Följande morgon vid nio draget stod Lambretta, och Alexus utanför värdshuset Blå Flamman och kisade i det tidiga morgonljuset. Efter ett tag red Zorian, som var närmaste tjänare till tullmästare Torgio, fram till värdshuset med en häst och vagn. Alexus och Lambretta hoppade ombord på vagnen, och just som när den skulle rulla vidare bad Alexus att Zorian skulle vänta.
Zorian vände sig om och såg frågande på Alexus.
“Det kommer en till”, svarade Alexus.
“Va? Vem då?”, frågade Zorian förbryllat.
Efter en bra stund kom den före detta legionären som heter Jurian. Han bar ett svärd i sitt bälte, och var klädd i lediga resekläder. Med ett skutt hoppade han upp på vagnen och nickade åt de två andra passagerarna som hälsning.
“Vet herr Torgio om detta?” frågade Zorian tveksamt.
“Han heter Jurian, och vi kan behöva hans beskydd”, svarade Alexus med en diplomatisk ton.
Jurian strök bort lera från sina stövlar mot en säck i vagnen, och ignorerade Zorians blick.
Zorian suckade och sedan rullade vagnen vidare.
Sällskapet red ut genom stadsportarna och ut på landsbygden i provinsen Lothain. Efter ett par timmar lämnade de landsorten och red ut i en terräng som bäst kan beskrivas som karg och vildvuxen. Det fanns få betesmarker i området, och vagnen gungade för varje tuva eller sten som de red över.
Fram mot eftermiddagen kom de fram till en nomad by bestående av tält, åsnor och ett hundratal människor. Människorna i byn var lätt solbrända, hade en olivfärgad hud, mörkt hår, och bruna mörka ögon. De tillhörde folkslaget som kallas för Jahanner.
“Jargier”, sade en lång jahanner som mötte dem. Han hade stort koppargrått skägg, och förde sig fram som om han var byns hövding.
Zorian log tillbaka och skakade arm med den långe främlingen. Sedan tog jahnnen ett vänligt tag om Zorians arm och ledde honom mot sitt tält. Zorian vände sig hastigt om och vinkade åt de andra att följa efter.
En stund senare satt de allihop i ett stort tält i en ring på djurhudar och mattor. I centrum av ringen satt mannen med skägget som presenterade sig som Zavak. Zavak kunde bara enstaka ord av det jargiska språket, men med hjälp av gester och miner fick han dem att känna sig välkomna. Inom kort kom kvinnor in i tältet och serverade vin och dadlar.
Zavak såg på Zorian, och sade något på sitt språk som fick ett par jahanner att skratta. Zorian log tillbaka för att vara artig.
“Han sade att ni ser ut som fega hundar”, översatte Lambretta som var väl bekant med Muhadinernas språk.
“Jasså, det gjorde han”, svarade Zorian irriterat. “Tacka Zavak för att hans gästfrihet”, och med de orden reste han sig upp.
Lambretta översatte till Muhadinska och Zavak log hemlighetsfullt.
“Kära vänner, ni får inte lyssna på allt Zavak säger i sitt tält”, började Zavak. “Han talar ord utan att tänka. Var vänliga att slå er ner igen, och ta emot min ödmjuka ursäkt”.
“Han ber om ursäkt”, översatte Lambretta med en torr stämma.
Zorian satte sig åter ner igen.
“Säg mig, jargier; vad för er hit?” frågade Zavak och såg på Zorian.
“Säg att vi ska se över vägarna västerut”, svarade Zorian efter att Lambretta översatt.
Zavak skrockade skeptiskt för sig själv när Lambretta översatte Zorians svar.
“Ni är alltid välkomna hos Zavak, jargier”.
Efter att de ätit och lyssnat på musik hörde de ett hästgnägg utanför tältet. Genast sprang sällskapet ut och fick syn på en ung man som red iväg med deras häst; men lämnade vagnen kvar.
“Tjuv! Ta fast honom!” ropade Zorian och darrade lätt på stämman. Men ingen bland jahannerna rörde ett finger.
“Såja, var inte orolig”, sade Zavak med en lugnande röst. “Vi hittar en lösning”.
“Han har en lösning”, översatte Lambretta.
“Va? Vadå”, svarade Zorian och ansträngde sig för att inte låta låta irriterad.
“Ni kan få hyra ett kreatur från mig”, svarade Zavak.
Zorian muttrade något och betalade sedan byhövdingen för att hyra en draghäst. Sedan satte sig sällskapet åter på vagnen och for vidare.
“Jahanner, de går inte att lita på”, började Zorian efter en lång stund av tystnad.
“Du borde veta bättre än att göra det”, svarade Jurian med en torr stämma.
“Håll inte på att sparka på den säcken med potatis”, röt Zorian och såg på Jurian som hade sträckt ut sina fötter över en säck.
“Sparka? Jag vilar bara mina ben. Den här kärran är ju byggd för misslor (ett kortväxt folkslag i Mundana).”
“Låt bli att sparka på säcken, sade jag!”, röt Zorian.
“Såja, hetsa inte upp dig. Då kanske du tappar tyglarna och förlorar hästen”.
“Fördömda man, håll truten!”
Jurian suckade tungt.
“Var glad för att du inte vaktade hästen; då hade du fått din hals avskuren”, morrade Zorian.
“Det märks att du inte känner mig särskilt väl, gamle man”, svarade Jurian.
“När är vi framme”, muttrade Alexus och sträckte på sin värkande rygg.
“Inte ännu på ett tag”, svarade Zorian.
“Det skulle inte förvåna mig om gubben inte vet vart vi är”, fnös Jurian.
“Hur skulle det vara om jag berättade ett par historier, för att få tiden att gå?”, frågade Lambretta och sträckte även hon på sin värkande rygg.
“För all del”, svarade Jurian och blundande.
Lambretta tog ett djupt andetag och började sedan att berätta en historia som hon visste skulle väcka männens intresse. Historien utspelade sig i kejsardömet Muhad och handlade om skandaler, sex och svek. När historien kom till sitt slut fick den en våldsam och tragisk vändning, och åhörarna blev tysta. Alexus, Lambretta och Jurian såg upp mot den skymmande himmelen med drömska blickar.
Fram mot kvällen stannade Zorian vagnen och de befann sig bredvid ett mindre berg, i det karga landskapet. Solen hade börjat att gå ner bakom den avlägsna horisonten och ett rött ljus spred sig över terrängen.
Zorian steg av vagnen och gick med en spänd blick mot bergssluttningen.
“Är vi framme?”, frågade Jurian efter att han stigit av vagnen, och gäspat.
“Detta är platsen”, svarade Zorian tankspritt.
Lambretta och Jurian hjälptes åt att binda hästen vid ett träd och gömma vagnen. Sedan fick de syn på Zorian och Alexus som hade klättrat upp på ett stenröse och stod vid en spretig buske. Bakom busken dolde sig en ingång in i berget.
“Kom hit upp”, ropade Zorian.
Just som när Lambretta och Jurian började att klättra upp för stenröset, stannade den senare till och spejade med blicken.
“Vad är det?”, frågade Lambretta och hämtade andan. Jurian drog sitt svärd och såg mot något i skyn.
“Fort, skynda er in”, ropade Zorian med darrande stämma.
