I går i Hantverksklubben kände jag något jag känt flera gånger förut, men aldrig riktigt stannat upp och funderat på. Vi spelade "storslaget" och hade flera maffiga scener där jag fick gå loss och göra pampiga beskrivningar på ödesmättade scener. Jag gillar detta! Alldeles oavsett handlingen, oavsett den påverkan jag har på den, oavsett story now, before eller after, så gillar jag att beskriva saker. Jag har inga problem med att spendera tid på att beskriva konflikten trots att vi alla vet hur det ska gå. Jag gillar att sätta scener, att beskriva hur ljuset skiner in genom lägenhetsfönstret, eller lukten av jord efter en regnskur, att hitta en bra liknelse (härom dagen beskrev jag en spelledarperson med orden "Han kisar ofta, för han tror att det får honom att se ut som Clint Eastwood", och jag var supernöjd), att använda alliterationer, upprepningar, hypallage och prosopopeia. Jag gillar att låta rösten växa i styrka när jag beskriver något överväldigande, och nästan viska fram beskrivningen av en gräshoppa som sätter sig på ett strå.
Många gillar inte detta, och gillar inte när folk (läs "Spelledaren") håller på med det. De vill ha korta, känsfulla beskrivningar, och de tycker att det är poänglöst att beskriva utfallet av en konflikt när vi redan vet vem som vann. De sätter vikten på vad som händer, men bryr sig mindre om hur det beskrivs. Det är såklart helt okej, och alla får spela som de vill, men jag vill slå ett slag för att det är gött med långrandiga beskrivningar, det är fint att ta sig tid och omsorgsfullt klä sitt spel i vacker språkdräkt. Jag tänker att jag känner lite liknande inför detta som andra gör inför illustrationer i rollspel.
Vi är de sista muntliga historieberättarna. Det är kanske mänsklighetens äldsta konstform, som antagligen går tillbaka lika långt som språket självt. Långt innan tv, innan litteratur, kanske till och med innan grottmålningar, så berättade man sagor för varandra, och den muntliga berättartraditionen överlevde på många ställen långt in på 1900-talet, men är knappast någon större konstform i utvecklade länder som Sverige 2021. Litteraturen har ärvt en hel del av det, men litteraturen är förvisso språklig, men inte muntlig. En hel hög med verktyg går förlorade när tal förvandlas till skrift, och de återvänder inte när man läser upp den som ljudbok. Till och med radioteatern är väl så gott som död idag. Men den konstformen är fortfarande i liv hos oss, eller är kanske återupptäckt av oss. Vi berättar fortfarande muntliga historier för varandra. Visst, det är inte samma sak, men det fundamentala hantverket är detsamma.
Det är inte mer än detta jag har att säga, egentligen. Jag tycker att det här är ett nöje jag finner i rollspelet som aktivitet som är oberoende av mycket annat i spelet, som är en källa till glädje i varje rollspelssession, oavsett regelsystem, oavsett hur mycket inflytande jag har som spelare på handlingen. Så länge jag får beskriva saker så kan jag finna den här glädjen. Det är inte det enda jag söker, och om du sätter mig på att lösa mysterier så kommer jag fortfarande att klaga och säga att jag vill spela något annat, men i de ögonblick jag får gå loss med språket, hålla låda och för en liten stund agera ut min inre berättarkonstnär, i de ögonblicken kommer jag fortfarande att ha roligt.
Kanske har detta att göra med att jag inte ser bilder när jag spelar. Andra kanske frammanar rika och levande landskap för sitt inre öga av bara några korta ord, men inte jag. För mig är rollspel fundamentalt och ofrånkomligt en verbal aktivitet. Jag har inget annat än orden vi säger till varandra, så jag vill göra dem så vackra jag kan.
Många gillar inte detta, och gillar inte när folk (läs "Spelledaren") håller på med det. De vill ha korta, känsfulla beskrivningar, och de tycker att det är poänglöst att beskriva utfallet av en konflikt när vi redan vet vem som vann. De sätter vikten på vad som händer, men bryr sig mindre om hur det beskrivs. Det är såklart helt okej, och alla får spela som de vill, men jag vill slå ett slag för att det är gött med långrandiga beskrivningar, det är fint att ta sig tid och omsorgsfullt klä sitt spel i vacker språkdräkt. Jag tänker att jag känner lite liknande inför detta som andra gör inför illustrationer i rollspel.
Vi är de sista muntliga historieberättarna. Det är kanske mänsklighetens äldsta konstform, som antagligen går tillbaka lika långt som språket självt. Långt innan tv, innan litteratur, kanske till och med innan grottmålningar, så berättade man sagor för varandra, och den muntliga berättartraditionen överlevde på många ställen långt in på 1900-talet, men är knappast någon större konstform i utvecklade länder som Sverige 2021. Litteraturen har ärvt en hel del av det, men litteraturen är förvisso språklig, men inte muntlig. En hel hög med verktyg går förlorade när tal förvandlas till skrift, och de återvänder inte när man läser upp den som ljudbok. Till och med radioteatern är väl så gott som död idag. Men den konstformen är fortfarande i liv hos oss, eller är kanske återupptäckt av oss. Vi berättar fortfarande muntliga historier för varandra. Visst, det är inte samma sak, men det fundamentala hantverket är detsamma.
Det är inte mer än detta jag har att säga, egentligen. Jag tycker att det här är ett nöje jag finner i rollspelet som aktivitet som är oberoende av mycket annat i spelet, som är en källa till glädje i varje rollspelssession, oavsett regelsystem, oavsett hur mycket inflytande jag har som spelare på handlingen. Så länge jag får beskriva saker så kan jag finna den här glädjen. Det är inte det enda jag söker, och om du sätter mig på att lösa mysterier så kommer jag fortfarande att klaga och säga att jag vill spela något annat, men i de ögonblick jag får gå loss med språket, hålla låda och för en liten stund agera ut min inre berättarkonstnär, i de ögonblicken kommer jag fortfarande att ha roligt.
Kanske har detta att göra med att jag inte ser bilder när jag spelar. Andra kanske frammanar rika och levande landskap för sitt inre öga av bara några korta ord, men inte jag. För mig är rollspel fundamentalt och ofrånkomligt en verbal aktivitet. Jag har inget annat än orden vi säger till varandra, så jag vill göra dem så vackra jag kan.
