Okej, alla som tycker att det är irriterande med dåligt skrivna stämningsnoveller kan väl hoppa över nästa stycke.
Det var en gång en stad. Det var en grå och trist stad, tyckte många, men det var egentligen inte stadens fel. Det var innevånarna i den lilla staden (som förresten kallades Lyckedala) som hade tråkigt. Varje dag gick de till sina gråa jobb och kom hem trötta till sina gråa hus och lagade en portion grå gröt för att utfodra sina gråa barn. Så gick de till sängs om natten och drömde gråa drömmar och vaknade till en ny, grå dag.
Men så en dag hände något alldeles speciellt, som förvandlade den gråa vardagan till något annat. Det gråa blev till svart. Det var sotaren i staden, som gjorde sin gråa värld svart som sot. Det hände när han en dag kom hem och fann sin fru till sängs med bagarens son. Och sotaren, som egentligen inte var någon elak människa, blev så förtvivlad att han tog sin sotarlina och ströp sin fru, och bagarens son också. Så gick han in till barnkammaren och ströp sina två barn, och sedan hängde han sig själv från taknocken.
Efter den dagen var ingenting sig likt i den gråa lilla staden Lyckedala. Det vilade en svart känsla över staden, och människor fann sig förvånat längta tillbaka till sin gråa lilla vardag. Snart hittades lilla Ida, bagarens dotter, i skogen. Hon hade spikat upp fyra små ekorrar i ett träd och sjöng godnattvisor åt dem. Och tre dagar senare brände borgmästaren sig själv inne i stadshuset.
Men, som föräldrar ofta talar om för sina barn, «efter regn kommer solsken». Och solskenet kom mycket riktigt till Lyckedala en grå vårdag, i form av en trupp stolta riddare. Nu var det här inte riddare i ordets traditionella mening, precis som draken de skulle dräpa inte var en drake i ordets tratitionella mening. Men jag såg allt att de var riddare, fast istället för stålblanka rustningar bar de färgglada, lappade traskläder, och istället för ridandes på skinande vita springare kom de i hemmasnickrade vagnar dragna av magra och smutsiga hästar. Men riddare var de likafullt. De satte upp ett tält i utkanten av staden och höll glada uppvisningar, med jonglörer och akrobater och skäggiga damer, som gav litet färg åt de gråa människorna med sin svarta stad. Och jag pratade med en av dem.
Jag var bara ett litet barn då, och jag var fortfarande rädd för monster i min garderob och skuggor utanför fönstret. Och jonglören – han sade att han hette «Den fantastiske Pong» (vilket jag tyckte var ett löjligt namn, men det sade jag inte till honom) – berättade att varelserna i min garderob och utanför mitt fönster var lika verkliga som han och jag, men att jag inte behövde vara rädd för dem. De kunde inte göra mig något, och de var i själva verket ganska trevliga (om än litet enfaldiga ibland). De var en del av den osynliga värld som bara barn och väldigt speciella vuxna kan se. Han kallade den för «den osynliga karnevalen». Där finns det féer och älvor och tomtar och troll, och alla möjliga fantastiska saker. Och sedan berättade Den fantastiske Pong att sotarens handling hade visserligen gjort mycket ont i den gråa lilla staden Lyckedala, men den hade orsakat ännu mer förtvivlan i karnevalen. Så jag ledde honom till sotarens hus, som hade stått tomt sedan den tragiska händelsen, och han sade till mig att ge mig av därifrån. Det var inte säkert där för en liten flicka som jag. Men han lovade mig att efter idag skulle saker och ting bli bra igen.
Jag vet inte vad han gjorde i sotarens gamla hus, men efter den dagen var saker och ting som vanligt igen. Eller, tja, bättre än vanligt, faktiskt. Den gråa lilla staden hade äntligen fått litet färg. Riddarna drog vidare, trots min klagan. Det fanns fler städer som kunde behöva en färgklick, sade Den fantastiske Pong till mig, innan han gav mig en kyss på pannan och gav sig av.
Nu är jag en vuxen kvinna, och jag har sedan länge slutat att vara rädd för monster i garderober och utanför fönster. Men jag vet att de fortfarande finns där, under ytan. Féer och älvor och tomtar och troll. Den osynliga karnevalen.
Så, en fix idé om ett rollspel, mycket inspirerat av tv-serien Carnivale och den underbara filmen The Mirror Mask (med manus av Neil Gaiman). Tanken är alltså att rollpersonerna är cirkusartister i ett något gotiskt pseudo-1800-tal, som man finner det i vissa sagor (tänk staden i The Corpse Bride, till exempel). Cirkusartisterna reser land och rike runt och håller små föreställningar, men deras verkliga syfte är ett helt annat. Det är nämligen så att under ytan på den vanliga världen vi ser, finns ”Den osynliga karnevalen”, en vacker fantasifull värld, med älvadrottningar, féer som dansar i dimman, troll som vandrar i skogarna och allt sån't där. Rollpersonerna äger masker som tillåter dem att se den här dolda världen – varje gång de sätter på sig maskerna så blir världen annorlunda. De kan fortfarande se den vanliga omvärlden, men nu ser det även de magiska varelser som befolkar karnevalen. Vad de också kan se är det som hotar karnevalen mest av allt – fördärvet (jo, jag snodde termen från rollspel.nu). Fördärvet uppstår när hemska saker inträffar i den vanliga världen. I ståryn ovan är det sotaren som begår massmord, det kan vara någon som tar livet av sig, någon som torteras eller lider mycket – vad som helst som frambringar de mörkare sidorna hos människan. När det här händer börjar fördärvet sprida sig i karnevalen. Effekterna märks även i den vanliga världen, i form av att fördärvet påverkar människors sinnen och gör dem... tja, fördävade. Men i den osynliga karnevalen tar fördärvet sig uttryck i krälande insekter, slemmiga tentakler, nattsvart mörker och annat hemskt. Det uppenbarar sig på platser och anfaller varelserna och slukar dem med hull och hår. Rollpersonerna åker helt enkelt runt för att bekämpa fördärvet. Så, i varje stad måste de ta reda på var fördärvet kommer ifrån och vad som har hänt där. Därefter måste de ställa saker till rätta (jag är ännu inte säker på vad det betyder) för att fördriva fördärvet, samtidigt som de måste akta sig för människor under fördärvets kontroll, då de kommer att göra ganska hemska saker om man inte aktar sig.
Atmosfären i spelet skulle vara av en grym saga, med våld och blod och sådant som sagor egentligen skall innehålla. Det är som sagt en idé jag fick. Vet inte om den kan användas (den kanske är för smal för ett helt spel, och passar bättre som scenario?), men jag tänkte presentera den här och se om någon gillar den. Det kan vara så att den är väldigt lik (i spelsättet) Dogs in the Vineyard. Jag har inte spelat det. Någon som har det kanske kan berätta om det är såpass likt att man inte behöver göra ett nytt spel, utan bara ”klä om” DitV. Eller om det inte är jättelikt, så kanske det finns en del smarta regellösningar i det spelet, som man kan utnyttja.
Det var en gång en stad. Det var en grå och trist stad, tyckte många, men det var egentligen inte stadens fel. Det var innevånarna i den lilla staden (som förresten kallades Lyckedala) som hade tråkigt. Varje dag gick de till sina gråa jobb och kom hem trötta till sina gråa hus och lagade en portion grå gröt för att utfodra sina gråa barn. Så gick de till sängs om natten och drömde gråa drömmar och vaknade till en ny, grå dag.
Men så en dag hände något alldeles speciellt, som förvandlade den gråa vardagan till något annat. Det gråa blev till svart. Det var sotaren i staden, som gjorde sin gråa värld svart som sot. Det hände när han en dag kom hem och fann sin fru till sängs med bagarens son. Och sotaren, som egentligen inte var någon elak människa, blev så förtvivlad att han tog sin sotarlina och ströp sin fru, och bagarens son också. Så gick han in till barnkammaren och ströp sina två barn, och sedan hängde han sig själv från taknocken.
Efter den dagen var ingenting sig likt i den gråa lilla staden Lyckedala. Det vilade en svart känsla över staden, och människor fann sig förvånat längta tillbaka till sin gråa lilla vardag. Snart hittades lilla Ida, bagarens dotter, i skogen. Hon hade spikat upp fyra små ekorrar i ett träd och sjöng godnattvisor åt dem. Och tre dagar senare brände borgmästaren sig själv inne i stadshuset.
Men, som föräldrar ofta talar om för sina barn, «efter regn kommer solsken». Och solskenet kom mycket riktigt till Lyckedala en grå vårdag, i form av en trupp stolta riddare. Nu var det här inte riddare i ordets traditionella mening, precis som draken de skulle dräpa inte var en drake i ordets tratitionella mening. Men jag såg allt att de var riddare, fast istället för stålblanka rustningar bar de färgglada, lappade traskläder, och istället för ridandes på skinande vita springare kom de i hemmasnickrade vagnar dragna av magra och smutsiga hästar. Men riddare var de likafullt. De satte upp ett tält i utkanten av staden och höll glada uppvisningar, med jonglörer och akrobater och skäggiga damer, som gav litet färg åt de gråa människorna med sin svarta stad. Och jag pratade med en av dem.
Jag var bara ett litet barn då, och jag var fortfarande rädd för monster i min garderob och skuggor utanför fönstret. Och jonglören – han sade att han hette «Den fantastiske Pong» (vilket jag tyckte var ett löjligt namn, men det sade jag inte till honom) – berättade att varelserna i min garderob och utanför mitt fönster var lika verkliga som han och jag, men att jag inte behövde vara rädd för dem. De kunde inte göra mig något, och de var i själva verket ganska trevliga (om än litet enfaldiga ibland). De var en del av den osynliga värld som bara barn och väldigt speciella vuxna kan se. Han kallade den för «den osynliga karnevalen». Där finns det féer och älvor och tomtar och troll, och alla möjliga fantastiska saker. Och sedan berättade Den fantastiske Pong att sotarens handling hade visserligen gjort mycket ont i den gråa lilla staden Lyckedala, men den hade orsakat ännu mer förtvivlan i karnevalen. Så jag ledde honom till sotarens hus, som hade stått tomt sedan den tragiska händelsen, och han sade till mig att ge mig av därifrån. Det var inte säkert där för en liten flicka som jag. Men han lovade mig att efter idag skulle saker och ting bli bra igen.
Jag vet inte vad han gjorde i sotarens gamla hus, men efter den dagen var saker och ting som vanligt igen. Eller, tja, bättre än vanligt, faktiskt. Den gråa lilla staden hade äntligen fått litet färg. Riddarna drog vidare, trots min klagan. Det fanns fler städer som kunde behöva en färgklick, sade Den fantastiske Pong till mig, innan han gav mig en kyss på pannan och gav sig av.
Nu är jag en vuxen kvinna, och jag har sedan länge slutat att vara rädd för monster i garderober och utanför fönster. Men jag vet att de fortfarande finns där, under ytan. Féer och älvor och tomtar och troll. Den osynliga karnevalen.
Så, en fix idé om ett rollspel, mycket inspirerat av tv-serien Carnivale och den underbara filmen The Mirror Mask (med manus av Neil Gaiman). Tanken är alltså att rollpersonerna är cirkusartister i ett något gotiskt pseudo-1800-tal, som man finner det i vissa sagor (tänk staden i The Corpse Bride, till exempel). Cirkusartisterna reser land och rike runt och håller små föreställningar, men deras verkliga syfte är ett helt annat. Det är nämligen så att under ytan på den vanliga världen vi ser, finns ”Den osynliga karnevalen”, en vacker fantasifull värld, med älvadrottningar, féer som dansar i dimman, troll som vandrar i skogarna och allt sån't där. Rollpersonerna äger masker som tillåter dem att se den här dolda världen – varje gång de sätter på sig maskerna så blir världen annorlunda. De kan fortfarande se den vanliga omvärlden, men nu ser det även de magiska varelser som befolkar karnevalen. Vad de också kan se är det som hotar karnevalen mest av allt – fördärvet (jo, jag snodde termen från rollspel.nu). Fördärvet uppstår när hemska saker inträffar i den vanliga världen. I ståryn ovan är det sotaren som begår massmord, det kan vara någon som tar livet av sig, någon som torteras eller lider mycket – vad som helst som frambringar de mörkare sidorna hos människan. När det här händer börjar fördärvet sprida sig i karnevalen. Effekterna märks även i den vanliga världen, i form av att fördärvet påverkar människors sinnen och gör dem... tja, fördävade. Men i den osynliga karnevalen tar fördärvet sig uttryck i krälande insekter, slemmiga tentakler, nattsvart mörker och annat hemskt. Det uppenbarar sig på platser och anfaller varelserna och slukar dem med hull och hår. Rollpersonerna åker helt enkelt runt för att bekämpa fördärvet. Så, i varje stad måste de ta reda på var fördärvet kommer ifrån och vad som har hänt där. Därefter måste de ställa saker till rätta (jag är ännu inte säker på vad det betyder) för att fördriva fördärvet, samtidigt som de måste akta sig för människor under fördärvets kontroll, då de kommer att göra ganska hemska saker om man inte aktar sig.
Atmosfären i spelet skulle vara av en grym saga, med våld och blod och sådant som sagor egentligen skall innehålla. Det är som sagt en idé jag fick. Vet inte om den kan användas (den kanske är för smal för ett helt spel, och passar bättre som scenario?), men jag tänkte presentera den här och se om någon gillar den. Det kan vara så att den är väldigt lik (i spelsättet) Dogs in the Vineyard. Jag har inte spelat det. Någon som har det kanske kan berätta om det är såpass likt att man inte behöver göra ett nytt spel, utan bara ”klä om” DitV. Eller om det inte är jättelikt, så kanske det finns en del smarta regellösningar i det spelet, som man kan utnyttja.
