Väntat prettoinlägg:
Ojoj, hur ska det vara möjligt för mig att inte kommentera följande:
"/Han som har svårt för Coppola och Kubrick"
Det går inte. Jag måste ta herrarna i försvar. Så är det bara.
Det är så många känslor som bubblar upp när jag ska prata om Stanley Kubrick, min husgud, och Francis Ford Coppola, skaparen av tidernas bästa film. Se bara min
profil under favoritfilm.
Jag gillar bra film. Varandes den action, drama, skräck, thriller, humor eller någonting annat - bra film har någonting att ge i varje genre, och definieras högst subjektivt. Jag gillar även en del av det som kan klassas som dålig film - action med Christopher Lambert eller Dolph Lundgrens namn på omslaget, humor med Adam Sandler eller Bruce Campbell eller någon ny hot shot från Saturday Night Live. Film som är mer kvantitativ än kvalitativ. Film som rör sig om 2 timmars underhållning som mest. Film som glöms bort.
Sedan finns det en filmform jag
alltid håller som bättre än de andra. Objektivt (<font size="1">hugg mot strupen,
Feliath</font size>). Kvalitativt. Den pretentiösa filmen.
Det finns mig veterligen två sätt att se på filmskapande - som en industri eller som en konstform. Den industriella filmen når alltid större framgångar, för dess intresse är att ge publiken vad den vill ha. Dess form är enkel och lättillgänglig, publiken känner igen sig och vet vad de får. Det är här blockbusters skapas. Det handlar inte bara om ett bra manus och ett smart upplägg, det gäller att känna sin publik också. Vissa filmer behärskar den dramaturgiska formen till fulländning, och filmer som Terminatortrilogin blir resultatet. Ett utmärkt skolexempel för den anglosaxiska dramaturgin (den allmänt rådande). Andra filmskapare, som producenten Jerry Bruckheimer, går över till det mer spektakulära. Han lossar på formen lite för att sätta in explosioner och dumaction. Det vill publiken se. Det är underhållning.
Jag uppskattar sådan film. Jag går gärna med ett gäng polare och ser blockbusterfilm på bio (men det har, om sanningen ska fram, varit lite väl många sista tiden). Men för mig vore nog film ointressant om det inte vore för denna films motvikt.
Den pretentiösa filmen. Här handlar det inte längre om att tillgodose och göra det lätt för åskådaren. Det handlar inte om att få en handling i tvåtimmesförpackning serverad på ett fat. Den pretentiösa filmen utmanar åskådaren på ett annat sätt. Den utmanar våran intelligens, dumhet (ja, det också), moral, mänsklighet, uthållighet, ögon, rationella tänkande och ibland även vårt sömnbehov (
). Den här sortens film drar sällan in några större summor eller drar någon större publik. Istället blir Francis Ford Coppola hånad (han lär ha sagt att: "den här filmen handlar inte om kriget i Vietnam, den ÄR kriget i Vietnam" - på ett plan tycker jag det lägger grunden till det överväldigande i vad han vill berätta, i allmänhetens ögon sågs det som värsta formen av övermod) och Stanley Kubrick kallad kåtbock (förvånande va?).
Den objektivt bättre filmen är den jag njuter av mest. Genom att välja se på den utmanar jag mig själv. Jag går aldrig in mer förbehållslöst som när jag ser dem. Filmskaparen ska få utmana mig, min syn på filmmediet eller min livssyn. Dessa filmer växer ofta betydligt efter jag har sett dem. Från att ha varit en massa känslointryck kan jag spendera en vecka på att långsamt smälta och analysera den. Det går inte att se filmen med tanken att "jaha, dags att plocka sönder denna då...", utan mallen passar inte den vi brukar se strömfårefilm med. Det går inte heller att se filmen med tanken "ojoj, filmen är tre timmar lång - får se om den kan underhålla mig så länge". Det gör den inte, för det är inte dess syfte. Den har andra motiv också, som kan vara lika värdefulla som den eftersökta underhållningen. Den som går in för en pretentiös film vill berätta något för oss, men även kommunicera med oss. Den låter oss inte slötitta oss igenom spektakulära actionscener utan mer huvudbry än vem som är "ond" och vem som är "god".
Säger man:
"Visst.. Den har några bra one-liners och vad jag har för mig så är det dem som filmen är känd för"
om Apocalypse Now! så märker jag på långt håll att man har sett filmen i jakt på det spektakulära. Napalmlukten och "the horror, the horror". Man blir besviken, stora delar av filmen fylls av annat. Man måste ändra sitt sätt att se på filmen, annars kommer den aldrig att ge mycket. Jag kan på sin höjd rekommendera att ni ser filmen utan förbehåll, valet är naturligtvis erat. Jag tänker inte försöka analysera den åt er, utan istället lova att där finns så otroligt mycket mer än napalmlukt.
Stanley Kubrick var allt som kändispressen ser ner på. En perfektionistisk, asocial och tillbakadragen kuf, som inte gjorde sig något besvär att kommentera sina verk efteråt. Få visste till och med hur han såg ut. Hans filmer har alltid kraftiga sexuella och behavouristiska undertoner, vilket gjorde det lätt att kalla honom konstig och sjuk. Karaktärerna i hans filmer är oftast mörka, och har nära till galenskap, sorg, svartsjuka och liknande. Hans filmer är alltid en djupdykning i människans psyke, och han berör ofta de mer djuriska delarna.
Eyes Wide Shut är en odysée i ett dolt och ockult nattliv. Det finns gott om nakna kvinnokroppar, ohämmad sex och annat som drar våra oskuldsfulla ögon till sig. Termen snusk ligger alltid nära till hands. Många stannar där, och tror att det är där
”underhållningsvärdet” är tänkt att ligga. "Vilken snuskgubbe!" - hävdar dessa personer, "det här är ju ingenting annat än en dold porrfilm!" Det är här utmaningen till oss i publiken ligger. Klarar vi att förstå vad som är kuliss och vad som är handling? För mig handlar filmen om ett svartsjuke- och relationsdrama av högsta klass - inte bara om Nicole Kidmans väldigt sexiga kropp.
Eftersom detta är ett prettoinlägg så vill jag också nämna Ingmar Bergman. Inte för att redogöra för hur han mer eller mindre skapat sig en egen genre, eller för att nämna några av de filmer som gjort honom historisk. Istället vill jag berätta hur han lärde mig någonting om enkelhet:
Saraband, hans avslutningsfilm, var det någon som såg den? I ett upplägg med några få inspelningsplatser, oftast en kamera, inga klipp (förutom filmens uppbyggnad i akter) och en handfull skådespelare drar han igång något som berörde mig mer än Sagan om Ringen-filmerna var i närheten av att göra. Hans karaktärer känner så mycket, det är som om de har ett svallande hav av känslor innanför bröstet vid varje tillfälle. De är i sanning något av känslomässiga invalider. Det är när han binder samman och ställer dessa karaktärer mot varandra som det intensivaste dramat jag skådat uppkommer. Han bevisar mer än någon annan att visst kan man erbjuda publiken det spektakulära, men det är knappast något krav. Underbar film kan vara både enkel och svårnåbar på samma gång.