I tråden ocm D&Ds dominans (
återfinns här) sägs av flera att D&D endast funkar när man kör Combat as Sport och inte Combat as War. Jag förstår inte varför. Kan någon förklara för mig?
Nja, jag kan bara pratar för mig själv, men det är skillnad på att påstå vad du skriver, och att påstå att D&D uppmuntrar och är byggt för combat as sport.
Det är nog ingen som säger att "D&D endast funkar när man kör Combat as Sport" i betydelsen "provar du köra D&D som combat as war går spelet sönder, din penna bryts och strömmen går i lägenheten".
Kontexten var ju "varför använda spel X till genre Y".
D&D (iallafall moderna upplagor, iallafall ovanför de allra första levlarna*) är helt enkelt ingen bra match för combat-as-war.
*) väl värt att nämna att WotC betraktar de första levlarna av D&D 5 som lärjungelevlar och att din "riktiga" äventyrarkaraktär ännu inte börjat på level 1. Det finns många grupper som helt sonika skippar de tre första levlarna och slår fram level 4 gubbar vid kampanjstart.
Det finns många spel som är bättre lämpade för combat-as-war.
Enklaste jämförelsen i tråden: WFRP är charcoal svartvitt trettioåriga kriget vs D&D är technicolor vilda västern. Tråden innehöll fler.
Du kan använda D&D men du blir konstant motarbetad av spelet självt.
Bara en sådan sak som att i riktiga krig är döden permanent. Det är den inte i D&D.
Riktiga krig ger dig psykiska och fysiska ärr. D&D i praktiken inget av detta. (Visst finns det halvhjärtade försök skapa regler för amputationer och psykoser... men detta glömmer att D&D bygger på och förutsätter en strid ström av strid, så att i praktiken är spelet inte gjort för tanken att en strid kan vinnas fast till ett högt pris. Det räcker alltså inte peka på DMGs pliktskyldiga-men-aldrig-av-officiella-supplement-använda regler för madness eller förlorade kroppsdelar).
Vill du berätta historier där hjältarna blir allt mera utmattade och desperata måste du kämpa väldigt hårt i D&D. Det kräver mycket god systemkännedom. Standarden är att såfort hjältarna vaknar på morgonen är alla deras skador strukna. Spelet fostrar ett synsätt där det upplevs närmast orättvist och snålt av spelledaren att tvinga RP agera utan alla sina fräcka förmågor och reserver.
Det underförstådda sociala kontraktet är att encounters aldrig är "orättvist svåra" (utan att göra det närmast förolämpande övertydligt spelarna är på väg göra ett misstag).
Pålitlighet: Att utrustning aldrig kan bryta samman, att D&D magi fungerar mer som teknologi än magiska underverk eftersom dina spells alltid fungerar. Också indikation på att det inte handlar om combat as war.
Att spelet använder hit points, som möjliggör din barbarhjälte att bara springa rakt in i horden av apmän utan att bry sig om pilregnet ("att söka skydd är för fegisar") är grundläggande för combat as sport. Hjältarna förväntas ha hundra strider och vinna åtminstone 99,5 av dessa.
Överraskningsmomentet är inte bara netonat - det är närmast borttaget helt! I D&D ger det närmast inga fördelar alls (jämfört med hur det kan vara fullständigt avgörande i verkligheten) att agera snabbast och att överrumpla fienden.
Det är bara sju exempel, det finns fler. Att D&D gått från att söka balans över en hel dag (en hel grotta, en hel resa) till att varje strid är sitt eget lilla mikrokosmos är ett. Att spelskaparna ansträngt sig rejält för att undvika dödsspiraler (där motgång gör det svårare vilket föder motgång vilket gör det ännu svårare...) är en annan. Många indikatorer är långt ifrån uppenbara för den nytillkomne, utan kräver eftertanke och god erfarenhet av att verkligen ha spelat spelet.
Om någon säger "men jag använde D&D för min fantasy fucking vietnam kampanj och det blev jättebra" är det alltså inget bra argument för att ovanstående påståenden är fel. Data är inte information, och undantag ogiltigförklarar inte regler.
D&Ds grundantagande är att strid är underhållande. Du ser som D&D spelare fram emot en fight. Spelet spenderar hundra sidor med att ge dig förmågor som bara är användbara i strid.
Ja, spelet påstår det finns "three pillars of play: combat, exploration, social". Men det är helt uppenbart vilken av dessa som tonvikten ligger på. För mig är det plågsamt tydligt att D&D förkroppsligar combat as sport.