Krille
Super Moderator
Jag skaffade boken Resonate: Present Visual Stories That Transform Audiences av Nancy Duarte för en tid sedan. Det är egentligen en bok om hur man gör spännande presentationer som samklingar med mottagaren, och har egentligen ingenting med rollspel att göra.
Det som gör att den indirekt fick något med rollspel att göra är att den utgår från att en bra presentation är en hjälteresa. Den använder Campbells hjälteresa som modell, och visar därefter fram ett antal verktyg för att omvandla ämnet i presentationen till en ståry och ståryn till en presentation. De här verktygen är såpass generella att de kan funka även för rollspelsäventyr, eller vilken ståry som helst, och definitivt inte bara powerpoint-presentationen.
En sak som fångade mig när jag började läsa boken var den här bilden:
...med texten "The audience is the hero" och en pil som pekade på Luke, och texten "That's you!" och en pil som pekade på Yoda. Och poängen är att hjälten är det som publiken projicerar sig på, så det följer därav att presentatören ska projicera dig på den vise läromästaren. Läromästaren ska leda hjälten genom prövningarna, och presentatören ska också leda publiken genom prövningarna. Hjälteresan är lika mycket publikens som hjältens, och det har vi en tendens att glömma bort.
Och det är insikten som jag fick av boken (utöver en klase praktiska verktyg): det är inte bara rollpersonerna som ska äventyra. Spelarna ska äventyra också, och göra en motsvarande resa. Och det bör man som spelledare ta hänsyn till. Vincent Bakers råd från Apocalypse World, om att "du (SL) är rollpersonernas största fan", blir mycket tydligare i sammanhanget om den här insikten finns.
Det som gör att den indirekt fick något med rollspel att göra är att den utgår från att en bra presentation är en hjälteresa. Den använder Campbells hjälteresa som modell, och visar därefter fram ett antal verktyg för att omvandla ämnet i presentationen till en ståry och ståryn till en presentation. De här verktygen är såpass generella att de kan funka även för rollspelsäventyr, eller vilken ståry som helst, och definitivt inte bara powerpoint-presentationen.
En sak som fångade mig när jag började läsa boken var den här bilden:
...med texten "The audience is the hero" och en pil som pekade på Luke, och texten "That's you!" och en pil som pekade på Yoda. Och poängen är att hjälten är det som publiken projicerar sig på, så det följer därav att presentatören ska projicera dig på den vise läromästaren. Läromästaren ska leda hjälten genom prövningarna, och presentatören ska också leda publiken genom prövningarna. Hjälteresan är lika mycket publikens som hjältens, och det har vi en tendens att glömma bort.
Och det är insikten som jag fick av boken (utöver en klase praktiska verktyg): det är inte bara rollpersonerna som ska äventyra. Spelarna ska äventyra också, och göra en motsvarande resa. Och det bör man som spelledare ta hänsyn till. Vincent Bakers råd från Apocalypse World, om att "du (SL) är rollpersonernas största fan", blir mycket tydligare i sammanhanget om den här insikten finns.
