Basenanji
Postd20modernist
- Joined
- 4 Nov 2002
- Messages
- 9,296
Go'kväll!
Jag såg ett inlägg där man sökte efter musik som skulle passa bra till rollspel. Under tiden jag skrev förstod jag att det ämnet berör ett annat som jag tycker är värt att diskutera med er, kära kloka rollspel.nu-fans.
De oskrivna lagarnas tvång i rollspel
Apropos musik, jag brukar ibland chocka min spelgrupp genom att inte spela filmmusik till våra spelmöten, utan yrka på att Bartoks "Konsert för orkester" passar precis lika bra som musiken till "Sagan om Ringen". Dessvärre blir responsen inte lika tacksam som jag hoppats. Mina spelare känner inte igen sig i detta främmande landskap av märkliga tonkombinationer och uppmärksamheten får fel fokus...
Men det som stör mig är att mycket filmmusik sällan lämnar något åt fantasin! Allt är fixt och färdigt; när orcherna dundrar nerför slänten ska det vara massiv kraftig musik med mycket trumpeter och trummor, när Aragorn är i Vattnadal ska det vara fånig sång med Tin whistles, när det är skräck ska det vara musik a la "Psycho".
Varför kan man inte utmana de konstnärliga smaklökarna med något mindre förutsägbart? Kan inte ett sådant försök bädda för nya upptäckter och upplevelser?
Denna diskussion går att bredda, så håll i er!
Arketyper- ena tråkiga typer?
Detta brukar vara ett favoritobjekt för dem som gillar homogena grupper. Ibland som en del i en strävan att få en grupp att fungera bättre ihop och inte verka ologiskt sammansatt. Vid generandet av karaktärer utgår man från arketyper, som mycket riktigt gör det lättare att definiera gruppen. Tex i Kult så kan man inleda med att alla spelare ska vara "Student". På så vis får man ett rimligt svar på varför gruppens medlemmar egentligen har ett övergripande syfte att samarbeta med varandra.
Men...samma problem infinner sig som med musiken- blir inte detta lite förutsägbart i jämförelse med hur spännande det skulle vara om ett antal personer med väldigt olika bakgrund tvangs samarbeta? Blir det inte helt enkelt lite... tråkigt ?
Som jag ser det är ovanstående modell ett ideal i tiden, vilket jag anser vara synd då man missar den mångfald möjligheter som en blandad grupp innebär. Denna möjlighet till mångfald är en stor anledning för mig att spela rollspel överhuvudtaget. I rollspelens härliga värld är dessa "omöjliga kombinationer" helt plötsligt möjliga!
Ett annat problem med "Arketypen" är att en sådan utesluter en chans till originalitet. En polis som är dålig på att köra bil och som inte har höga färdighetsvärden i "pistol" tex Jag förstår nog att detta bryter mot en mall, men att få rollspela en sådan karaktär, sett med mina ögon, blir klart intressantare än att hålla sig till ett standardsvar ("Poliser skjuter bra och är vana att köra bil!").
De två exemplena ovan hoppas jag, belyser det faktum att många rollspelare, sin hobby till trots, ofta har begränsad förmåga att mana fram bilder av ovanlig karaktär. Någon skulle dessutom säkert kunna göra listan på hur traditionella föreställningar blir en hämsko för en kreativ fantasi, längre?
Detta synes mig vara ett tråkigt faktum och jag hoppas att vi kan resonera om detta för att hitta nya lösningar och idéer.
Vänligen,
Basenanji
Jag såg ett inlägg där man sökte efter musik som skulle passa bra till rollspel. Under tiden jag skrev förstod jag att det ämnet berör ett annat som jag tycker är värt att diskutera med er, kära kloka rollspel.nu-fans.
De oskrivna lagarnas tvång i rollspel
Apropos musik, jag brukar ibland chocka min spelgrupp genom att inte spela filmmusik till våra spelmöten, utan yrka på att Bartoks "Konsert för orkester" passar precis lika bra som musiken till "Sagan om Ringen". Dessvärre blir responsen inte lika tacksam som jag hoppats. Mina spelare känner inte igen sig i detta främmande landskap av märkliga tonkombinationer och uppmärksamheten får fel fokus...
Men det som stör mig är att mycket filmmusik sällan lämnar något åt fantasin! Allt är fixt och färdigt; när orcherna dundrar nerför slänten ska det vara massiv kraftig musik med mycket trumpeter och trummor, när Aragorn är i Vattnadal ska det vara fånig sång med Tin whistles, när det är skräck ska det vara musik a la "Psycho".
Varför kan man inte utmana de konstnärliga smaklökarna med något mindre förutsägbart? Kan inte ett sådant försök bädda för nya upptäckter och upplevelser?
Denna diskussion går att bredda, så håll i er!
Arketyper- ena tråkiga typer?
Detta brukar vara ett favoritobjekt för dem som gillar homogena grupper. Ibland som en del i en strävan att få en grupp att fungera bättre ihop och inte verka ologiskt sammansatt. Vid generandet av karaktärer utgår man från arketyper, som mycket riktigt gör det lättare att definiera gruppen. Tex i Kult så kan man inleda med att alla spelare ska vara "Student". På så vis får man ett rimligt svar på varför gruppens medlemmar egentligen har ett övergripande syfte att samarbeta med varandra.
Men...samma problem infinner sig som med musiken- blir inte detta lite förutsägbart i jämförelse med hur spännande det skulle vara om ett antal personer med väldigt olika bakgrund tvangs samarbeta? Blir det inte helt enkelt lite... tråkigt ?
Som jag ser det är ovanstående modell ett ideal i tiden, vilket jag anser vara synd då man missar den mångfald möjligheter som en blandad grupp innebär. Denna möjlighet till mångfald är en stor anledning för mig att spela rollspel överhuvudtaget. I rollspelens härliga värld är dessa "omöjliga kombinationer" helt plötsligt möjliga!
Ett annat problem med "Arketypen" är att en sådan utesluter en chans till originalitet. En polis som är dålig på att köra bil och som inte har höga färdighetsvärden i "pistol" tex Jag förstår nog att detta bryter mot en mall, men att få rollspela en sådan karaktär, sett med mina ögon, blir klart intressantare än att hålla sig till ett standardsvar ("Poliser skjuter bra och är vana att köra bil!").
De två exemplena ovan hoppas jag, belyser det faktum att många rollspelare, sin hobby till trots, ofta har begränsad förmåga att mana fram bilder av ovanlig karaktär. Någon skulle dessutom säkert kunna göra listan på hur traditionella föreställningar blir en hämsko för en kreativ fantasi, längre?
Detta synes mig vara ett tråkigt faktum och jag hoppas att vi kan resonera om detta för att hitta nya lösningar och idéer.
Vänligen,
Basenanji