"Jaha, det var lite tunnsått med realistiska filmer. Kriterierna för tråden var snäva, helt klart."
Ja, de är snäva. Skulle du struntat i det där med
"med 'historiska' filmer menar jag här de som utspelas på 1500-talet eller bakåt" så skulle det bli mycket enklare...
Att uppnå historisk realism i filmer tror jag är svårt. Det är alltid delar man får kompromissa med, göra mindre uppenbara osv. Språket är ett sånt problem, hur man uttryckte sig ett annat - men där har man en lång tradition av att tillåta moderna accenter (Robin Hood snackar med en amerikansk accent? Han skulle inte ens prata med en nutida brittisk...), samt till viss del även hur de väljer orden. Där kompromissar man oftast som filmskapare (utom i fallet "the Passion of the Christ" då), men gör det så pass konsekvent att tittaren oftast inte reagerar. Film är ofta konsten att upprätthålla illusioner.
När det gäller tiden innan 1500-talet är det svårt - medeltiden är en oerhört romantiserad och... förvrängd era i våra moderna ögon. Riddarkoden, legenderna om Arthur och om drakdödare samt nutida populärkultur kring detta har medverkat, samt hela 1800-talets kraftiga romantiserande skimmer. Man kan knappast säga att "Det Sjunde Inseglet" är speciellt historisk, trots att den till viss del ger sig på att spekulera utifrån en person som levde på 1300-talet, inte en modern person i 1300-talstappning. I filmer liknande "King Arthur", "Braveheart" och liknande så har historian gjorts till nöje - och liksom i fallet Herman Lindqvist bäddar det för något som stundtals är spännande, men sällan speciellt korrekt. Historian blir mer ett verktyg än en mall.
Det är därför som
"med 'historiska' filmer menar jag här de som utspelas på 1500-talet eller bakåt" blir så väldigt insnävande. Senare epoker lider inte av samma "börda". Filmer som "Barry Lyndon" har jag svårt att se speciellt många brister i (förutom frågan med språket, men då bara att även tyskarna talar engelska fast med brytning - det engelska språkbruket verkar iaf vara korrekt), därtill får jag chansen att nämna en av Stanley Kubricks filmer. Stanley var också regissör till "Spartacus" (fast det är frågan om man kan kalla den en "riktig" Kubrick-film, då han var bunden av producenterna och (främst) Kirk Douglas under skapandet - ville bara påpeka...), men skillnaden med innan år 1500 och efter är stark här också - "Spartacus" är knappast en speciellt historisk film.
Det hela beror hela tiden på vad man är ute efter. En någorlunda historiskt korrekt film satsar alltid på att lära åskådaren någonting om historien - annars skulle man inte gjort sig bekymmret. De filmer som använder våran historia mer som en uppsättning scener och en etablerad övergripande handling gör på så sätt inget fel, de väljer bara att lägga filmen på en annan nivå. Det som irriterar mig mest är sådeles filmer av den senare skolan, som påstår att de tillhör den första. "King Arthur" lär knappast ut en massa korrekt kunskap om 400-talet och är på så sätt en rätt pinsam villfarelse när det gäller det. "Braveheart" lär inte ut speciellt mycket om skottarnas befrielsekamp, eller om samhälle och krigsbruk på 1200-talet, och bör sådeles göra bättre klart för åskådaren att filmen inte bör användas som historisk källa, utan är en modern tolkning som tummar på historian i underhållningssyfte. Det är alltså den medvetna villfarelsen många filmer drar sig med som jag stör mig på.
