Nekromanti [D&D] Familjen Norum

[Sodivra]

Vi spelar Sommar-D&D!

Kampanjen utspelas i ett kallt och öde fantasy-ryssland där tajgans klaner sen några få generationer har slagit sig ner i en övergiven gammal stad och blivit stadsbor istället. Det finns en rörelse mot att modernisera folket på ett sätt som krockar med traditioner och river upp oroligheter. Det finns lökkupoler och kakelugnar, men stål är något ovanligt och häftigt. På gatorna ser man endast människor, andra städer finns det bara sagor om, och alver är något skrämmande och vilt som lever i vildmarken. Vi spelar fyra syskon i klanen Norum. Norum har alltid varit lite annorlunda, krafter har funnits i blodet och att skydda landet mot aberrants har funnits i traditionen.

Rollpersonerna:
Storebror Taras, ~30 år. Familjekarl och syskonens stora källa av stabilitet. Tar hand om och peppar sina syskon, nästan fyrkantigt format med ett stiligt skägg. Ardent.

Storasyster Tatiana, 20+. Cynisk politisk filosof, har en image som lite pretto och svår. Alltid skvaller kring henne då hon har ett stormigt förhållande med en känd ung man. Psion.

Lillebror Sergey, 20+. Oäkting med en alv, men det vet inte ens han själv. Lite udda och tjurig, en jägare som är något av en ensamvarg, överlevare, han gör istället för att prata. Warden.

Lillasyster Varenka, 16 år. Född med mycket rå kraft, men har inte full kontroll än. Uppväxt utan de gamla traditionerna fast inrotade i sig och vilse, osäker på sig själv, hanterar detta genom att vara väldigt självupptagen och ytlig. Storm sorcerer.

Jag har skrivit lite krönika, så jag provar att slänga upp den här. Säg till om ni vill se mer från vår kampanj!

 

[Sodivra]

Varenkas dagbok

Min kära lilla vän

När jag nu skriver i dig så sitter jag inte i min vanliga stoppade stol därhemma, istället sitter jag med Taras, Tatiana, Sergey och tre arma stackare i en grottsal upplyst av en arkan vattenvirvel. Det luktar fränt av döda jättemyror och en jättestor styggelse till ödleman.

Vi började dagen med att leta igenom katakomberna under staden, där vi igår räddade kusin Emeli från främlingarna och deras onaturliga ritual. Efter att ha säkrat dessa så gick vi ut på en picknick till en av grannbyarna. Fasa! Ödlefolket hade bränt byn och tagit fångar. Vi träffade en man med ett väldigt avancerat och stiligt armborst, och jag släckte den vildaste elden med mina arkana stormar.

Vi var tvungna att följa efter ödlefolket genom träsket, jag och Taras trampade fel och blev alldeles blöta. Vi slog oss in genom deras grottöppning, nej det är inte riktigt sant, för de andra ville vila efter att vi hade slagits, även om det kändes väldigt onödigt när vi visste att det fanns barn som led därinne.

Kobolder och två ödlefolk försökte hindra oss med nesliga fällor (Kan kobolder gömma sig varsomhelst? Jag måste fråga Sergey, det verkar så iallafall) men deras kämpalusta knäcktes efter att jag red deras gamla vagn som en storm, krossade ett stackars kräks huvud i farten. Vi lät ödlekvinnan leva, vilket jag tror var en bra idé. Jag förstår inte varför de måste göra så idiotiska saker, bara för att en död gammal ödleman har skrivit det så i deras böcker och på väggmålningar. De kan väl ändra på sig? Då började Taras prata om traditioner och att man måste vara lojal med sin familj. Men det är jag, jag lovar kära du! Åh, det vore ju hemskt att inte bry sig om andra längre.

Sedan hände något mycket märkligt, och stort, men också lite hemskt. Vi kom in i en sal där kobolderna väntade på oss, och bugade för oss. Jag gick först, som deras drottning, nej, som deras gud till och med! Det kanske kan vara ett bevis på att kobolder kan vara goda. Jag ska fråga Tatiana, men hon skulle säkert säga nej... Deras gamla ödleledare visade oss en väggmålning, där vi kunde se oss fyra ge oss in och döda de hemska ankheg som äter kobolder. Allting gick bra och jag hade situationen under fullständig kontroll, tills dess att en kobold försökte smyga, och då reagerade mina syskon med att attackera dem.

Men det är det man måste göra i en sådan laddad situation, inte sant? Det var verkligen deras fel, de idiotiska kobolderna som var tvungna att förstöra allting. Nå, de får skylla sig själva, jag ville inte nedkalla mina krafter, men gudar kan inte låta sig bli trampade på av simpla kobolder.

Vi rörde oss genom ankhegtunnlarna. Jag var rädd, och jag märkte att de andra var det också. Vi gick igenom ett bo med jättemyror. Aberrantinflytande, tror jag. Jag vet väldigt mycket om myror och ankheg, en bard berättade allt om det en kväll på tehuset. Det var då vi kom in i den här fruktansvärda salen, med en bjässe till ödleman som slängde ner de arma överlevarna i vattenvirveln. Jag kallade på stormen som slet honom som en gammal vante ner i sin egen virvel, och så försvann han. När han kom upp igen så var han helt förstörd, inte bara ett monster utan en styggelse, jag svär vid alla helgonen, och vi var tvungna att göra slut på honom. Samtidigt kom myrorna tillbaka, arga som bin, och de kastade sig över mig, förstörde min klänning, och rev upp sår som brände av deras spott. Jag föll ihop och var på en annan plats, bland myrorna, klockor slog. Jag minns inte mer, och det är lika väl det. Vi dräpte dem, men vi kunde ha kommit hem bara tre, eller inte alls.

Nu sitter vi och hämtar andan i den här gudsförgätna salen. En sak kommer upp i mina tankar: Det lät som ödlemannen slogs med något när han var nere i vattenvirveln...