egentliga antagonisterna (vilket åtminstone föreslås i Kult)?
Eller har jag fel helt och hållet och är det ballare med en Dr.Lecter som är ute och härjar i det fria än när han sitter infängslad och bara har oskyldiga hyss för sig?
Det slog mig att det riktigt intressanta med karaktären Hannibal Lecter i Manhunter och När Lammen Tystnar är när han sitter bakom lås och bom. Han har ingen som helst möjlighet att utgöra något fysiskt hot mot huvudpersonerna, men han lyckas ändå hela tiden ha ett psykologiskt övertag med alla sina små nycker, lekar och kommentarer.
När Hannibal är fri så har han bara en enda nackdel kvar; sin fåfänga, och i filmen Hannibal överkommer han aldrig den på något särskilt elegant sätt. Det finns ingen kontrast, ingen dynamik, inget läskigt. Tvärtom så blir Hannibal någon form av superman som instinktivt känner när han blir förföljd och som alltid får tid över att fälla dräpande repliker innan han söver ned sina offer. Fåfängan belönas, istället för att ligga honom till last.
När jag tänker efter så är det ofta när antagonisten har en begränsning som det blir läskigt. I Aliens så får man genom repliken "How could they cut the power, man? They're animals!" se hur de civiliserade människorna på något vis ändå har blivit utmanövrerade av bestarna, hur osannolikt det än kan låta. Så där brukar det fungera i alla filmer med bestialiska monster; människorna försöker komma på en plan att fånga/döda monstret, och sedan visar det sig att monstrets instinkter ändå i slutändan gör att det blir monstret som lurar människorna och får ett övertag. Sådana scener finns i både varulvsfilmen Silver Bullit, King Kong, Hajen och, tja, hur många rullar som helst. Slasherkungen Jason är ett annat sådant bestialiskt monster som i sina bästa stunder använder sin begränsning för att överträffa människor som är smartare än honom själv.
Alienvarelserna överkommer sina bestialiska begränsningar på samma sätt som Hannibal överkommer sitt infängslade tillstånd. Jämför med Predator som inte har några nackdelar överhuvudtaget och som därför heller inte är särskilt läbbig.
---
Hur kan man nu använda detta i rollspel? Vad finns det för andra begränsningar som en antagonist skulle kunna överkomma på ett dramatiskt sätt? Spel som Kult och CoC använder sig ju båda av extremt mäktiga antagonister, hur gör man för att undvika att hamna i Predator-fällan? Eller ska man bara använda dem som någon form av ansiktslösa naturkrafter och låta mänskliga individer få vara de egentliga antagonisterna (vilket åtminstone föreslås i Kult)?
Eller har jag fel helt och hållet och är det ballare med en Dr.Lecter som är ute och härjar i det fria än när han sitter infängslad och bara har oskyldiga hyss för sig?