Nekromanti Den eviga frågan om anpassning och avsikter

[Morgoth]

Jag har planerat ett tag in i tiden nu, och grubblar på ett möjligt system där rollpersonen endast defineras av ett antal attributliknande aspekter och dessas respektive fördjupningar. Tänkte att "insikt" kunde vara en ball idé, man slogs som vanligt tillbaks av den vanliga knytnäven: Hur i aen ska man få rollpersoner och deras respektive spelare att anpassa sig efter avsiktskontroll?

Hur ska man kunna tvinga en spelare att berätta vad han håller på med? Och hur ska detta vidarebefogas till den spelare som undersöker den andres avsikt utan att offret fattar misstankar?

Om man hårdrar det går det i grund och botten tillbaks till den vanliga frågeställningen: hur kan man simulera intellekt? En avsiktsundersökning kan knappast simuleras av spelarens egen hjärnkapacitet, då många roller ofta ageras så bristfälligt att några ledtrådar till dylika insikter vore omöjliga.

Det vore iallafall vara 'elskönt att ha ett regeluppslag för insikt.

 

[Man Mountainman]

Hmm, det verkar som att interna konflikter i spelgruppen är ganska vanliga hos er, eller?

Nå, för att besvara din fråga: gör det till rutin att spelarna alltid måste meddela dig sina avsikter, öppet inför hela spelgruppen eller i hemlighet på lappar. Detta för att du "bättre skall kunna planera den fortsatta händelseutvecklingen" (vilket faktiskt är en önskvärd bieffekt, det är därför *jag* önskar att mina spelare meddelar mig sina avsikter). Därefter kan du, närhelst någon av dina spelare vill använda sin Insikt (genom att meddela dig via lapp), helt enkelt redogöra för vad du fått veta.

Eller har jag missuppfattat dig angående "avsikt"?

 

[Morgoth]

Nej, det låter bra. Tackar. [NT]

Need I say more?

 

[Troberg]

Nå, för att besvara din fråga: gör det till rutin att spelarna alltid måste meddela dig sina avsikter, öppet inför hela spelgruppen eller i hemlighet på lappar. Detta för att du "bättre skall kunna planera den fortsatta händelseutvecklingen" (vilket faktiskt är en önskvärd bieffekt, det är därför *jag* önskar att mina spelare meddelar mig sina avsikter).

Jag föredrar som spelledare att inte veta vad spelarna har för avsikt. Det är alltför lätt att man omedvetet anpassar situationen för att möta deras plan på ett orättvist sätt.

Dessutom gillar jag att bli överraskad, det blir en större utmaning om man kan köra NPCs ur deras perspektiv i stället för ur ett allsvetande SL-perspektiv.

 

[regelslaktaren]

"Jag föredrar som spelledare att inte veta vad spelarna har för avsikt"

Word.

Det är mycket roligare att bli överraskad.
Om spelaren inte kan lista ut det själv, o har en karaktär som borde kunna göra det.....tja, antingen ger man ledtrådar, eller så borde han kanske inte spela såna karaktärer?

 

[Pale Imp]

Om man spelar i en och samma spelgrupp under en längre tid blir ialla fall jag van att se hur spelare spelar i olika situationer och hur de löser problem etc.
På det sättet brukar jag kunna förutspå hur de tänker gå till väga.

Sen kanske man måste begränsa insikten lite också, så att rollspelandet inte kommer i skym undan för en färdighet/aspekt/attribut.

Impen - Som helst vill att spelarna ska tänka själva.

 

[Man Mountainman]

Det är alltför lätt att man omedvetet anpassar situationen för att möta deras plan på ett orättvist sätt.

Jovisst är det så, men mitt förslag är ju alltid en lösning på Morgoths problem.

Själv tycker jag att det kan vara problematiskt att låta spelarna hålla sina planer för sig själva. Då är det lätt att man missar att spelarna alls har en avsikt och undermedvetet motarbetar den för att den utgör ett hinder för dne historia man själv planerat. Dessutom, om jag vet vad spelarna vill åstadkomma så kan jag skapa en bättre historia, eftersom jag får en klarare översikt och mer tid att planer än om spelaren bara kastar sina handlingar i fejan på mig och tvingar mig att improvisera ihop följder till dem på studs. Jag tror att de flesta spelare tycker att det är roligt att spela när deras egna initiativ leder till nya spännande äventyr.

 

[Man Mountainman]

Om man spelar i en och samma spelgrupp under en längre tid blir ialla fall jag van att se hur spelare spelar i olika situationer och hur de löser problem etc.

Jo, men har man kommit så långt borde väl även spelarna ha ganska god koll på varandra, så då spelar det faktiskt ingen roll.

 

[Pale Imp]

När det gäller SLPs blir det lite lättare för spelarna än för spelledaren att lista ut vad som kommer att hända, eftersom spelledaren mest troligt både kan och kommer att försöka påverka rollpersonerna på något sätt genom SLPerna.

Men det är sant, det är itne speciellt svårt för spelarna heller, men på något sätt tycker jag att något som insikt förstör spelet mer än det ger hjälp. samma sak med t.ex. tankeläsning.

 

[Troberg]

Då är det lätt att man missar att spelarna alls har en avsikt och undermedvetet motarbetar den för att den utgör ett hinder för dne historia man själv planerat.

Jag har oftast bara en väldigt övergripande historia planerad och fyller i detaljerna under tiden. Jag låter spelarna gå sin egen väg ganska långt och det funkar fint för mig att bara reagera på deras handlingar.

Jag tror att de flesta spelare tycker att det är roligt att spela när deras egna initiativ leder till nya spännande äventyr.

Det för de! Inte alltid (nästan aldrig) det spelarna hoppades (oftast för att deras planer är lika genomtänkta som "Bad Idea Jeans"-reklamen), men nog blir det spänning och äventyr.

Jag har en rätt stor samling ideer och uppslag i huvudet, och så fort spelarna gör något som gör det möjligt för mig att koppla på något från ide-biblioteket så gör jag det. Många ideer poppar dessutom upp spontant under spelets gång.