Nekromanti Den sjunkna kontinenten......

[Kärlekscraft]

Godkvällens;

Fick en uppenbarelse om ett okänt kapitel i Eons historia: Ligger det inte en mystisk, sjunken kontinent i Stormarnas Hav mellan Asharinahalvön & Stora Arkipelagen som det inget står skrivet om? http://www.neogames.se/mundanakarta_pergament.jpg

Hittade nåt här; https://www.rollspel.nu/threads/48246Gamla%20Riken%20%5BSpoiler%5D.html Men inte så mycket.
Vad kan ha legat där? Existerar det fortfarande någon typ av underjordiskt rike? Kommer det komma något officellt skriftligt? Vad kan ha legat där? Finns det några förslag/teorier?

Något off-topic: En bekant blev lite sugen på att skapa på att koka ihop att det en gång låg just en kontinent där med flertalet riken. En idé för honom vore att slänga in någon typ av Svartalver(ja, han har nyss sett filmen Thor 2: The Dark World). Dessa är inspirerade av nekrokratiska Danarth & riket Edron som brändes av drakarna - de ska ha frodats i den förbjudna Skototropin - mörkeraspekten med lite daimatropi inblandat....

Den civilisationens historia ska sträcka sig bortom den nuvarande eonen som de andra alverna(likt ödlefolket), de behöver möjligtvis inte vara en annan typ av alvras(eller?), men kanske en annan stamm/egen-konstruerade av "avhoppare". De ska givetvis ha genomfört någon typ av katastrof som fick kontinenten att sjunka, de få fragment som finns kvar av deras urgamla historia är en extremt bevakad hemlighet hos Sanaris lijans råd.
Har rollpersonerna nyligen snubblat på förbjuden kunskap? Och kanske är de mörka svartalverna bara sagor & myter när det kommer till kritan?

 

[Ymir]

Min spelgrupps version av ståryn bakom Den sjunkna kontinenten är intimt kopplad till vår gigantiska genomarbetning av Stora arkipelagen (som hypotetiskt kan komma att bli en officiell modul i en odefinierad framtid). Några axplock:

Kiva

Kiva var ett forntida imperium av ofattbar makt och härlighet som ska ha funnits någonstans öster om De yttre öarna i långt svunna dagar. Likt Det gamla riket slukades Kiva av vågorna, men Kivas synd var så stor, så vredgade var gudarna, att inget blev kvar ovan havet. Enligt sydarkipelagisk mytologi återstår bara tre ting från Kiva i världen; Inyamta-skallarna, Usulas vita träd, samt ögruppen Atakalaua, långt ut i havet, som en gång var topparna av Kivas nordligaste berg. Akademikerna på Oriton och Lohemo hävdar att det absolut finns tydliga belägg för att det en gång funnits en hel kontinent i väster, men också att denna kontinens invånare utövat ett mer konkret inflytande på Arkipelagens forntid, och att spår av både deras kultur och blod finns kvar hos Ok'oaru. Det står klart att Kiva sjönk först långt efter Det gamla riket, vilket fått många av de lärde att ifrågasätta myten om gudarnas vrede - är gudarna verkligen så hämndlystna att de sänker två kontinenter? Teron dor Golax har länge framhållit en annan hypotes, baserad på studier i uråldriga skrifter och legender; Kivas folk lät av någon anledning medvetet sitt land gå under, de frambringade katastrofen av egen kraft, för att undvika en än större katastrof som Kivas fortbestånd annars skulle ha vållat. Vad denna större katastrof kan ha varit vet han inte, men Kivas fall tycks ha föregåtts av ett sönderslitande inbördeskrig som bara det i sig kom hela öar att störta i havet.

Aricandor har daterat Kivas fall till år 4626 Arkipelagisk tid utifrån mätningar av magiflödet i Tawtema-träden - de har extremt stark resonans av ataxatropi och elementarkrafter som tycks gå tillbaka till denna tidpunkt. Detta årtal sammanfaller intressant nog, menar han, med Akpilos fall i fjärran västern, som orsakades av våldsamma jordbävningar och tidvattenvågor som dränkte stora delar av landet. Han menar också att cirefalierna kom till Vambolien kort efter detta, och att de sannolikt var flyktingar från Kiva. Detta utesluter inte att också ok'oaru har kivanskt blod i sina ådror, Aricandor är enligt uppgift särskilt fascinerad av deras påstått långa liv, men har inte kommenterat detta närmare.

Oaktat akademikernas hypoteser så är det inte bara på De yttre öarna man har myter om Kiva. Ett enligt många mycket konkret belägg på imperiets existens är det faktum att det finns en uråldrig stenstol tillägnad Kivas konungar i örådets salar i Garandor. Denna stol bars uppenbarligen dit från de äldre salarna i Talamdu innan dessa förstördes. På stolsryggen står tydligt ristat på gerasiska:

Qwamdo am šarrum Kiwanam; "för konungarna av Kiva".

Atakalua

Atakalaua, "Västerns pelare", är ok'oarufolkets namn på en liten grupp dimhöljda klippöar långt, långt väster om Stora Arkipelagen, mitt ute i oceanen halvvägs till Forion. De modigaste av ok'oaru har ibland tagit sig till dessa öar i sina katamaraner för att plundra kostbara fågelägg och leta efter mystiska skatter som sägs finnas här. Det är en farlig resa, för havet runt öarna är grunt och förrädiskt med märkliga strömmar, vildsinta havsvidunder och plötsliga, ogenomträngliga dimsjok. Somliga båtar har ibland försvunnit helt spårlöst och ljudlöst i dimman trots att andra båtar varit bara ett stenkast bort. Den största och högsta av öarna, Aka'a, sägs bebos av mäktiga bevingade varelser, människolika men fyrbenta, som ibland har gett ok'oarus konungar råd, men i övrigt motsatt sig alla försök att landstiga på deras domäner. Enligt myterna är öarna de sista resterna av en mäktig bergskedja som en gång tronade högt över havet, längst norrut i det sjunkna landet Kiva.

Tawtema
"Usulas vita träd", ett oleanderträd med närmast vit bark, endemiskt till ett fåtal öar i södra arkipelagen. Inom Ok'oaru har träden tillskrivits en serie mystiska egenskaper och används i någon mån som en sorts udda valuta av ofattbart värde; ju större och äldre och vackrare träd, desto mer är det värt. Gamla tawtematräd sträcker sig inte sällan mer än 50 meter över marken, och antas vara åtskilliga sekel (somliga säger millennier) gamla. Enligt legenderna fördes fröna till de äldsta av dessa träd över havet från Kiva, vars ljus ännu kan anas när regndroppar gnistrar i deras blekblå blommor.

Inyamta-ata
Inyamta-ata, "De gamla från väster", är ok'oarus namn på det awane kallar Nalugadar, kristallhuvudena från Kiva. Det rör sig om ett antal artefakter, nio enligt legenderna, som skall ha skapats i det fornstora Kiva och överlevt dess fall, för att sedan skingras över världen. De tar sig formen av människokranier av fin kristall, utsökt skulpterade med okända metoder, och tillskrivs allehanda gåtfulla magiska egenskaper. En legend hävdar att de är skulpterade efter kranierna på Kivas nio högsta präster, och att prästernas kunskap finns lagrad i kristallerna på något vis, evigt bevarad för eftervärlden. Andra rykten går längre, och gör gällande att skallarna faktiskt är i besittande av medvetanden och på mystiska sätt försöker kommunicera med folk i sin närhet. Det hela kompliceras av att det bara finns en enda med säkerhet känd skalle kvar i övärlden - vid universitetet i Garandor. Denna skalle har studerats extensivt av generationer av arkipelagens lärde utan att man kommit fram till något konkret. Den tycks fungera som en massiv kronotropisk kristall kapabel att lagra enorma mängder magi, men en mer anmärkningsvärd egenskap är möjligen att de själsliga magiaspekterna beter sig mycket märkligt i dess närhet; psykotropi tycks riktas mot helt slumpmässiga personer i rummet snarare än den man avsåg, daimotropi dissiperar okontrollerat, och en okänd aspekt som möjligen är oneirotropi har uppträtt spontant. Folk som sovit i skallens närhet har rapporterat bisarra mardrömmar, och många på universitetet får så obehagliga känslor av den att de inte vill vistas i samma rum, men har svårt att förklara varför. Den tycks vidare fullständigt oförstörbar, då den klarade sig genom Den stora jordbävningen utan så mycket som en repa. Det sägs att Sham-Ukin den Store la beslag på den när han plundrade Garandor, men att den mystiskt uppenbarade sig på sin gamla piedestal på universitetet bara dagar efter hans död.

Man hade möjligen kunnat bringa någon klarhet i mysterierna om en enda skalle till kom i Fraktionens magikers ägo så att man kunde studera dess egenskaper, men ingen annan av Nalugadar har setts till sedan Talamdus fall. Det finns sporadiska rykten att en finns hos Gorzarzynerna på Lamar och en annan undangömd någonstans på De yttre öarna, men av de övriga finns inte ens några spår - Talamdu-skallen kan möjligen via långa och märkliga omvägar ha hamnat i cirefaliernas händer.

 

[Telephalsion]

[url="https://www.rollspel.nu/threads/54743[/url]

Sen har jag nu på sista tiden tänkt mig att Tirakerna hade en högkultur på sjunkna kontinenten, komplett med överdådig arkitektur och skriftspråk.