Åh Pilzeman <3 !!
Måste säga att det var nog en grop du mest grävde åt dig själv: dom säger ju att det inte går att conna en ärlig hob, men en oärlig hob går lätt som en plätt att conna. Jag är mest av allt stolt av mitt pokerface då min hjärna bara »snälla stjäl ringen, snälla stjäl ringen« och du fortsatte prata med Cilia utan att stjäla ringen. Förrän på slutet då min hjärna uppgav en tyst glädjesuckande »YES!«.
Nu ska du få en titt bakom spelledarskärmen på hur »Den stulna ringen« kom till.
Förut så improviserade jag allt men det har jag slutat med. För min del märkte jag att det improviserade spelandet, trots att det var helt improviserat, ändå ledde till ett väldigt auteurt spelledande och en brist på riktigt coola händelser och stunder förutom dom som jag själv jeepade in. Därför är det nu D&D som gäller och då är spelaragens och faktiska val gentemot en existerande prep och konsekvent, »konkret« spelvärld viktigt, iaf för mig. Det coola och oväntade kommer från det som spelarna gör. Såsom att ni räddade den milt kannibalistiska banditen Ilmras efter att ha brutalt dödat henoms systrar och bror.
Men jag märkte när jag körde Lost Mine of Phandelver att jag helt plötsligt var väldigt tongue-tied när det gällde SLP, något som förut aldrig varit det minsta problem under mina värsta improviserar-dagar. Så jag läste Unframed, en bok med 21 helt värdelösa kapitel men två fantastiska. Robin Laws »Improvising Dialog Sequences« och vår egen Baker’s »Coherence and Contradictions«. Båda kapitlen hjälpte mig att skapa Cilia och hennes con och jag ska berätta hur.
När jag kom till TullCon hade jag ganska mycket hemgjord prep. En hexmap, en wildernesstabell, fyra små dungeons, tre tempel, och en by med flera konflikter. Men samtidigt var den preppen väldigt skelettlik. För mig tar jag hellre en lucka i preppen där jag måste hitta på något, än risken att jag glömmer/missar något från preppen för att preppen är för fluffig och tung. Så det står »Kitchen with 3 Kobolds«, och så har jag en karta (där eldstäderna var utsatta) och tabeller för vad dom heter och vad dom bär på sina kroppar. Minimalism ftw!
I »Coherence and Contradictions« ges rådet att skriva en AW-lik lista av principer som allt ska utgå från. Jag kom bara på två stycken men tänkte det räckte: »Vintern kom tidigt och hårt« och »Oh gudar, fräls oss«. Dvs att vädret skulle vara hårt och tungt och att folket i byarna skulle vara super-religiösa och trofasta, be aftonbön när klockorna klämtade vesper varje kväll.
Baker fortsätter med att ge rådet att allt ska förhålla sig till principerna men ha ett »men«, ett »dock«. »I rymden är alla rymdskep stora, men detta är exta stort« eller »I rymden är alla rymdskepp stora, men detta är undantaget, dom har använt fraktutrymmet till att sätta in en extramotor.«
Jag tog fasta på detta när jag skapade Cilia. Jag hade ju gott om tid medan ni fyllde i backgrounds (som jag ska skriva ut på papper till nästa gång! Har redan typsatt dom med TeX men jag ska bara korra). Jag visste att Cilia var din rival och jag missförstod det — i PHB står det att hon är din rival från ditt liv som skådis, men jag läste fel och misstolkade det som en rival som rogue! Så hon var alltså en rivaliserande rogue men inställsam och falskt artig. Vintern kom tidigt och hårt men hon hade kommit tidigt för att hinna till Dom Fyras Festival. Här är det religiös trofasthet som gäller men hon har egentligen ett annat syfte — att plundra ett tempel — och som täckmantel har hon en förlovning. Så långt hade vi henne. Tack Baker för att hon kunde bli gjord så snabbt. Och både Baker och Mike Shea har ju påtalat vikten av en bra namnlista. Jag är bra på att hitta på namn snabbt men jag tycker ändå det kan vara roligare med en namnlista. Det gjorde att både Cilia och hennes fästman, smeden Perim, kunde fort få ett »handtag«. (Samma gäller också Ilmras, som fick mycket liv från en prepp där det bara stod »Kitchen/Dining with 4 Bandits« tack vare namnlista och loot-tabell.)
Nu kommer vi till Robin Laws. Alltså Robin Laws har skrivit mycket bull på sistone som jag inte alls kunnat använda på den sortens rollspel som jag är intresserad av. Hamlet’s Hit Points, Gumshoe... nej tack! För min del alltså — det är ju nyskapande och intressant och det hjälper säkert någon annan. Men denna, »Improvising Dialogue Sequences«, var bang on target vad jag behövde för att få skärpa och fart i dialogerna. Det hela är barnsligt enkelt. SL ska, i sitt huvud, när en konversation börjar, ta reda på vem som är »Petitioner« — den som önskar något, begär något — och vem som är »Granter«, den som har något som den andra vill ha. Sen har petitioner ett antal taktiker för att få det den vill ha, och granter ett antal taktiker för att slippa ge detta. Jag menar om granter och petitioner är på god fot så kanske granter bara ger det rakt av utan problem. När jag såg på SLP:erna i Lost Mine of Phandelver genom detta filter så blev det lätt att på ett skärpt och tydligt sätt hantera dialogerna ist för bara en massa vagt »öh vår by öh behöver typ hjältar!! ja vi behöver hjältar« så kunde jag fokusera på detta utbyte — eller brist på utbyte. Är det SLP:n som ber rollpersonerna om att utföra en quest, eller är det rollpersonerna som ber om resurser och skydd? Eller först det ena, sen det andra?
I det här fallet var det rollpersonerna som helt utmattade efter vildmarksvandringen (tack 5e:s exhaustion regler! Underskatta inte vikten av regler och tärningar för att skapa en udd på spelandet) sökte skydd i byn och det första som möter dom är ett bekant ansikte – Cilia, Joane’s rival.
Det är ganska uppenbart för mig att det rollpersonerna vill ha av henne är shelter eller iaf kontakter i byn — så rollspersonerna är petitioner, Cilia är granter — och taktiken Cilia använder för att slippa ge dom detta är att hon snackar så sjukt mkt skit. Hon påstår sig vara förlovad & förankrad i denna lilla by och börjat ett nytt liv som nyfrälst. Roligt nog så ifrågasatte rollpersonerna jättemycket hennes livsval, det var så out of character för denna idealistiska och starkt chaotic evil rogue att byta bana på det sättet. Här började jag tänka att ni skulle inse att hon snick-snackade. Hon berättar om sin förlovning, visar stolt upp en juvelprydd ring, och i enlighet med sin inställsamma attityd så »erbjuder« hon givetvis genast tak över huvud hos »sin fästman« som bor »i huset där borta«. Här tänkte jag »snälla stjäl ringen« för jag visste att förlovningen bara var ren och skär bull och att fästmannen inte kände till Cilia. Och jag fick som jag ville! I slutet av samtalet så stal Joane (spelad av Pilzeman) ringen och eftersom den var stulen från Perims farmors grav så fick rollpersonerna vakterna på sig när smeden Perim såg att dom hade den!
Så kan det gå när man har en rival från »scenskolan« alias crime college!
Att Joane senare klädde ut sig till Cilia för att hämnas, det var också lyckat! Men en av anledningarna till att jag tänkte att sessionen hade spotlightsfördelningsproblem — det blev mycket Joane & diverse SLP:er, på bekostnad av dom andra.
Alltså för min del var det en mycket bra session och jag älskar D&D!
Måste säga att det var nog en grop du mest grävde åt dig själv: dom säger ju att det inte går att conna en ärlig hob, men en oärlig hob går lätt som en plätt att conna. Jag är mest av allt stolt av mitt pokerface då min hjärna bara »snälla stjäl ringen, snälla stjäl ringen« och du fortsatte prata med Cilia utan att stjäla ringen. Förrän på slutet då min hjärna uppgav en tyst glädjesuckande »YES!«.
Nu ska du få en titt bakom spelledarskärmen på hur »Den stulna ringen« kom till.
Förut så improviserade jag allt men det har jag slutat med. För min del märkte jag att det improviserade spelandet, trots att det var helt improviserat, ändå ledde till ett väldigt auteurt spelledande och en brist på riktigt coola händelser och stunder förutom dom som jag själv jeepade in. Därför är det nu D&D som gäller och då är spelaragens och faktiska val gentemot en existerande prep och konsekvent, »konkret« spelvärld viktigt, iaf för mig. Det coola och oväntade kommer från det som spelarna gör. Såsom att ni räddade den milt kannibalistiska banditen Ilmras efter att ha brutalt dödat henoms systrar och bror.
Men jag märkte när jag körde Lost Mine of Phandelver att jag helt plötsligt var väldigt tongue-tied när det gällde SLP, något som förut aldrig varit det minsta problem under mina värsta improviserar-dagar. Så jag läste Unframed, en bok med 21 helt värdelösa kapitel men två fantastiska. Robin Laws »Improvising Dialog Sequences« och vår egen Baker’s »Coherence and Contradictions«. Båda kapitlen hjälpte mig att skapa Cilia och hennes con och jag ska berätta hur.
När jag kom till TullCon hade jag ganska mycket hemgjord prep. En hexmap, en wildernesstabell, fyra små dungeons, tre tempel, och en by med flera konflikter. Men samtidigt var den preppen väldigt skelettlik. För mig tar jag hellre en lucka i preppen där jag måste hitta på något, än risken att jag glömmer/missar något från preppen för att preppen är för fluffig och tung. Så det står »Kitchen with 3 Kobolds«, och så har jag en karta (där eldstäderna var utsatta) och tabeller för vad dom heter och vad dom bär på sina kroppar. Minimalism ftw!
I »Coherence and Contradictions« ges rådet att skriva en AW-lik lista av principer som allt ska utgå från. Jag kom bara på två stycken men tänkte det räckte: »Vintern kom tidigt och hårt« och »Oh gudar, fräls oss«. Dvs att vädret skulle vara hårt och tungt och att folket i byarna skulle vara super-religiösa och trofasta, be aftonbön när klockorna klämtade vesper varje kväll.
Baker fortsätter med att ge rådet att allt ska förhålla sig till principerna men ha ett »men«, ett »dock«. »I rymden är alla rymdskep stora, men detta är exta stort« eller »I rymden är alla rymdskepp stora, men detta är undantaget, dom har använt fraktutrymmet till att sätta in en extramotor.«
Jag tog fasta på detta när jag skapade Cilia. Jag hade ju gott om tid medan ni fyllde i backgrounds (som jag ska skriva ut på papper till nästa gång! Har redan typsatt dom med TeX men jag ska bara korra). Jag visste att Cilia var din rival och jag missförstod det — i PHB står det att hon är din rival från ditt liv som skådis, men jag läste fel och misstolkade det som en rival som rogue! Så hon var alltså en rivaliserande rogue men inställsam och falskt artig. Vintern kom tidigt och hårt men hon hade kommit tidigt för att hinna till Dom Fyras Festival. Här är det religiös trofasthet som gäller men hon har egentligen ett annat syfte — att plundra ett tempel — och som täckmantel har hon en förlovning. Så långt hade vi henne. Tack Baker för att hon kunde bli gjord så snabbt. Och både Baker och Mike Shea har ju påtalat vikten av en bra namnlista. Jag är bra på att hitta på namn snabbt men jag tycker ändå det kan vara roligare med en namnlista. Det gjorde att både Cilia och hennes fästman, smeden Perim, kunde fort få ett »handtag«. (Samma gäller också Ilmras, som fick mycket liv från en prepp där det bara stod »Kitchen/Dining with 4 Bandits« tack vare namnlista och loot-tabell.)
Nu kommer vi till Robin Laws. Alltså Robin Laws har skrivit mycket bull på sistone som jag inte alls kunnat använda på den sortens rollspel som jag är intresserad av. Hamlet’s Hit Points, Gumshoe... nej tack! För min del alltså — det är ju nyskapande och intressant och det hjälper säkert någon annan. Men denna, »Improvising Dialogue Sequences«, var bang on target vad jag behövde för att få skärpa och fart i dialogerna. Det hela är barnsligt enkelt. SL ska, i sitt huvud, när en konversation börjar, ta reda på vem som är »Petitioner« — den som önskar något, begär något — och vem som är »Granter«, den som har något som den andra vill ha. Sen har petitioner ett antal taktiker för att få det den vill ha, och granter ett antal taktiker för att slippa ge detta. Jag menar om granter och petitioner är på god fot så kanske granter bara ger det rakt av utan problem. När jag såg på SLP:erna i Lost Mine of Phandelver genom detta filter så blev det lätt att på ett skärpt och tydligt sätt hantera dialogerna ist för bara en massa vagt »öh vår by öh behöver typ hjältar!! ja vi behöver hjältar« så kunde jag fokusera på detta utbyte — eller brist på utbyte. Är det SLP:n som ber rollpersonerna om att utföra en quest, eller är det rollpersonerna som ber om resurser och skydd? Eller först det ena, sen det andra?
I det här fallet var det rollpersonerna som helt utmattade efter vildmarksvandringen (tack 5e:s exhaustion regler! Underskatta inte vikten av regler och tärningar för att skapa en udd på spelandet) sökte skydd i byn och det första som möter dom är ett bekant ansikte – Cilia, Joane’s rival.
Det är ganska uppenbart för mig att det rollpersonerna vill ha av henne är shelter eller iaf kontakter i byn — så rollspersonerna är petitioner, Cilia är granter — och taktiken Cilia använder för att slippa ge dom detta är att hon snackar så sjukt mkt skit. Hon påstår sig vara förlovad & förankrad i denna lilla by och börjat ett nytt liv som nyfrälst. Roligt nog så ifrågasatte rollpersonerna jättemycket hennes livsval, det var så out of character för denna idealistiska och starkt chaotic evil rogue att byta bana på det sättet. Här började jag tänka att ni skulle inse att hon snick-snackade. Hon berättar om sin förlovning, visar stolt upp en juvelprydd ring, och i enlighet med sin inställsamma attityd så »erbjuder« hon givetvis genast tak över huvud hos »sin fästman« som bor »i huset där borta«. Här tänkte jag »snälla stjäl ringen« för jag visste att förlovningen bara var ren och skär bull och att fästmannen inte kände till Cilia. Och jag fick som jag ville! I slutet av samtalet så stal Joane (spelad av Pilzeman) ringen och eftersom den var stulen från Perims farmors grav så fick rollpersonerna vakterna på sig när smeden Perim såg att dom hade den!
Så kan det gå när man har en rival från »scenskolan« alias crime college!
Att Joane senare klädde ut sig till Cilia för att hämnas, det var också lyckat! Men en av anledningarna till att jag tänkte att sessionen hade spotlightsfördelningsproblem — det blev mycket Joane & diverse SLP:er, på bekostnad av dom andra.
Alltså för min del var det en mycket bra session och jag älskar D&D!