Den där... stora, mäktiga känslan som bara rollspel kan ge

[RasmusL]

Jag sitter just nu och lyssnar på soundtracks från forna kampanjer och ryser, minns de där riktigt häftiga grejerna och bara njuter. Evighetslånga epos, mäktiga intriger, kärlek, hat och tillslut övervinnande av motståndet mot alla odds.

Men vad är det som gör "det där" för er? Vad krävs?

För mig är det känslan av att de tär något stort på gång, något som kan flytta berg, uppröra kontinenter, krossa planeter och förändra kosmos. Stora och väl grundade konspirationer, intrikata planer, djupa mysterier och allt grundade i mänskliga motivationer med mänskliga målsättningar. Även de "onda" vill göra världen bättre, även o,m det går på tvärsen mot de "goda". Men de onda, de har ta mej fan planerna, visionerna och drivet att skapa något.

Vad är det för er?

 

[RasmusL]

Jag har också lite en dröm att få spela de där bad-guysen i en kampanj med en spelledare som har kapacitet att driva liksom HELA FUCKING VÄRLDEN omkring våra rollisar, kanske en zero to (evil) hero med en start i småskaliga konspirationer, bankrån, etc och som eskalerar på ett trovärdigt sätt. För att ge lite sammanhang till ovan som mest var skrivet ur SL-perspektiv.

 

[Deodanders]

Ska sova nu, men skriver nog imorgon. (Möjligheterna, att vad som helst kan vänta bakom knuten/över den där kullen/imorgon.)

 

[Rangertheman]

Det korta svaret för mig är: Den episka kampanjen; att som spelare få lotsa sin lilla rollperson genom ett skeende som är oändligt mycket större än personerna i gruppen, eller att som spelledare försöka ratta skeendena och låta rollpersonerna finna sin väg genom dem (or die trying).

Men också det lilla i det stora: banden som formas mellan rollpersonerna (och naturligt - deras spelare), kopplingen man känner när spelvärlden blivit ens egen, minnena och sådant som bara har uppstått i just den egna gruppen.

 

[Deodanders]

Det där är för mig känslan att stå på tröskeln till något, och att på samma gång känna en förväntan och ett starkt sammanhang här och nu. När det är som bäst sammanstrålar det där med både rummet och gruppen och fiktionen i den delade fantasin.

Jag kände det senast i söndags, vår grupp i Symbaroum har kommit till Karvosti och är inbjudna till Storhövdingens gästabud. Det är en ovanlig och minnesvärd kväll, och jag vet med mig att jag kommer kunna se tillbaka på den som före allt det här andra okända hände. Kanske första gången det var så starkt var när jag första gången ankom Marjura, både in-game och att också veta att nu ska vi spela och vara i det här hela helgen, var det stort.

 

[entomophobiac]

Men vad är det som gör "det där" för er? Vad krävs?

För mig krävs det att jag är delaktig. Att jag "var där". Det mäktiga uppstår därför i att jag kan komma ihåg alla små händelser längs vägen. Samtalen, individerna, insikterna. Allt.

Fjärilens vingslag och allt det där.

 

[Christoffer]

100% känslan av att det som existerar just nu är något gemensamt som inte skulle kommit till om inte just vi suttit här och spelat just det vi spelar. När alla dessa olika saker faller samman, när jag agerar med min karaktär, någon annan min sin, en tredje min sina fem olika, när regelsystemet bryter in och påverkar vad det är vi säger att karaktärerna gör, när allt detta faller samman och vi kan se att på grund av att jag sa x, du sa y, någon annan z, på grund av att regelsystemet interagerade med oss på exakt det viset det gjorde, så är vi här just nu, i en unik stund som bara just dessa interaktioner skulle kunna leda fram till. Det är jävla magi.

Edit: Det enda som är nära just detta är att musik, att jamma loss med folk och hitta det där när alla bidrar, ingen kontrollerar och allt bara flyter och rör sig. Åter igen, jävla magi!

 

[Rickard]

För mig är det den stora aha-känslan som man får när alla bitarna faller på plats och man inser hur stort det egentligen var som rollpersonerna var inblandade i.

 

[Anthrox]

100% känslan av att det som existerar just nu är något gemensamt som inte skulle kommit till om inte just vi suttit här och spelat just det vi spelar. När alla dessa olika saker faller samman, när jag agerar med min karaktär, någon annan min sin, en tredje min sina fem olika, när regelsystemet bryter in och påverkar vad det är vi säger att karaktärerna gör, när allt detta faller samman och vi kan se att på grund av att jag sa x, du sa y, någon annan z, på grund av att regelsystemet interagerade med oss på exakt det viset det gjorde, så är vi här just nu, i en unik stund som bara just dessa interaktioner skulle kunna leda fram till. Det är jävla magi.

Edit: Det enda som är nära just detta är att musik, att jamma loss med folk och hitta det där när alla bidrar, ingen kontrollerar och allt bara flyter och rör sig. Åter igen, jävla magi!

This.
När spelet framkallar riktiga känslor från vad vi tillsammans gör och har gjort. That's when it happens.

 

[Genesis]

Jag fattar inte riktigt frågan. Är det vad som gör att man får den specifika episka känsla som beskrivs i trådstarten, eller vad som är ballt i rollspel generellt?

 

[Christoffer]

Åh, ramlade över en sådan där känsla idag:

Jag, @Hans E Magnusson och en ickeforumvän började bolla om att spela Twilight 2000 1st ed, spela svenska soldater någonstans inne på sovjetisk mark. Jagade rätt på ett par kartor, läste om reglerna, slog fram ett par slumpmöten och tänkte på ett par SLPs och drog kort för att se deras personligheter osv. Som @Deodanders uttrycker det: Möjligheterna, att vad som helst kan vänta bakom knuten/över den där kullen/imorgon. Jag får sällan sådana här känslor för böcker eller filmer, att jag dagdrömmande kan föreställa mig små scener, större rörelse och konflikter som kan dyka upp, att jag inte vet vad som kan komma att hända och jag måste spela, få interaktionen från övriga kring bordet, oavsett om det bara handlar om att de spelar sina karaktärer eller mycket mer, för att upptäcka det.

 

[hedmeister]

Jag skulle säga att de starkaste upplevelserna jag haft i rollspelssammanhang har varit när någon rollperson givit sig hän åt sin natur oavsett om det "förstört" för gruppen, eller när något, t.ex. panik eller skräck, förändrat en rollperson så att hen råkat göra något som går EMOT sin natur (t.ex. den muskulöse vietnamesiske elitsoldaten som misslyckas med ett panic roll i Alien och sköt hål i rymdskeppets vägg). Om jag skulle analysera det tror jag det är immersion, att släppa på allt meta och till 100 % ge sig in i spelet, som jag gillar.