Nekromanti Den gruvliga historien om alven och slottsherren

[Svarte Faraonen]

Igår spelade jag klart introduktionsäventyret till Gemini, "En slottsherres död". Då ni som läser troligen äger boken vet ni nog vad det handlar om. Rollpersonerna var min alv, Immanuel Cretz, och en magiker vars namn jag för tillfället glömt bort.

Äventyret inleds i en by en bit bort, där vi två rollpersoner introduceras för varandra. Det första vi gör är att spatsera in i den lokala lagmannens hus och tala med honom. Jag enleverar där hans sovande dotter, Sofia, varpå vi får brått att springa därifrån. lagmannen jagar efter oss med sitt stora svärd, men lyckligtvis kan jag avlasta Sofia på en åsna som stod och skräpade. Vid den här punkten var spelledaren en aning konfys, men mycket road.

Vi når snart byn där äventyret utspelar sig, varpå vi dras in i intrigen. Sofia är lite omtöcknad och begriper inte vad som skett, så jag förklarar att vi rädat henne från sin onde far som ämnade sälja henne till en bordell. I hennes förvirrade sinnestillstånd begriper hon antagligen inte riktigt vad vi säger, men hon svimmar snart igen. Snabbspoola fram till slottsherrens bankett. Jag gör en strålande inledning genom att utföra akrobatiska trick och vråla "Uuuaaao! Jag är Baleg-Baleg, hämnaren i lampan!". Detta faller slottsherren i smaken, varpå jag berättar sagan om Baleg-Baleg för hela hovet. Jag imponerar på alla med mina zoologiska kunskaper när jag berättar om det cylindriska kebabdjuret, varpå slottsherren ger oss i uppdrag att hålla hans sn under uppsikt. Vi övertygar honom om att det nog kan finnas fler fiender än man tror, så vi ska hålla uppsikt över alal. Slottsherren blir lite rädd, men litar på oss.

Dagen därpå kommer lagmannen och hälsar på. Jag berättar högljutt för alla om vilken niding han är, som ska sälja sin dotter till en bordell, varpå slottsherren kör iväg honom. På kvällen träffar vi på spöken i biblioteket (tror vi) varpå vi följer efter sonens lärare, Rubert, till ett hemligt bibliotek under jorden. Vi snor ett gäng böcker och ett heligt svärd, varpå vi går upp i en gång där vi hör någon som försöker gräva sig in. Vi låter som spöken lite, så försvinner de. Rubert har under tiden försvunnit i någon magisk portal. Vi tar oss ut från biblioteket och beger oss upp till våra rum. Vi förser oss med några lakan från linneskåpet och tillverkar rep, utifall att vi skulle behöva fly ut från ett fönster. Sofia har vid det här laget accepterat den grymma "sanningen" om sin elaka far, och dessutom accepterat mig som sin nya beskyddare.

Nästa dag har vi fullt upp. Till att börja med har lagmannen slagit sönder en dörr och tagit sig in. Jag börjar fäktas något våldsamt med honom, varpå dvärgen som förestår slottsvakten dyker upp. Han skiljer oss åt, varpå vi övertygar honom om lagmannens ondska. Han är lite tveksam till oss, men sparkar ändå ut den elake lagmannen som förstört en dörr. Därefter går vi ner till slottsherren, eller "patron" som vi tilltalar honom. Han talar om att det blir jakt runt middagstid. Vi kan knappt bärga oss, även om jag inte kan skjuta med båge. Jag får nöja mig med att vifta med en lans. Under jakten blir jag två gånger nästan vådaskjuten av Rubert. Jag är förståndig och tar båge nfrån honom -- det är nog bäst för oss alla, säger jag. Sen skjuter de ett vildsvin m.m., så det blir fest på kvällen.

När vi kommer tillbaka till slottet börjar våra elaka konspirationer bryta ut riktigt. Vi bestämmer oss för att mörda både Rubert och sonen under kvällen. Jag ska låtsas försonas med Rubert, ta ett långt samtal med honom om livet under vilket vi så sakta tar oss upp på murkrönet, varpå jag knuffar ned honom efter att jag fått reda på hans hemligheter. Samtidigt ska magikern använda besvärjelsen "Strypa" på sonen. Vi väver in rytmen i ett litet poem han ska läsa upp på festen, varpå sonen kvävs. Då magikern presenterat sig so m"lärd" ska han rusa fram och säga sig kunna hjälpa sonen, varpå han ska stoppa ner ett ben i hans hals och ett komprometterande brev (som vi skrivit alldeles själva) i hans ficka.´

Jag drar upp Rubert på murkrönet som planerat. Dock visar det sig att han också försöker mörda mig! Quel surprise! Jag är snabbare än honom, så jag tar honom i ett elakt grepp. Han svär på sin själ och sitt hjärta att han tillhör kyrkan (inte för att det gör honom något bättre i mina ögon), varpå jag drar ner honom till mitt rum och låter honom känna på svärdet. Han tycker inte om det, så han torde ljuga. Jag drar upp honom igen. Han börjar lägga en besvärjelse, så jag känner mig nödgad att slänga ner honom de femton metrarna till marken. Jag återvänder till festsalen och gör en dramatisk entre, ropande "Rubert var en förrädare!", samtidigt som jag ser magikern bistert resa sig från sonens kropp och konstatera "Han är död". Stor förvirring blir följden. Vi går tillbaka till vårt rum och snart kommer en tjänare med vin. Då jag är en stor gourmet känner jag att det är något märkligt med vinet, så vi ska inget ha.

Magikern sätter sig i mitt rum och tar med sig sina grejer. Vi vakar hela natten, och framåt morgonen hör vi hur en pöbel börjar komma in i slottet. Då är man glad att man har förberett flyktvägar! Jag, magikern och Sofia flyr ner till utsidan av borgen och smyger bort därifrån. På avstånd ser vi hur de avrättar patron och hans fru. Patrons kusin, som vi aldrig tyckte om, har nu blivit härskare. Våra onda ränker gav oss inte så mycket mer än ett heligt svärd som vi tänker sälja, men åtminstone har vi fått med oss Sofia från hennes onda far.

Har ni gjort några riktigt onda intriger? Svara gärna!

 

[DAKRilla]

Sigel den lömskes memoarer

"Har ni gjort några riktigt onda intriger?"

Minst sagt ja. Och visst började den också med En slottsherres död, ett namn som för övrigt genast gav oss några aningar om vad det skulle handla om när vi av misstag fick höra det.

Jag tog rollen som den genomruttne Sigel, den lömske, en psykotisk malachdrimalv med ett ständigt leende, som hyr ut sin förgiftade dolk för cash. För att inte väcka allt för stor uppmärksamhet sminkade han även sig i ansikte och på händerna så att folk inte skulle se de mörka ådrorna mot den bleka hyn och direkt veta vilket falskt släkte han tillhörde.

I fortsättningen gäller Sigel = jag. Detta är hans… memoarer. Han skriver allt, förutom det som är inom parentes. Värt att nämna är att jag är väldigt osäkra på stavningarna på de olika namnen som kommer.

Min magnifika entré gjorde jag när jag antog ett hyfsat enkelt uppdrag att döda någon adelsfjant i ett följe från Berowich inom en snar framtid skulle gästa en borg vid staden Torifest. Väl i borgen bekantade han sig med ett par andra personer (samtliga spelares rollpersoner): En simpel bonde vid namn Bernard, en lärd tönt, en hårig dvärg, en förrädisk sprätt och möjligen någon fler, dock oviktig person, all denna osäkerhet eftersom det var så länge sedan allt detta hände och att det bara är Bernard som jag behållit kontakten med.

Nåja. Sedan hände en massa saker och vi, ”gänget,” bestämde oss för att beskydda den försupne slottsherren som verkade illa ute i hopp om att få en belöning om allt gick bra. Efter att vi i gruppen hade ränt ute om nätterna en massa och fått diverse saker uträttade så fick jag reda på att den lärda typen var en magiker. Efter att vi i ”gänget” börjat bråka med honom och han hade bakbundits så befriade jag honom i utbyte mot att han skulle hjälpa jag att ha ihjäl den äcklige typen från Berowich, som var väl bevakad (mitt giftmord misslyckades men verkade inte ha upptäckts). Efter en massa hokus pokus så kunde jag bara gå in i offrets rum, förbi vakterna som sov vid honom och stycka sönder offret med min dolk utan att någon hörde ett ljud.

Senare så blev det riktigt uppror! Folk stormade borgen och massor av folk avrättads, bland annat slottsherren. Under tiden så hade jag och dvärgen eller magikern (minns inte, det är ju historia trots allt) hamnat varandra i luven av någon anledning men jag fick den ene av dem att döda den andra varpå jag sedan dödade den återstående. Efter det tog jag kontakt med Rupert, som jag tror blivit den nye slottsherren (han hade fortfarande stor makt där i alla fall) och han gav mig en massa pengar och sade att vi skulle bli ett fint par… vi skulle kunna åstadkomma mycket – världs häravälde rent av!

Efter det där så hände en massa saker: Vi i "gänget" (jag, Bernard, en ny typ vid namn Jerimaja och i fortsättningen lite varierande folk) blev fängslade och torterade i ett kloster, där vi skulle befria några som var fängslade, av en kyrkans man vid namn Klaus. Jag stal böcker från samma kloster som jag gav till Rupert och av någon anledning blev Jerimaja med på det hela och vi fick några flaskor som vi skulle förvara. Vi använde dem senare i någon form av ritual har jag för mig. Efter att allt detta var avklarat och överstökat så begav vi oss på en expedition till ett gammalt tempel där både jag och Rupert, som ledde expeditionen, stupade men jag blev återuppväckt från de döda av Rupert genom att jag blev besatt av en demon. Det var där mitt riktiga liv började WUAHAHA!!! Förutom att mörker inte längre utgjorde ett problem att se i så kunde jag genom att ta kontakt med ”djuret” (demonen) inom mig få monstruösa krafter, men som krävde viss betalning; själar för att vara exakt. Rupert var också förändrad eftersom han blivit dödligt sårad samtidigt som mig men han hade på något sätt lyckades behålla sitt liv genom att bli odöd, eller nå. De andra blev hur som helst ganska förvånade när jag återvände till dem senare; de hade ju alla sett mitt livlösa lik innan de lämnade templet. Jag förklarade att jag bara blivit medvetslös, att blodet som jag tappat såg ut som mer än vad det var, att jag hade gott läkekött, att jag blir skendöd när jag sover och en massa saker… så det accepterade min återkomst.

Efter detta så uppfyllde jag den önskan som Rupert givit mig vid återuppståndelsen; att erövra borgen (den vid Torifest), som Rupert nu mer inte kunde återvända till eftersom han ”dött” och blivit ett vandrande lik. Till min hjälp tog jag några krigare från Merodak och ”gänget”. Vi utnyttjade en gammal halvt rasad flykttunnel till borgen och dödade vakterna i mindre grupper med mycket taktik, trolleri och skumma krafter (min demon). Jag dödade minst 5 stycken med det svärd som jag själv blivit dräpt med för övrigt. Väl i borgen tog jag makten och använde en del av de skatter jag hämtade från folket i byn till att hyra lite vakter.

Efter det hände en massa saker och resultaten blev att:
[*] Jag, mer eller mindre ensam, på ett eller annat sätt fick död på kring sex förrädare i ”gänget” (alltså, sex spelarstyrda rollpersoner) (en spelare tappade totalt tre rollpersoner själv varav två dödades i Torifest (skulle ha kunnat blivit en fjärde (så att det hade blivit en hattrick i Torifest dessutom!) men Sigel visade barmhärtighet så att spelaren i fråga inte skulle bli ledsen IRL, typ))
[*] Jag högg sönder bröstkorgen på Klaus i en duell.
[*] Jag upptäckte att Jerimaja var en magiker och besatt av en demon, och att även han hade kontakter med Rupert.
[*] Jag och Jerimaja tillsammans dödade ett mindre förband på över tio soldater.
[*] Jag blev förråd av Jerimaja som under en lång tid varit ute efter att mörda mig på uppdrag av Rupert. Jag lyckades dock klara mig från honom när han, feg som han var, flög omkring och slängde hemska magier på mig. Han dog sedan (förmodligen) en plågsam död eftersom han fått ett ultimatum på sig från Rupert att döda mig inom en halvtimme. Om han misslyckades skulle nämligen ett par hemska demoner döda mig.
[*] Jag fick en natur som slutade på –39 (!)
[*] Jag blev så galen och onskefull (och besatt av demonen så ofta) att min spelare tappade kontrollen över mig och jag blev en spelledarperson.



Det var en rolig kampanj minsann! Synd bara att jag inte kommer ihåg fler detaljer om det förrädiska intrigspelandet. Det var många spelmöten då det inte var ovanligt att samtliga spelare samtidigt satt och skrev hemliga lappar till spelledaren och där hälften av spelmötena gick ut på att sitta och vänta på att andra spelare höll på att ”spela privat” med spelledaren för det hade något lömskt förräderi mot oss övriga att uträtta.

 

[Svarte Faraonen]

Re: Sigel den lömskes memoarer

Hohoho... det där var trevlig läsning. Immanuels framtid ser god ut, gruppen har nyss fått tillskott av en synnerligen viljesvag krigare. Dock ser det ut som jag får bli den balanserande faktorn gentemot magikern (med Vlad Pålspetsar-ambitioner).