Walium recenserar del två
Del två inleds bättre än del ett men avslutas sämre. Istället för en cliffhanger så slutar det med att rollpersonerna börjar utforska Tjodeshall. Jag tycker att det hade varit lämpligare om det istället hade slutat när skeppet gick på grund och ön var inom vadavstånd. Men låt oss börja ifrån början.
Språket är både väldigt bra och ibland väldigt dåligt. Bra är det när en kort och enkel mening fångar något större. Min favorit är nog: "Sagadrap bjuder folk på kokhett te så att de ska bränna tungan och hålla snattran.", men även många av miljöbeskrivningarna håller också hög klass. Därför blir det extra irriterande när stavfel dyker upp(de är dock inte alls många) eller när författaren/författarna snurrar in sig i ett språk som de inte riktigt behärskar(det är betydligt vanligare än stavfelen). Meningar som är väldigt märkligt konstruerade eller ord som upprepas väldigt många gånger på kort tid. Äventyret hade mått bra av en korrekturläsning innan det lades ut, vilket även gäller för den föregående delen. Något som jag kan tänka mig att hjälpa till med om det önskas.
Jag har även en personlig favorit ibland stavfelen nämligen den ytterst charmiga: "…det går inte att samarbeta för att få av kärringen".
Personporträtten är ofta väldigt bra, särskilt när det gäller vissa av de egentligen mindre viktiga spelledarpersonerna som Baggbloföde(den listige galningen, hade iofs varit kul att veta hur och varför han hamnade i slavgrottan), Bjarking, Slag-Brage, Myrkjartan, Stöng, Biorn, Tvirlyti för att bara nämna några. Överhuvudtaget så beskrivs besättningens förvandling till modfällda fångar väldigt bra. De förändras av händelsen och istället för att bara vara utsmyckning så får de situationen i grottan att kännas verklig och hemsk.
Tyvärr finns det även en del andra spelledarpersoner som är rätt tråkiga och färglösa.
Valtaja som tydligen lyckas resa med två olika båtar och sitta fången tillsammans med en grupp desperata sjömän utan att bli upptäckt! Men är för "ambitiös" för att inse att Valkosova är av stor betydelse trots att hon befinner sig på en väldigt märklig plats för en ung alv. Hela grejen med den mystiske superalven Valtaja känns minst sagt märkligt. Han borde haft en större roll att fylla även i tidigare delar av kampanjen istället för att(antagligen) hoppa fram lagom till sista delen. Om han tvunget skulle hänga med på alla irrfärder så borde han istället lagt någon form av illusion på sig själv så att han såg ut som en ordinär havsvarg.
Den snygga torrbollen Edwige är lika oförsonlig i andra delen som i första. Hon är tråkig och åter igen känns det som om hon bara hänger med fram till den sista delen där hon fyller någon verklig funktion. Flera gånger så visar hon upp sin ogenerösa läggning. Alla som vill ha hennes hjälp måste följa hennes tro som om hon inte själv tjänar på att personerna runt omkring henne kan slåss och försvara sig.
Vaftrudne, det sluga fjoltrollet så av någon oklar anledning begett sig(hurdå egentligen?) till en avlägsen ö för att söka efter kunskap och balans?
En sak som slår mig när jag läser om rollpersonernas fångenskap, de nattliga överfallet på havsvargarnas by och den slutliga avfärden därifrån är att det känns som om rollpersonerna riskerar att dö otroligt många gånger. Direkt efter att de har gjort en besvärlig dykning så anländer de obeväpnade till en hård strid som de väntas delta i trots att de sannolikt är skadade sedan tidigare och troligtvis fortfarande har bojor på händerna. Äger de inga magiska vapen, rätt besvärjelser eller fjäskar för Edwinge så har de inte mycket att sätta upp mot någon av de odöda. Dessutom så har de inte ,inledningsvis åtminstone, särskilt många valmöjligheter utan förväntas finna den enda vägen till målet utan att alltför många av dem stupar på vägen. Det borde förklaras tydligare och mer ingående på vilken nivå äventyret är tänkt att ligga så inte spelledaren tvingas minska svårigheten jättemycket eller de gröna rollpersonerna blir helt mosade.
Det finns en del intressanta moraliska val på ön som jag tycker är bra. Tyvärr innehåller beskrivningen av ön en del brister, till exempel hur det kan komma sig att det verkar finnas timmer och trä i enorma mängder på en liten klippö ute i havet. Jag har svårt att tro att pirater i allmänhet snor skeppslaster med timmer eller att hela skogar av drivved dyker upp precis när de behövs. Sedan kan man förstås undra hur 300 personer kan överleva om den enda egentliga födkrok som finns är fisk och plundringståg. Bosättningen borde varit mer nedtonad, mindre rik, mer skitig med torvhus och träbrist.
Jag tycker också att en större del av äventyret kunde ha handlat om hur rollpersonerna får ihop sin besättning på olika listiga, lustiga och intressanta sätt ibland de hårdföra havsvargarna. Som jag nämner i början så hade det varit bättre om Todeshjall sparades till den tredje delen och luckan istället fylldes upp med en utökad tidsperiod på Vargafjard.
Illustrationerna håller som tidigare väldigt hög klass. Magnus Söderström är fantastisk.
Jag tycker att äventyret är bra trots min kritik men det hade kunnat bli ännu bättre om det putsats litegranna mer. Men själva ansträgningen och det faktum att det är en gemensam produkt av hela forumet är värt en stor applåd.