Nekromanti Döden, en del av rollspel

Cassius

Hero
Joined
12 Feb 2012
Messages
1,373
Location
Skåne
Hej Bullen.

Jag läste lite i vrållådan och kom och tänka på när spelares karaktärer har dött och hur de har kunnat bli väldigt olika effekter av det och hur ens spelgrupp har hanterat det. Jag skulle gärna att ni delade era minnen och olika erfarenheter av detta.

Ett av mina starkaste minnen av döden var i Undergångens arvtagare när gruppens fredsmäklare dog. Alla spelare skrev om hur det kändens och i spelet så skrev de ett brev till hans föräldrar och informerade dom om dödsfallet. Här är vad de skrev om sina tankar.

Jag minns att jag tittade på liket. På kroppen till vad som antagligen varit min bästa vän. Kanske den bästa vän jag någonsin skulle få. Kroppen var sargad och jag kände mig själv mycket sargad. Jag mins att jag mest tittade på ett av kulhålen som träffat Kål-Leif. Det såg... speciellt ut. Jag tittade på det länge. Fokuserat. Jag var väldigt fokuserad. Tidigare hade jag antagligen tagit mig ett järn. Eller rökt ner mig fullständigt. För första gången var jag fokuserad på riktigt. Jag var fokuserad på Kol-Leifs kropp och min skuld till att han var död. Jag kände skuld och jag ville bara döda. All min kraft var riktad mot en punkt och det var att ta livet av någon... något. Slita halsen av det... den... Självmordet var nog inte långt borta men det visste jag inte då. Jag ville bara ta mina puffror och trycka av. Eller ännu hellre, skära långsamt i någon tills förblödelse släckte det. Alla med verklig skuld var döda och det är ett under att jag överlevde det ögonblicket. Jag tittade på liket i ett par minuter. Jag var ensam. Jag täckte hans ansikte igen och gick ut.

Jag tror det var då jag förändrades i grunden. Jag hade överlevt. Inte bara Maser Magnus och Cappuccino och allt annat. Jag hade överlevt stunden tillsammans med Kål-Leifs lik. Från den dagen började jag verkligen förakta döden. Men den blev också en del av mig. - Ralle Zoegas


-

Kål Leif var den som jag har kunnat kommunicera obehindrat med under hela min uppväxt. Han har aldrig förråt mig och jag viste att jag gjorde rätt när jag litade på honom med mitt liv, och att mormor hade fel som varnade mig för det.

Att vara maktlös och inte kunna rädda honom gjorde mycket ont, och att tänka tillbaks på vad som hade kunnat vara anorlunda om jag bara kunnat samla styrkan och dra honom från platsen... men det är försent nu. Det är mycket som är försent. - Antonio Lampknopp


Brevet till hans familj.

Kära Grävmän.

Kål Leif har avlidit.
Han mötte slutet som en hjälte när han skyddade oss samt en värnlös person som skulle slaktats av mobbsters om inte er son ställt sig i vägen. De som gjorde det är döda.

Vi kommer hem snart.

Om det kunde göras hade vem av oss som helst tagit hans plats. Han var den bäste av oss.

/Antonio, Bååde, Klyfvare och Zoegas.



/Cassius som blir tårögd när han läser det
 

Recca

Femme Fatale
Joined
22 Jun 2011
Messages
6,383
Location
Linköping
Det låter som att du borde ha det här inlägget i Krönikor-sektionen. Eller var det någon poäng du ville göra? Eller fråga du ville ställa?
 

Recca

Femme Fatale
Joined
22 Jun 2011
Messages
6,383
Location
Linköping
Cassius said:
Jag skulle gärna att ni delade era minnen och olika erfarenheter av detta.
Det går bra att läsa inlägget.
Ålrajt.

Jag spelade rollspel för första gången och vi spelade byn Zerim som är ett nybörjaräventyr till DoD 91. Vi var två spelare och en SL. När vi kom till jaktslottet i skogen med rövarna i det så tröttnade spelledaren och sa: "De skjuter er, ni dör. Nu gör vi nåt annat."
 

chrull

Stockholm Kartell
Joined
17 May 2000
Messages
8,421
Cassius said:
Jag skulle gärna att ni delade era minnen och olika erfarenheter av detta.
Det går bra att läsa inlägget.


I Kingmakerkampanjen ärade vi ofta de fallna kamraterna med att döpa om platser efter dem, resa statyer till deras ära, statsbegravning, eller liknande. Det kändes väldigt passande i den kampanjen.

Annars så har jag haft ett fall där jag som SL tagit livet av en RP och resultatet blev hurrarop runt hela bordet (men spelar man bard får man skylla sig själv) och eftersom de lyckades begrava honom i en ytterst ohelig lund så blev de senare jagade av honom i en odöd form.

Vid andra tillfällen har svaret bara blivit "lulz, roll new char plx".
 

anth

Vetefan
Joined
24 Feb 2003
Messages
10,271
Location
Fjollträsk
Beror på dödligheten i kampanjen:
- I vissa kampanjer dör knappt en rollperson om året fastän man spelar en gång i veckan.
- I andra kampanjer dör minst en rollperson per spelsession.

Givetvis döden viktigare ju sällsyntare den är.
Men jag skulle säga att även i kampanjer med hög dödsfrekvens brukar man göra dödsögonblicket till något speciellt - det är ju ändå det sista den rollpersonen får vara med om, så något spektakulärt brukar man hitta på.
 

God45

#PrayersForBahakan
Joined
23 Oct 2012
Messages
18,529
Jag avslutade min D&D Europa kampanj i går. Jag tänkte berätta om första sessionen i det spelet.

Gruppen var ganska ny. Några hade spelat EON eller world of darkness någon gång tidigare men det här var den första riktiga kampanjen de hade dedikerat sig till att vara med i. Reglerna var white box d&d med mina egna husregler och begruppen bestod av en halv-ork lönmördare, en alvisk clerik, en halv-alvisk riddare och en hobbit magiker.

Första halvan av sessionen gick jättebra för gruppen. De jagar bort en av mordreds riddare som försöker pressa dem på penar genom smart användande av magi och diplomati. Halv-alven upptäckte senare att två av tjejerna hon stöter på i den lokala tavernan var vampyrer. Efter att ha planerat anfaller gruppen av level 1 karaktärer vampyrerna med vigvatten, vitlök, silver, pålar och en hammare lånad av den lokala cleriken till Odin. De besegrar vampyrerna snabbt och effektivt och med bytet därifrån får de en audience hos den lokala grevinan som belönar dem och som halv-alven också lyckas förföra.

Sedan ger de sig av till den lokala dungeonen. De masakreras i första rumemt. Halv-alven detonerar en explosiv fälla som skadar henne och kallar till sig 5 goblins beväpnade med rostiga och smutsiga knivar. Goblinsen, som de verkligen borde vinna över, sliter dem sedan i bitar på grund av dålig rullande. Cleriken får en hälsena avskurna av en goblin och svingar vilt för att hämnas, hon råkar dock träffa halv-alven i nacken och spreja hjärnsubstans över rummet. Lönnmördaren försöker sedan kasta knivar på goblinsen men träffar cleriken i benet så illa att aortan kapas.

Vid den här punkten bestämmer sig hobiten för att sticka. Han tar ta i den döende cleriken och drar ut henne i solljuset medan lönmördaren slåss med goblinsen och nästan dör på kuppenn.

Gruppen har råd med en läkare men deras clerik lyckas inte med constitution rullningen och dör på operationsbordet.

Nu ska det nämnas att ingen av spelarna hade haft en karaktär som dött tidigare. Vad var deras reaktion? Hämnd! Nya karaktärer rullades upp med syftet att hämnas på goblin kräken. Syra inhandlades för att användas som ett kastvapen, fotanglar skaffades för att täckda deras eventuella reträtter och alla köpte en båge eller liknande för att kunna regna död på fiender som ännu inte nått dem.

Sedan gick de tillbaks och mördade allt levande eller odött i den där dungeon. För nu, nu var det personligt! :gremlaugh:
 

Cassius

Hero
Joined
12 Feb 2012
Messages
1,373
Location
Skåne
anth said:
Beror på dödligheten i kampanjen:
- I vissa kampanjer dör knappt en rollperson om året fastän man spelar en gång i veckan.
- I andra kampanjer dör minst en rollperson per spelsession.

Givetvis döden viktigare ju sällsyntare den är.
Men jag skulle säga att även i kampanjer med hög dödsfrekvens brukar man göra dödsögonblicket till något speciellt - det är ju ändå det sista den rollpersonen får vara med om, så något spektakulärt brukar man hitta på.
Jag delar också bilden av att det beror på spel, men jag upplever det mycket svårare som SL att låta min spelare dö när det händer väldigt sällan. Det kan nästan kännas för tungt att låta dom försvinna.
 

anth

Vetefan
Joined
24 Feb 2003
Messages
10,271
Location
Fjollträsk
Cassius said:
Jag delar också bilden av att det beror på spel, men jag upplever det mycket svårare som SL att låta min spelare dö när det händer väldigt sällan. Det kan nästan kännas för tungt att låta dom försvinna.
Jo, jag har t.ex. en köpkampanj som teoretiskt sätt ska ta spelarna från level 1 till level 30 i DnD3 - och redan från början är det helt uppenbart att det är en episk kampanj och att rollpersonerna är speciella med förmågor som ingen annan i världen har. Det är liksom underförstått att de rollpersoner som börjar tillsammans vid level 1 ska sluta tillsammans vid level 30 som världens mäktigaste hjältar.
Försök ta livet av en rollperson i en sån kampanj. När du upptäcker att det är nästintill omöjligt inser du att du som spelledare hittar på allt dummare och dummare Deus Ex Machina för att hålla rollpersonerna vid liv. Det värsta är att spelarna är ju inte dummare än att de själva inser detta så de börjar göra dummare och dummare saker själva - för de VET att man inte kommer att döda deras rollpersoner (åtminstonde gör mina spelare så).

Jag tycker faktiskt att det blir bättre spel om man börjar en kampanj med ett riktigt dödligt äventyr där någon rollperson faktiskt dör. Då lär sig spelarna att deras rollpersoner inte är odödliga och spelstilen förändras markant. Fruktar spelarna för sina rollpersoners liv får man en helt annan känsla, en annan nerv vid spelbordet.

Viktigast för mig är dock att man som spelledare inte försöker döda rollpersonerna (eller för den delen försöka hålla dem vid liv). Som SL ska man inte vara mordisk eller blödig, man ska vara neutral. Bäst spel blir det med ett dödligt äventyr och en neutral spelledare. Det är min åsikt.
 

Bassejr

Hero
Joined
8 Jun 2012
Messages
847
Location
Eskilstuna
Jag har haft oturen att mestadels spela med munchkins utan känsla för storyn, och de få skickliga berättare och spelare jag haft har jag ännu inte haft ett dramatiskt dödsfall med. Dock en ganska emotionell scen om en spelares unga dotter, och återföreningen med hennes far.

Men jag tycker att död i rollspel är viktigt. Det är en del av livet, så att ha med det i spelet, specielt om det är på ett inte allt för orealistiskt sätt, kan verkligen göra storyn intressant.
 

God45

#PrayersForBahakan
Joined
23 Oct 2012
Messages
18,529
anth said:
Jag tycker faktiskt att det blir bättre spel om man börjar en kampanj med ett riktigt dödligt äventyr där någon rollperson faktiskt dör. Då lär sig spelarna att deras rollpersoner inte är odödliga och spelstilen förändras markant. Fruktar spelarna för sina rollpersoners liv får man en helt annan känsla, en annan nerv vid spelbordet.
Det här är en bra ide. Man behöver inte döda folk hela tiden, det är faktiskt kontra produktivt i många fall. Vad man behöver är rädslan för att deras karaktärer ska dö från spelarna. Så om de börjar göra dumma saker vet de att de får "Är du säker?" varningen men sedan dör de.

Grejen är ju att ingen passerar varningen utan att veta vad de ger sig in på om man har demonstrerat att man inte backar från konsekvenserna av spelaranas beslut.
 

anth

Vetefan
Joined
24 Feb 2003
Messages
10,271
Location
Fjollträsk
Bassejr said:
Jag har haft oturen att mestadels spela med munchkins utan känsla för storyn
Munchkins är svåra att spelleda om man vill ha bra rollspel men det går förutsatt att att man känner spelarna tillräckligt väl.
 

anth

Vetefan
Joined
24 Feb 2003
Messages
10,271
Location
Fjollträsk
God45 said:
Det här är en bra ide. Man behöver inte döda folk hela tiden, det är faktiskt kontra produktivt i många fall. Vad man behöver är rädslan för att deras karaktärer ska dö från spelarna. Så om de börjar göra dumma saker vet de att de får "Är du säker?" varningen men sedan dör de.

Grejen är ju att ingen passerar varningen utan att veta vad de ger sig in på om man har demonstrerat att man inte backar från konsekvenserna av spelaranas beslut.
Helt rätt. Det är inte att rollpersonerna dör som ger nerv. Det är spelarnas rädsla för att rollpersonerna ska dö som ger nerv.
Faktum är att man inte ens behöver ha dödliga äventyr hela tiden - för det skulle vara som en två timmar lång actionfilm som går i 180 hela tiden (nej, det är inte bra).
Det räcker faktiskt att ha dödliga äventyr bara ibland - men att inte annonsera i förväg när det blir dödligt.
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,523
Location
Göteborg
Bra död: I slutet av spelet. Jag har en förkärlek för dramatiska dödsscener i slutet när jag spelar. Vi spelade i tisdags och jag blev lite paff när en av spelarna hade ett (tyckte jag) toppentillfälle att offa sin rollperson och inte gjorde det. Jag höll som bäst på att beskriva hur jag dog när en annan spelare hoppade in och räddade livet på mig. Men det blev rätt bra ändå, faktiskt.

Dålig död: För att SL tycker att "man gjorde något dumt". Nu spelar jag inte längre med en SL som har rätten att döda rollpersoner mot spelarens vilja, men när jag gjorde det tyckte jag alltid att det var världens sämsta grej när SL hade ihjäl någon för att han tyckte att det personen gjorde var en dum idé. Liksom, spelaren tyckte uppenbarligen inte att det var dumt; varför ska SL ha tolkningsföreträde? Jag vet att det finns många som gillar att spela så, såklart, men det är inte min grej.
 

anth

Vetefan
Joined
24 Feb 2003
Messages
10,271
Location
Fjollträsk
Genesis said:
Dålig död: För att SL tycker att "man gjorde något dumt". Nu spelar jag inte längre med en SL som har rätten att döda rollpersoner mot spelarens vilja, men när jag gjorde det tyckte jag alltid att det var världens sämsta grej när SL hade ihjäl någon för att han tyckte att det personen gjorde var en dum idé. Liksom, spelaren tyckte uppenbarligen inte att det var dumt; varför ska SL ha tolkningsföreträde? Jag vet att det finns många som gillar att spela så, såklart, men det är inte min grej.
Jag är inte säker på att jag förstår vad du menar här.

Ex:
Spelare: "Jag försöker hoppa över avgrunden."
SL: "OK, slå för hoppa."
*rull rull*
Spelare: "Fan, jag misslyckades."
SL: "Du faller ner i den bottenlösa avgrunden och dör."
Spelare: "Men jag ville inte dö..."

Har då SL varit dålig?
Jo, SL kunde sagt att spelaren missar avsatsen, men lyckas få tag på en rot eller något (och jag som SL kan göra det som spelaren missar slaget precis).

Överhuvudtaget förstår jag inte resonemanget med att spelare VILL att deras rollpersoner ska dö. För mig är det en form av virtuell självmordsbenägenhet.
Sådana rollpersoner ska spärras in i madrasserade celler där de inte kan skada sig själva. :gremsmile:

Jag tror att våra spelstilar är såpass olika att det kanske inte är värt att diskutera död i rollspel.
 

Recca

Femme Fatale
Joined
22 Jun 2011
Messages
6,383
Location
Linköping
anth said:
Överhuvudtaget förstår jag inte resonemanget med att spelare VILL att deras rollpersoner ska dö. För mig är det en form av virtuell självmordsbenägenhet.
Sådana rollpersoner ska spärras in i madrasserade celler där de inte kan skada sig själva. :gremsmile:

Jag tror att våra spelstilar är såpass olika att det kanske inte är värt att diskutera död i rollspel.
Ett annat exempel då:
Spelaren har lyckats smyga sig in i palatset för att stjäla kungaspiran som är symbolen för kungens makt.
Spelare: rull rull
SL: du misslyckas. Du välter en rustning som står vid väggen. Krasch bom bang. Femton riddare kastar sig in i korridoren och omringar dig. De anfaller.
Spelare: Jag eh... jag försöker fly. (rull rull)
SL: Du lyckas undvika ett hugg men övriga 14 träffar, du dör.
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,523
Location
Göteborg
anth said:
Jag är inte säker på att jag förstår vad du menar här.

Ex:
Spelare: "Jag försöker hoppa över avgrunden."
SL: "OK, slå för hoppa."
*rull rull*
Spelare: "Fan, jag misslyckades."
SL: "Du faller ner i den bottenlösa avgrunden och dör."
Spelare: "Men jag ville inte dö..."

Har då SL varit dålig?
Tja, det var inte exakt så jag tänkte, men ja, jag hade blivit sur om ovanstående hade hänt mig.

Överhuvudtaget förstår jag inte resonemanget med att spelare VILL att deras rollpersoner ska dö. För mig är det en form av virtuell självmordsbenägenhet.
Sådana rollpersoner ska spärras in i madrasserade celler där de inte kan skada sig själva. :gremsmile:

Jag tror att våra spelstilar är såpass olika att det kanske inte är värt att diskutera död i rollspel.
Värt och värt, den här tråden rymmer väl alla typer av spelstilar? Jag gillar att spela på ett sätt som innebär att man kan njuta när det går dåligt för rollpersonen. Men jag är såklart medveten om att alla inte spelar så.
 

God45

#PrayersForBahakan
Joined
23 Oct 2012
Messages
18,529
Recca said:
anth said:
Överhuvudtaget förstår jag inte resonemanget med att spelare VILL att deras rollpersoner ska dö. För mig är det en form av virtuell självmordsbenägenhet.
Sådana rollpersoner ska spärras in i madrasserade celler där de inte kan skada sig själva. :gremsmile:

Jag tror att våra spelstilar är såpass olika att det kanske inte är värt att diskutera död i rollspel.
Ett annat exempel då:
Spelaren har lyckats smyga sig in i palatset för att stjäla kungaspiran som är symbolen för kungens makt.
Spelare: rull rull
SL: du misslyckas. Du välter en rustning som står vid väggen. Krasch bom bang. Femton riddare kastar sig in i korridoren och omringar dig. De anfaller.
Spelare: Jag eh... jag försöker fly. (rull rull)
SL: Du lyckas undvika ett hugg men övriga 14 träffar, du dör.
Det här är ett bra exempel på hur det ska gå till :gremsmile: +1
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,523
Location
Göteborg
Recca said:
Ett annat exempel då:
Det där var ett bättre exempel på vad jag menade från början. SL: "Det var en korkad idé att försöka smyga sig in i palatset; du får skylla dig själv."
 
Top