Nekromanti Dem här alverna är annorlunda!

[StreetBushido_UBBT]

Inspirerat av God45s trådar om olika saker, och diskussionen om fantasytroper/klichéer, tänkte jag att vi kunde se hur vi kunde twista sakerna vi är bekanta vid från fantasy.

Först ut: alver.

Hur är dem här alverna annorlunda från typiska alver?

Jag tänker mig varelser som är något av en "bogeyman". Mammor varnar sina barn för alverna: om de inte sköter sig kommer alverna och tar dem.

Långa, bleka och med kalla ögon. Mentaliteten kan liknas vid en katts: lata rovdjur som roar sig med att plåga sina bytesdjur. Då de är långlivade (kanske inte odödliga) blir dock saker som rådjur och älgar tråkigt med tiden. Andra tänkande varelser är mer intressanta.

Klädda i pälsarna och hudarna från deras tidigare offer rör sig alverna snabbt och tyst genom skogen och leder sina panikslagna offer precis dit de vill ha dem. När tiden är inne stiger de fram ur skuggorna och flinar brett, munnen full av vassa tänder.

Detta är förvisso en rätt primitiv variant, och fungerar nog bara i en antagonistisk roll. Jag tycker dock det vore en kul inversion av deras typiska framtoning (även om Drow från Forgotten Realms är lite åt det här hållet).

Hur är era alver annorlunda?

 

[Krille]

Alverna i Blå Himmel är förbisprungna. Medan de satt under lummiga träd och spelade harpa och flöjt och drack stjärnvin och diktade tjugotusen rader långa dikter om svunna hjältar så ångade världen på, bokstavligt talat, in i renässansen, industrialismen och imperialismen och uppfann ångmaskiner, industriellt stål, flygande slagkryssare och maskingevär.

Det tog inte alverna så bra.

---

Ungefär hälften av dem, de i Rikitien, har påbörjat en ganska smärtsam process att förnyas, vilket omfattar sådana där saker som valuta, allmänna val, parlament, konstitution, politik, diplomatiska beskickningar, gevär, maskinellt jordbruk, höga hattar, industri och andra sådana där moderna saker.

De har dock inte helt övergett de gamla traditionerna. De håller fortfarande fast vid sin shamanistiska religion där familjeprästinnor blidkar förfädersandar, hela byar samlas kring en jätteträfallos för att välsigna skörden genom att dricka kopiösa mängder sprit, man går man ur huse för att skicka små båtar med lyktor nedför floderna till minne av de döda, och man driver fortfarande ut andar med pappersprassel och lustiga hattar och sprit från olycksdrabbade hus, vägar och byggnader. Man har till och med kvar vindryttarna, elitsoldater som rider på jättestora fåglar.

Men till och med de förändras, från klankrigare till en nationell elitstyrka, och frågan är om de inte snart får ge upp vinddjuren och ersätta dem med flygmaskiner eller bli en ceremoniell högvakt för parlamentet eller nåt.

På det stora hela så har väl omställningen gått sådär. Den har sina fördelar, men den har också nackdelar. Typ industrisot, vidriga arbetsförhållanden, importerade sjukdomar som kolera och tyfus, och andra sådana där skoj saker som man förknippar med industrisamhällets latrin. Plus att man måste överge en massa traditioner. Men vad har man för val, egentligen?

---

Men den andra hälften, då? Jo, Kylarien och dess drottning Arafine är fast beslutna att ordningen ska vara som den alltid har varit, vilket innebär att man måste se till att slå undan benen på de där människorna en smula.

Så med list, diplomati, förförelser, mutor, löften och förmodligen en smula trolldom så har Arafine utnyttjat alla gamla motsättningar mellan Europias länder och folk, och manipulerat Europia rakt in i det Stora kriget som nu har pågått i arton år. Lite till, så har människorna krigat sig själva till medeltiden igen, och då kan alverna svepa undan allt motstånd och återupprätta den alviska hegemonin.

 

[Ebenezer]

Jag får lite japanvibbar av beskrivningen av ett stolt, lite småmystifierat folk med shamanistisk religion, urgamla riter etc som måste raketanpassa sig till den moderna världen med lustiga resultat som följd.

 

[slanfan]

Alverna är (ungefär) som SD.
De upplever att deras värld är invaderad av lägre stående varelser utan respekt för deras traditioner och deras kultur. I början gjorde de aktivt motstånd (Därav alvfortsdungeons och magiska alvsvärdsreliker) men föll snabbt i melankoli och depression. Nuförtiden bor alverna i supersegregerade gated communitys. Där pratar de skit om alla som inte är alver och att snart får man väl inte kalla en orch för pack längre, i den här fantasyvärlden.

(ok, dessa är kanske inte så annorlunda, men deras visdom och whatever har bytt fokus till rasism och ignorans)
(detta skall inte läsas som kritik mot vare sig SD, Alver eller Orcher)

 

[Äventyr]

Alverna i min spelvärld har inga spetsiga öron utan ser mer eller mindre ut som människor. De anser sig renblodiga (de blir extremt sällan sjuka och lever i många tusen år om de inte dödas av någon), och baserat på denna överlägsenhet har de byggt en form av rasideologi som de utvecklat till en form av nazism. De använder människor som trälar, leksaker och experimentobjekt och har under låg tid kuvat människornas värld. Alvernas antal har dock sakta sjunkit (det har visat sig att de har svårt att få barn) och människorna har börjat springa ifrån dem utvecklingsmässigt. Människans snabbare generationsväxlingar får dem mer hungriga, mer benägna att utvecklas och förändras än alvernas stagnerade samhälle.

Kommer definitivt att användas i en kommande spelvärld till en variant av Äventyr, för lite äldre spelare.

Lite OT (förlåt): Jag skrev om dessa alver i världsbeskrivningar i fansinet Weird Quest (1993 och framåt) samt i Åskhjärtat, en rätt dåligt genomförd pdf-fantasyroman som funnits ute på webben sedan 2008. Under årens lopp har jag bearbetat denna historia gång efter annan. Nu är jag splittrad, för jag har en halvklar vuxenvariant och en nästa färdig variant som är snällare och riktad mot yngre läsare. Problemet är att de berättar samma historia och att jag tycker båda är ganska bra.

 

[Krille]

Jag får lite japanvibbar av beskrivningen av ett stolt, lite småmystifierat folk med shamanistisk religion, urgamla riter etc som måste raketanpassa sig till den moderna världen med lustiga resultat som följd.

Visserligen snodde jag religionen från Okinawa och personnamnen (och resten av språket) från Japan, men lustigt nog så har raketanpassningen inte så mycket med Meiji-restorationen att göra som man kan tro. Det bara blev så.