Hej Bullen.
Jag läste lite i vrållådan och kom och tänka på när spelares karaktärer har dött och hur de har kunnat bli väldigt olika effekter av det och hur ens spelgrupp har hanterat det. Jag skulle gärna att ni delade era minnen och olika erfarenheter av detta.
Ett av mina starkaste minnen av döden var i Undergångens arvtagare när gruppens fredsmäklare dog. Alla spelare skrev om hur det kändens och i spelet så skrev de ett brev till hans föräldrar och informerade dom om dödsfallet. Här är vad de skrev om sina tankar.
Jag minns att jag tittade på liket. På kroppen till vad som antagligen varit min bästa vän. Kanske den bästa vän jag någonsin skulle få. Kroppen var sargad och jag kände mig själv mycket sargad. Jag mins att jag mest tittade på ett av kulhålen som träffat Kål-Leif. Det såg... speciellt ut. Jag tittade på det länge. Fokuserat. Jag var väldigt fokuserad. Tidigare hade jag antagligen tagit mig ett järn. Eller rökt ner mig fullständigt. För första gången var jag fokuserad på riktigt. Jag var fokuserad på Kol-Leifs kropp och min skuld till att han var död. Jag kände skuld och jag ville bara döda. All min kraft var riktad mot en punkt och det var att ta livet av någon... något. Slita halsen av det... den... Självmordet var nog inte långt borta men det visste jag inte då. Jag ville bara ta mina puffror och trycka av. Eller ännu hellre, skära långsamt i någon tills förblödelse släckte det. Alla med verklig skuld var döda och det är ett under att jag överlevde det ögonblicket. Jag tittade på liket i ett par minuter. Jag var ensam. Jag täckte hans ansikte igen och gick ut.
Jag tror det var då jag förändrades i grunden. Jag hade överlevt. Inte bara Maser Magnus och Cappuccino och allt annat. Jag hade överlevt stunden tillsammans med Kål-Leifs lik. Från den dagen började jag verkligen förakta döden. Men den blev också en del av mig. - Ralle Zoegas
-
Kål Leif var den som jag har kunnat kommunicera obehindrat med under hela min uppväxt. Han har aldrig förråt mig och jag viste att jag gjorde rätt när jag litade på honom med mitt liv, och att mormor hade fel som varnade mig för det.
Att vara maktlös och inte kunna rädda honom gjorde mycket ont, och att tänka tillbaks på vad som hade kunnat vara anorlunda om jag bara kunnat samla styrkan och dra honom från platsen... men det är försent nu. Det är mycket som är försent. - Antonio Lampknopp
Brevet till hans familj.
Kära Grävmän.
Kål Leif har avlidit.
Han mötte slutet som en hjälte när han skyddade oss samt en värnlös person som skulle slaktats av mobbsters om inte er son ställt sig i vägen. De som gjorde det är döda.
Vi kommer hem snart.
Om det kunde göras hade vem av oss som helst tagit hans plats. Han var den bäste av oss.
/Antonio, Bååde, Klyfvare och Zoegas.
/Cassius som blir tårögd när han läser det
Jag läste lite i vrållådan och kom och tänka på när spelares karaktärer har dött och hur de har kunnat bli väldigt olika effekter av det och hur ens spelgrupp har hanterat det. Jag skulle gärna att ni delade era minnen och olika erfarenheter av detta.
Ett av mina starkaste minnen av döden var i Undergångens arvtagare när gruppens fredsmäklare dog. Alla spelare skrev om hur det kändens och i spelet så skrev de ett brev till hans föräldrar och informerade dom om dödsfallet. Här är vad de skrev om sina tankar.
Jag minns att jag tittade på liket. På kroppen till vad som antagligen varit min bästa vän. Kanske den bästa vän jag någonsin skulle få. Kroppen var sargad och jag kände mig själv mycket sargad. Jag mins att jag mest tittade på ett av kulhålen som träffat Kål-Leif. Det såg... speciellt ut. Jag tittade på det länge. Fokuserat. Jag var väldigt fokuserad. Tidigare hade jag antagligen tagit mig ett järn. Eller rökt ner mig fullständigt. För första gången var jag fokuserad på riktigt. Jag var fokuserad på Kol-Leifs kropp och min skuld till att han var död. Jag kände skuld och jag ville bara döda. All min kraft var riktad mot en punkt och det var att ta livet av någon... något. Slita halsen av det... den... Självmordet var nog inte långt borta men det visste jag inte då. Jag ville bara ta mina puffror och trycka av. Eller ännu hellre, skära långsamt i någon tills förblödelse släckte det. Alla med verklig skuld var döda och det är ett under att jag överlevde det ögonblicket. Jag tittade på liket i ett par minuter. Jag var ensam. Jag täckte hans ansikte igen och gick ut.
Jag tror det var då jag förändrades i grunden. Jag hade överlevt. Inte bara Maser Magnus och Cappuccino och allt annat. Jag hade överlevt stunden tillsammans med Kål-Leifs lik. Från den dagen började jag verkligen förakta döden. Men den blev också en del av mig. - Ralle Zoegas
-
Kål Leif var den som jag har kunnat kommunicera obehindrat med under hela min uppväxt. Han har aldrig förråt mig och jag viste att jag gjorde rätt när jag litade på honom med mitt liv, och att mormor hade fel som varnade mig för det.
Att vara maktlös och inte kunna rädda honom gjorde mycket ont, och att tänka tillbaks på vad som hade kunnat vara anorlunda om jag bara kunnat samla styrkan och dra honom från platsen... men det är försent nu. Det är mycket som är försent. - Antonio Lampknopp
Brevet till hans familj.
Kära Grävmän.
Kål Leif har avlidit.
Han mötte slutet som en hjälte när han skyddade oss samt en värnlös person som skulle slaktats av mobbsters om inte er son ställt sig i vägen. De som gjorde det är döda.
Vi kommer hem snart.
Om det kunde göras hade vem av oss som helst tagit hans plats. Han var den bäste av oss.
/Antonio, Bååde, Klyfvare och Zoegas.
/Cassius som blir tårögd när han läser det