Jag har en idé till ett nytt rollspel. Vad säger ni om det här postapokalyptiska skräckfantasyrollspelet?
Introduktion:
Rollspelet börjar i modern tid. Spelarna kan spela vanliga människor de vill ex bibliotekarie, polis, journalist, elitidrottare, militär, skolelev, bakrånare, pensionär eller vilken annan arketyp som helst som spelarna vill spela. Rollpersonerna behöver inte ha någon inbördes relationer när spelet börjar men de kan ha det om spelarna eller spelarna så önskar. Det de däremot har gemensamt är att när rollspelet börjar så säger de adjö till familj och vänner för att flyga över ex Atlanten (eller något annat stort hav). Det som sedan händer är att när flygplanet befinner sig som längs från land så hamnar flygplanet i ett åskoväder utan dess like. Flygplanet träffas av flera blixtar men det är först när flygplanet träffas av en enorm blixt som flygplanet kraschar i havet (tänk flygplanskraschen i filmen Cast Away med Tom Hanks). Det spelar ingen roll hur stort eller hur litet flygplanet är men jag tycker det är viktigt att alla rollpersoner befinner sig på samma flygplan. Enbart rollpersonerna och ev någon SLP om SL så önskar överlever flygplanskraschen. Jag föreställer mig att spelledaren spelar hela detta scenario med spelarna dvs att spelet börjar med att rollpersonerna tar adjö av nära och kära på flygplatsen, lär känna varandra (eftersom de har råkat få platserna bredvid varandra) under flygresans första hälft och flygplanskracehn. Under några dramatiska minuter kan rollpersonerna försöka hjälpa piloterna att få ordning på flygplanet genom att laga den skadade instrumentpanelen som slagit ut radarn, göra första hjälpen på piloten som får hjärtinfarkt av dramat, få ordning på den hopplösa räddningsutrustningen som inte har kontrollerats enligt reglementet av Flygsäkerhetsmyndigheten, ta skydd när det som inte får hända händer dvs flygplanet kraschar i havet, försöka simma ut ur det kraschade flygplansvraket som sjunker allt längre ner i djupet, simma i höga vågor för att nå flygplansvrakdelar att klamra sig fast vid eller kanske en livbåt i gummi som har blåsts upp och far omkring på det öppna havet. Det spelar ingen roll vad rollpersonerna tar sig till för det ingår i introduktionen att de misslyckas med alla försök att styra upp situationen. Det svartnar för ögonen på dem och en efter en går de under i flygkatastrofen.
Efter att en okänd tid har förflutit så vaknar de en efter en igen. De hör ljudet av fågelkvitter och vågor som slår in mot land. De känner den varma solen mot deras hud och fast mark under kroppen där de ligger. De slår upp ögonen och inser att de lever. En av rollpersonerna ligger och skvalpar några meter ut i vattnet på en del av flygplanets ena vinge. En annan rollperson ligger med benen i vattnet men med överkroppen i sandstrandens mjuka, vita, våta sand. En annan rollperson har sköljts med vågorna upp en bit på stranden och har hunnit torka av solen innan han/hon kvickar till. Alla är i chock efter vad de har varit med om några timmar, dagar tidigare. Ingen vet hur lång tid som har gått. Det enda de vet är att det är mitt på dagen och ovädret är som bortblåst. Solen skiner och det är ett underbart väder. Någon rollperson har klarat sig med bara skråmor, någon har en stukad fot. Men de lever. De har haft den osannolika turen att överleva en flygplanskrasch mitt ute i Atlanten. Och nu har de alla spolats upp på en öde ö som är som hämtad ur en reklamkatalog för semesterresor. Rollpersonerna måste nu ta hjälp av varandra för att förbinda såren, göra upp eld, hitta någonting att äta och dricka. Tursamt nog så har några lådor ur flygplanets last flutit också överlevt katastrofen. Kanske beror innehållet som rollpersonerna hitta på hur de lyckades med tärningsslagen under försöken att rädda flygplanet. Rollpersonerna kanske hittar proviant, några mediciner, en tändare, en revolver med ammunition, rep, en radiosändare, nödraket mm i lådorna från flygplanets lastutrymme. De bygger vindskydd, utforskar den lilla tropiska ön som bara består av en mindre skog, sandstranden som löper längs hela ön och i ett högt berg som rollpersonerna inte har ork eller utrusning att bestiga de första dagarna på ön. De ser bara öppet hav så långt ögat kan nå åt vilket håll de än tittar. Rollpersonerna orkar inte bestiga berget de första dagarna på ön. De tvingas istället spendera tiden på att utforska vattnet runt ön, skogen mm. Kanske lär de sig att fiska, kanske blir de anfallna av ett vildsvin i skogen. Lyckas de fälla vildsvinet kan de grilla vildsvinet över den öppna elden på stranden. Någon kanske blir biten av en orm, drabbas av hög feber men repar sig. Ett monsunregn släcker elden, blöter ner virket de har samlat och gör att de måste flytta baslägret de har satt upp på ön. De tvinnar rep av lianer eller något (tänk Robinson Crusoe).
Efter några dagar på ön har de funnit sig någorlunda tillrätta på ön. Den värsta chocken efter flygplanskatastrofen har lagt sig och de är tillräckligt rustade för att ta nästa steg och det är att bestiga det höga berget som finns på ön. Det är den enda plats på ön som de ännu inte har utforskat och det är det enda sättet att få en överblick över ön och även en chans att se längre ut över vattnet än de gör från stranden på havsnivå. Rollpersonerna bestiger berget och tittar ut över ön och vattnet. De ser en underbar tropisk ön vid bergets fot när de tittar ner från berget på ön men de ser fortfarande ingenting annat än öppet hav så långt ögat kan nå när de tittar ut mot horisonten.
Men om de bestiger berget i skymningen och övernattar på bergets topp (efter att först ha hittat en någorlunda säker led upp till toppen i dagsljus) så ser de i när de blickar ut mot horisonten under natten ett svagt fladdrande ljussken som påminner om ljuset från en fyr i horisonten. De ser också mindre ljuskällor som påminner om ljuset från lanternor från samma plats i horisonten. Rollpersonerna tycker att de ser ljuset från ett litet samhälle i horisonten men det är så avlägset att de endast kan se ljuset svagt i horisonten om natten. Rollpersonerna börjar nog fundera på hur de ska ta sig till platsen i horisonten. Om rollpersonerna väljer att stanna på ön så kan SL låta förhållandena på ön utvecklas till det sämre vilket till slut inte ger rollpersonerna något annat val än att bygga en flotte av saker de hitta på ön för att på vinst och förlust ge sig av mot ljuset i horisonten. Efter en äventyrlig seglats på en instabil flotte som tar flera dagar så når rollpersonerna till slut fram till ljuset i horisonten.
Information till SL (SPOILERVARNING!):
Rollpersonerna tror att de "bara" har varit med om en fruktansvärd flygplansolycka mitt ute över Atlanten och att de befinner sig på en öde tropisk ö i vår värld. Vad de inte vet är att de har varit med om mycket mer än så. Rollpersonerna har färdats i tid och rum och hamnat i en annan dimension. Ön de har flutit i land på är en obebodd liten ö i utkanten av ett stort örike där öarna befolkas av andra människor som är allt från överlevare från flygplansolyckor och fartygsförlisningar som har skett de senaste decennierna till människor som är ättlingar till människor som har överlevt sådana katastrofer för flera hundra år sedan. Men öriket befolkas också av allt från drakar till monster som påminner om utomjordingar. Dessutom finns det naturlagar i öriket som är helt okända för människorna i vår värld. Döda människor som har vaknat till liv utgör befolkningen på zombieöar, barn till överlevare har genmodifierats av örikets mörka naturlagar så att vissa öar befolkas av nya muterade människor som mest liknar en korsning mellan människa, djur och monster. Vissa öar befolkas av flera varelser som lever på olika delar av ön och ibland tillsammans i skräcksamhällen. Dessutom finns det en grym härskare och hans/hennes undersåtar som binder öriket i en ond dimension. Enda möjligheten för rollpersonerna att återvända till vår värld och sina nära och kära är genom att störta härskaren genom att först döda hans/hennes undersåtar en efter en. På så vis kan de återvända till en öde tropisk ö i vår värld och bli räddade. De okända mörka naturlagarna innebär också att varelser och i viss utsträckning även människor har tillgång till ondskans besvärjelser. Den som använder ondskan för att kasta besvärjelser hamnar med tiden i den onde härskarens våld (tänk Nationalteaterns Rövarkungens ö).
Jag tänker mig spelet som en blandning av spel som Mutant, Drakar och Demoner och Chock. Man spelar ett valfritt DoD-äventyr modifierat till De tusen öarnas rike, byter ut orcher mot levande döda mm, behåller draken men byter färg på den från röd till svart med stänk av gult och glömmer inte att drakar i de Tusen öarnas rike inte sprutar ut eld utan utan spyr ut ett grönt frätande slime. Det gör ingenting om äventyren slutar med att hela öar utplånas i vulkanutbrott eller att öarna börjar skaka för att sjunka ner i havsdjupet. Mister du som SL en ön så står det tusen öar åter i De tusen öarnas rike. Det är inget hindrar att civlisationen har kommit olika långt på olika öar eller delöriken i öriket. Det är möjligt om förbannelser håller tillbaka utvecklingen på vissa öar eller om det geografiska avståndet mellan öarna är för långt. Om det inte går att segla mellan öarna så kanske det går att teleportera sig mellan öarna via sällsynta portaler som människorna bara har hört berättas om i sagor eller som bara nämns i skrifter som hittas hos undersåtarnas undersåtar. Vissa öar binds ihop under haven via gigantiska grottkomplex djupt ner i berggrunden.
Introduktion:
Rollspelet börjar i modern tid. Spelarna kan spela vanliga människor de vill ex bibliotekarie, polis, journalist, elitidrottare, militär, skolelev, bakrånare, pensionär eller vilken annan arketyp som helst som spelarna vill spela. Rollpersonerna behöver inte ha någon inbördes relationer när spelet börjar men de kan ha det om spelarna eller spelarna så önskar. Det de däremot har gemensamt är att när rollspelet börjar så säger de adjö till familj och vänner för att flyga över ex Atlanten (eller något annat stort hav). Det som sedan händer är att när flygplanet befinner sig som längs från land så hamnar flygplanet i ett åskoväder utan dess like. Flygplanet träffas av flera blixtar men det är först när flygplanet träffas av en enorm blixt som flygplanet kraschar i havet (tänk flygplanskraschen i filmen Cast Away med Tom Hanks). Det spelar ingen roll hur stort eller hur litet flygplanet är men jag tycker det är viktigt att alla rollpersoner befinner sig på samma flygplan. Enbart rollpersonerna och ev någon SLP om SL så önskar överlever flygplanskraschen. Jag föreställer mig att spelledaren spelar hela detta scenario med spelarna dvs att spelet börjar med att rollpersonerna tar adjö av nära och kära på flygplatsen, lär känna varandra (eftersom de har råkat få platserna bredvid varandra) under flygresans första hälft och flygplanskracehn. Under några dramatiska minuter kan rollpersonerna försöka hjälpa piloterna att få ordning på flygplanet genom att laga den skadade instrumentpanelen som slagit ut radarn, göra första hjälpen på piloten som får hjärtinfarkt av dramat, få ordning på den hopplösa räddningsutrustningen som inte har kontrollerats enligt reglementet av Flygsäkerhetsmyndigheten, ta skydd när det som inte får hända händer dvs flygplanet kraschar i havet, försöka simma ut ur det kraschade flygplansvraket som sjunker allt längre ner i djupet, simma i höga vågor för att nå flygplansvrakdelar att klamra sig fast vid eller kanske en livbåt i gummi som har blåsts upp och far omkring på det öppna havet. Det spelar ingen roll vad rollpersonerna tar sig till för det ingår i introduktionen att de misslyckas med alla försök att styra upp situationen. Det svartnar för ögonen på dem och en efter en går de under i flygkatastrofen.
Efter att en okänd tid har förflutit så vaknar de en efter en igen. De hör ljudet av fågelkvitter och vågor som slår in mot land. De känner den varma solen mot deras hud och fast mark under kroppen där de ligger. De slår upp ögonen och inser att de lever. En av rollpersonerna ligger och skvalpar några meter ut i vattnet på en del av flygplanets ena vinge. En annan rollperson ligger med benen i vattnet men med överkroppen i sandstrandens mjuka, vita, våta sand. En annan rollperson har sköljts med vågorna upp en bit på stranden och har hunnit torka av solen innan han/hon kvickar till. Alla är i chock efter vad de har varit med om några timmar, dagar tidigare. Ingen vet hur lång tid som har gått. Det enda de vet är att det är mitt på dagen och ovädret är som bortblåst. Solen skiner och det är ett underbart väder. Någon rollperson har klarat sig med bara skråmor, någon har en stukad fot. Men de lever. De har haft den osannolika turen att överleva en flygplanskrasch mitt ute i Atlanten. Och nu har de alla spolats upp på en öde ö som är som hämtad ur en reklamkatalog för semesterresor. Rollpersonerna måste nu ta hjälp av varandra för att förbinda såren, göra upp eld, hitta någonting att äta och dricka. Tursamt nog så har några lådor ur flygplanets last flutit också överlevt katastrofen. Kanske beror innehållet som rollpersonerna hitta på hur de lyckades med tärningsslagen under försöken att rädda flygplanet. Rollpersonerna kanske hittar proviant, några mediciner, en tändare, en revolver med ammunition, rep, en radiosändare, nödraket mm i lådorna från flygplanets lastutrymme. De bygger vindskydd, utforskar den lilla tropiska ön som bara består av en mindre skog, sandstranden som löper längs hela ön och i ett högt berg som rollpersonerna inte har ork eller utrusning att bestiga de första dagarna på ön. De ser bara öppet hav så långt ögat kan nå åt vilket håll de än tittar. Rollpersonerna orkar inte bestiga berget de första dagarna på ön. De tvingas istället spendera tiden på att utforska vattnet runt ön, skogen mm. Kanske lär de sig att fiska, kanske blir de anfallna av ett vildsvin i skogen. Lyckas de fälla vildsvinet kan de grilla vildsvinet över den öppna elden på stranden. Någon kanske blir biten av en orm, drabbas av hög feber men repar sig. Ett monsunregn släcker elden, blöter ner virket de har samlat och gör att de måste flytta baslägret de har satt upp på ön. De tvinnar rep av lianer eller något (tänk Robinson Crusoe).
Efter några dagar på ön har de funnit sig någorlunda tillrätta på ön. Den värsta chocken efter flygplanskatastrofen har lagt sig och de är tillräckligt rustade för att ta nästa steg och det är att bestiga det höga berget som finns på ön. Det är den enda plats på ön som de ännu inte har utforskat och det är det enda sättet att få en överblick över ön och även en chans att se längre ut över vattnet än de gör från stranden på havsnivå. Rollpersonerna bestiger berget och tittar ut över ön och vattnet. De ser en underbar tropisk ön vid bergets fot när de tittar ner från berget på ön men de ser fortfarande ingenting annat än öppet hav så långt ögat kan nå när de tittar ut mot horisonten.
Men om de bestiger berget i skymningen och övernattar på bergets topp (efter att först ha hittat en någorlunda säker led upp till toppen i dagsljus) så ser de i när de blickar ut mot horisonten under natten ett svagt fladdrande ljussken som påminner om ljuset från en fyr i horisonten. De ser också mindre ljuskällor som påminner om ljuset från lanternor från samma plats i horisonten. Rollpersonerna tycker att de ser ljuset från ett litet samhälle i horisonten men det är så avlägset att de endast kan se ljuset svagt i horisonten om natten. Rollpersonerna börjar nog fundera på hur de ska ta sig till platsen i horisonten. Om rollpersonerna väljer att stanna på ön så kan SL låta förhållandena på ön utvecklas till det sämre vilket till slut inte ger rollpersonerna något annat val än att bygga en flotte av saker de hitta på ön för att på vinst och förlust ge sig av mot ljuset i horisonten. Efter en äventyrlig seglats på en instabil flotte som tar flera dagar så når rollpersonerna till slut fram till ljuset i horisonten.
Information till SL (SPOILERVARNING!):
Rollpersonerna tror att de "bara" har varit med om en fruktansvärd flygplansolycka mitt ute över Atlanten och att de befinner sig på en öde tropisk ö i vår värld. Vad de inte vet är att de har varit med om mycket mer än så. Rollpersonerna har färdats i tid och rum och hamnat i en annan dimension. Ön de har flutit i land på är en obebodd liten ö i utkanten av ett stort örike där öarna befolkas av andra människor som är allt från överlevare från flygplansolyckor och fartygsförlisningar som har skett de senaste decennierna till människor som är ättlingar till människor som har överlevt sådana katastrofer för flera hundra år sedan. Men öriket befolkas också av allt från drakar till monster som påminner om utomjordingar. Dessutom finns det naturlagar i öriket som är helt okända för människorna i vår värld. Döda människor som har vaknat till liv utgör befolkningen på zombieöar, barn till överlevare har genmodifierats av örikets mörka naturlagar så att vissa öar befolkas av nya muterade människor som mest liknar en korsning mellan människa, djur och monster. Vissa öar befolkas av flera varelser som lever på olika delar av ön och ibland tillsammans i skräcksamhällen. Dessutom finns det en grym härskare och hans/hennes undersåtar som binder öriket i en ond dimension. Enda möjligheten för rollpersonerna att återvända till vår värld och sina nära och kära är genom att störta härskaren genom att först döda hans/hennes undersåtar en efter en. På så vis kan de återvända till en öde tropisk ö i vår värld och bli räddade. De okända mörka naturlagarna innebär också att varelser och i viss utsträckning även människor har tillgång till ondskans besvärjelser. Den som använder ondskan för att kasta besvärjelser hamnar med tiden i den onde härskarens våld (tänk Nationalteaterns Rövarkungens ö).
Jag tänker mig spelet som en blandning av spel som Mutant, Drakar och Demoner och Chock. Man spelar ett valfritt DoD-äventyr modifierat till De tusen öarnas rike, byter ut orcher mot levande döda mm, behåller draken men byter färg på den från röd till svart med stänk av gult och glömmer inte att drakar i de Tusen öarnas rike inte sprutar ut eld utan utan spyr ut ett grönt frätande slime. Det gör ingenting om äventyren slutar med att hela öar utplånas i vulkanutbrott eller att öarna börjar skaka för att sjunka ner i havsdjupet. Mister du som SL en ön så står det tusen öar åter i De tusen öarnas rike. Det är inget hindrar att civlisationen har kommit olika långt på olika öar eller delöriken i öriket. Det är möjligt om förbannelser håller tillbaka utvecklingen på vissa öar eller om det geografiska avståndet mellan öarna är för långt. Om det inte går att segla mellan öarna så kanske det går att teleportera sig mellan öarna via sällsynta portaler som människorna bara har hört berättas om i sagor eller som bara nämns i skrifter som hittas hos undersåtarnas undersåtar. Vissa öar binds ihop under haven via gigantiska grottkomplex djupt ner i berggrunden.
