Nekromanti De fördömdas sista hopp eon
- Thread starter Templar
- Start date
Conan
انتفاضة
- Joined
- 15 Aug 2000
- Messages
- 2,164
Asfett äventyr. Någotsånär rälsat (vilket tydligen är jättehemskt enligt de flesta förståsigpåare 2016) äventyr som börjar med några jordnära intriger som som småningom utvecklar sig till en episk (men ändå trovärdig) berättelse med en fantastisk bakgrundsstory. Ett väldigt blandat persongalleri där den mest minnesvärda är den väldigt sexiga trukk-kvinnan (illustrerad i boken) som en rp:arna eventuellt kan få lägra.
Passar alla normala rollspelare.
Passar alla normala rollspelare.
God45
#PrayersForBahakan
- Joined
- 23 Oct 2012
- Messages
- 18,529
Oh man, det här skulle bli en del av min stora EON recension innan EON författarna fick den nedstängd av moderatorerna. Det här äventyret alltså...
Så spelarna fångas och kastas i fängelse utan någon utrustning det första som händer. Sedan kommer en NPC och utpressar dem att jobba för honom för att få komma ur fängelset. Jobbet han skickar karaktärerna på? Att låtsas vara straff fångar så klart! Det slutar inte vara samma nivå av rälsning efter det.
Lägg sedan till all den vanliga EON sexismen och allmänna sunkigheten. Evokee lägger fram det i det mest positiva ljuset möjligt, men så bra hanteras det inte ens.
Det här är ett mycket dåligt äventyr även om man går efter EON standard. Jag kan inte tänka mig att det här äventyret gör någon nöjd.
Så spelarna fångas och kastas i fängelse utan någon utrustning det första som händer. Sedan kommer en NPC och utpressar dem att jobba för honom för att få komma ur fängelset. Jobbet han skickar karaktärerna på? Att låtsas vara straff fångar så klart! Det slutar inte vara samma nivå av rälsning efter det.
Lägg sedan till all den vanliga EON sexismen och allmänna sunkigheten. Evokee lägger fram det i det mest positiva ljuset möjligt, men så bra hanteras det inte ens.
Det här är ett mycket dåligt äventyr även om man går efter EON standard. Jag kan inte tänka mig att det här äventyret gör någon nöjd.
Reddokk Fheg
Hero
Har aldrig spelat det. Så jag kan inte uttala mig.
Men måste erkänna att när God45 skriver negativt om något så gör det mig nyfiken och sugen på att testa det
Men måste erkänna att när God45 skriver negativt om något så gör det mig nyfiken och sugen på att testa det
IcarusDream
Anti-populist
Jag har spellett det ett par gånger och tycker det är ett mysigt och roligt äventyr.
Daniel
Swordsman
- Joined
- 7 Apr 2009
- Messages
- 598
Det är ett av de roligaste äventyr jag spelat. Fast vi broderade ut materialet från originalsettingen, exempelvis gjorde vi fångön till en mycket större fästning med ett rejält mycket större antal fångar, inspirerat av fångkolonin Djävulsön i filmklassikern "Papillon" med Steve McQueen och Dustin Hoffman...
Det frågades om extramaterial till det för ett tag sedan i Eon-forumet: http://www.rollspel.nu/forum/specifi...kalorr-soldarn
Och omslaget har ju absolut ingenting att göra med innehållet i boken, precis som alltför många omslag till Eon, ska påpekas.
Äventyret erbjuder (SPOILERS!!) allt ifrån intriger på en vindpinad fängelse-ö till tälta-i-bergen-skattjakt och Indiana Jones-äventyr på vulkanisk djungel-ö.
Det frågades om extramaterial till det för ett tag sedan i Eon-forumet: http://www.rollspel.nu/forum/specifi...kalorr-soldarn
Och omslaget har ju absolut ingenting att göra med innehållet i boken, precis som alltför många omslag till Eon, ska påpekas.
Äventyret erbjuder (SPOILERS!!) allt ifrån intriger på en vindpinad fängelse-ö till tälta-i-bergen-skattjakt och Indiana Jones-äventyr på vulkanisk djungel-ö.
Tre solar
Hero
- Joined
- 8 Mar 2014
- Messages
- 1,165
Jag minns att det var roligt att vara på en fångö, och sen var det en del långsökta rälspartier och att det är roligt att spela rollspel.
Hade jag inget annat äventyr skulle jag kunna köra det igen. Det finns många äventyr som är mer minnesvärda, men bland Eon-äventyr tillhör det väl övre halvan.
Hade jag inget annat äventyr skulle jag kunna köra det igen. Det finns många äventyr som är mer minnesvärda, men bland Eon-äventyr tillhör det väl övre halvan.
Ymir
Liten kantbaron
Det är ett rätt bra äventyr. Det innehåller mycket inblick i tirakisk kultur, vilket är kul eftersom tirakerna är Eons ojämförligt ballaste folkslag.
En av mina bästa spelupplevelsen när jag kom i kontakt med det för mer än tio år sedan. Det berodde dock mycket på en bra spelledare. Äventyret som sådant är ganska spretigt och bjuder på många slags miljöer och utmaningar. Det är ett av relativt få äventyr där man får en djupare inblick i tirakisk kultur och det tirakiska samhället och med en ovanlig skurk och huvudmotståndare. Samtidigt är det relativt traditionellt med en del styrda moment och rollpersoner som förväntas leta efter svunna artefakter och personer. Man får inte särskilt mycket utrymme för karaktärsutveckling och rätt många spelledarpersoner passerar snabbt förbi. Hursomhelst klart spelvärt.
Krille
Super Moderator
Moderering:
Jag flyttade tråden till Eon-forumet.
Jag flyttade tråden till Eon-forumet.
dagbok
Veteran
- Joined
- 25 Jan 2016
- Messages
- 36
Jag spelleder just nu De fördömdas sista hopp (är ungefär 60% in i äventyret) och tycker att det är supertrevligt. Eftersom det är ganska mycket miljöombyte kan man ju alltid skynda på de partier som inte passar ens rollspelsgrupp, precis som man kan fördjupa upplevelsen för spelarna om man anser att ett parti av kampanjen är extra intressant.
Jag håller inte med God45 om att äventyret i sig är sexistiskt, kanske en viss avsaknad av starka kvinnliga karaktärer, men det kan man ju som spelledare lätt korrigera. Visst kan äventyret emellanåt vara något rälsat, men då kan man ju som spelledare introducera alternativa vägar och främja kreativiteten hos spelarna.
Jag håller inte med God45 om att äventyret i sig är sexistiskt, kanske en viss avsaknad av starka kvinnliga karaktärer, men det kan man ju som spelledare lätt korrigera. Visst kan äventyret emellanåt vara något rälsat, men då kan man ju som spelledare introducera alternativa vägar och främja kreativiteten hos spelarna.
Daniel
Swordsman
- Joined
- 7 Apr 2009
- Messages
- 598
Nu förutsätter jag att de som läser i den här tråden antingen redan har spelat äventyret eller inte bryr sig om spoilers, så jag avstår från att använda spoiler-ruta när svarar på Templars fråga med att i stort sett återge en stor del av äventyret som jag minns det:
Efter vistelsen på fångön har rollpersonerna (om de följer äventyrets utstakade bana, vilket de förr eller senare bör om de ska spela vidare inom dess ramar) ett ärende upp i bergen mellan Soldarn och Västmark. Där blir det som sagt kampa-i-bergen-rollspel, då rollpersonerna söker efter en gömd skatt som visar sig ligga förvarad hos en vättekung i dennes underjordiska tillhåll.
Beroende på hur det utvecklar sig kan det exempelvis bli lustig och spännande diplomati med de oberäkneliga vättarna, och/eller en actionfylld "The Hobbit"-hetsjakt tillbaka mot ytan.
I min spelgrupps fall blev det både och. Actionsekvensen utlöstes av att vättekungens "visa" rådgivare, efter att spelarna trodde sig ha ordnat ett affärsavtal, pekade på den svärdsman i rollspelsgruppen som hade långt hår och var ganska stilig och sa: "Ett sista tillägg till affären - jag vill ha den där kvinnan." Vättekungen säger: "Avgjort, min rådgivare ska ha den där kvinnan" och rollpersonen i fråga säger "oh hell no!" och folk börjar dra sina vapen.
Efter vistelsen i bergen bär det huvudsakligen vidare till Takalorr, som är tirakernas vulkaniska djungelö. Detta beror på att det saknas en mystisk artefakt ur den bärgade (?) skatten, en artefakt som är mycket farlig om den hamnat i fel händer och självklart har den gjort just det. Det coola med äventyret är att "huvudskurken" som fått tag i artefakten är en liten gûrd (goblin-varianten av tiraker) och jag har alltid gillat goblin-skurkar! I de djupa djunglerna på ön ligger ett urgammalt tempel dit skurken begett sig med artefakten, så har man en mer traditionellt lagd spelartyp får man sin belöning med massor av klassisk tempel-action!
Ön ligger väl en hyfsat kort segelresa från Soldarn egentligen, men i min regi förlängde jag avståndet och lät den ligga mycket längre söderut i havet så att det blev en längre segelresa för att få en påtagligare känsla för mina spelare att segla till en helt ny del av världen. Som spelledare lyckades jag locka dit gruppen inte bara genom uppdraget med artefakten utan även genom att ha etablerat goblin-karaktären som en main villain redan tidigt i äventyret och skapat ett växande hämndbegär hos rollpersonerna (varav en var en gammal hedersbetonad dvärg, så där var det lätt att bygga intrigen!).
Vad gäller kvinnoporträtten minns jag själv inget sunkigt i själva äventyret (om man som sagt bortser från det "sexiga" omslaget, men som i många Eon-fall är det ju inte originalskapat för boken). Kanhända upplever man de fertilitetsdyrkande tirakernas befruktningsceremoni (som rollpersonerna får bevittna när de anländer) som ganska vulgär - jag minns det som att the queen bee sitter väntande på en kulle och att alla brunstiga orchiska hanar ska leka herren-på-täppan för att få rätten att lägra henne.
Dock finner jag en givande story-mässig funktion i denna scen, delvis för att rollpersonerna (om de inte själva är tiraker och är någorlunda civiliserade) konfronteras med den vilt främmande kultur de hamnat i, och delvis för att gûrderna i byn (de hunsade goblin-versionerna) samarbetar för att vinna - vilket berättar en hel del om vad som håller på att hända inom tiraksamhället i och med nämnda main villain och hans artefakt.
Och upplever man någon av de kvinnliga spelledarpersonerna (det finns tre-fyra stycken, vill jag minnas) som lacking är det ju inte mer än att man slipar till dem och broderar ut deras inflytande (och vilken sorts inflytande det är). Inte minst finns det som sagt stora möjligheter till det i tirakdelen (om man räknar orch-kvinnor) eftersom de har en sorts matriarkat.
Jag tycker definitivt ni ska spela äventyret! Du får ta spelarna från karga klippor och mullrande bränningar med höga vågstänk till mossiga träd i bergen där vägvisaren berättar skräckhistorier vid lägerelden om vättar och vargar, och sedan till Indiana Jones-djungel fylld med panflöjtsspelande orcher.
Efter vistelsen på fångön har rollpersonerna (om de följer äventyrets utstakade bana, vilket de förr eller senare bör om de ska spela vidare inom dess ramar) ett ärende upp i bergen mellan Soldarn och Västmark. Där blir det som sagt kampa-i-bergen-rollspel, då rollpersonerna söker efter en gömd skatt som visar sig ligga förvarad hos en vättekung i dennes underjordiska tillhåll.
Beroende på hur det utvecklar sig kan det exempelvis bli lustig och spännande diplomati med de oberäkneliga vättarna, och/eller en actionfylld "The Hobbit"-hetsjakt tillbaka mot ytan.
I min spelgrupps fall blev det både och. Actionsekvensen utlöstes av att vättekungens "visa" rådgivare, efter att spelarna trodde sig ha ordnat ett affärsavtal, pekade på den svärdsman i rollspelsgruppen som hade långt hår och var ganska stilig och sa: "Ett sista tillägg till affären - jag vill ha den där kvinnan." Vättekungen säger: "Avgjort, min rådgivare ska ha den där kvinnan" och rollpersonen i fråga säger "oh hell no!" och folk börjar dra sina vapen.
Efter vistelsen i bergen bär det huvudsakligen vidare till Takalorr, som är tirakernas vulkaniska djungelö. Detta beror på att det saknas en mystisk artefakt ur den bärgade (?) skatten, en artefakt som är mycket farlig om den hamnat i fel händer och självklart har den gjort just det. Det coola med äventyret är att "huvudskurken" som fått tag i artefakten är en liten gûrd (goblin-varianten av tiraker) och jag har alltid gillat goblin-skurkar! I de djupa djunglerna på ön ligger ett urgammalt tempel dit skurken begett sig med artefakten, så har man en mer traditionellt lagd spelartyp får man sin belöning med massor av klassisk tempel-action!
Ön ligger väl en hyfsat kort segelresa från Soldarn egentligen, men i min regi förlängde jag avståndet och lät den ligga mycket längre söderut i havet så att det blev en längre segelresa för att få en påtagligare känsla för mina spelare att segla till en helt ny del av världen. Som spelledare lyckades jag locka dit gruppen inte bara genom uppdraget med artefakten utan även genom att ha etablerat goblin-karaktären som en main villain redan tidigt i äventyret och skapat ett växande hämndbegär hos rollpersonerna (varav en var en gammal hedersbetonad dvärg, så där var det lätt att bygga intrigen!).
Vad gäller kvinnoporträtten minns jag själv inget sunkigt i själva äventyret (om man som sagt bortser från det "sexiga" omslaget, men som i många Eon-fall är det ju inte originalskapat för boken). Kanhända upplever man de fertilitetsdyrkande tirakernas befruktningsceremoni (som rollpersonerna får bevittna när de anländer) som ganska vulgär - jag minns det som att the queen bee sitter väntande på en kulle och att alla brunstiga orchiska hanar ska leka herren-på-täppan för att få rätten att lägra henne.
Dock finner jag en givande story-mässig funktion i denna scen, delvis för att rollpersonerna (om de inte själva är tiraker och är någorlunda civiliserade) konfronteras med den vilt främmande kultur de hamnat i, och delvis för att gûrderna i byn (de hunsade goblin-versionerna) samarbetar för att vinna - vilket berättar en hel del om vad som håller på att hända inom tiraksamhället i och med nämnda main villain och hans artefakt.
Och upplever man någon av de kvinnliga spelledarpersonerna (det finns tre-fyra stycken, vill jag minnas) som lacking är det ju inte mer än att man slipar till dem och broderar ut deras inflytande (och vilken sorts inflytande det är). Inte minst finns det som sagt stora möjligheter till det i tirakdelen (om man räknar orch-kvinnor) eftersom de har en sorts matriarkat.
Jag tycker definitivt ni ska spela äventyret! Du får ta spelarna från karga klippor och mullrande bränningar med höga vågstänk till mossiga träd i bergen där vägvisaren berättar skräckhistorier vid lägerelden om vättar och vargar, och sedan till Indiana Jones-djungel fylld med panflöjtsspelande orcher.
LordTengel
Swordsman
Regnsynd har helt klart sin charm!Evokee;n163761 said:
Reddokk Fheg
Hero
Ymir;n163499 said:
Glöm inte kamorianerna. vilka jag i alla tycker hör till de ballaste folkslagen. med sina djuriska inslag olika totem djur och inte hel främmande för kannibalism.
Varje gång jag dock läser om kamorianerna så kan jag inte annat än tänka på vilket ramaskri det varit om dessa hade porträtterats på exakt samma sätt men bott i en djungel och varit mörkhyade