Nekromanti Den ständiga kampen mot känslan av "old"...

[krank]

Jag har ett problem när jag bygger spelvärldar och framförallt äventyr. Jag står nämligen inte ut med att göra saker jag upplever har gjorts till leda tidigare eller som är för "uppenbart" eller för "gjort".

Jag känner detsamma inför många av andras kreationer också, men deras trådar kan jag ju helt enkelt strunta i. Det är ju min egen kreativitet som blir lidande. Jag vet inte vartifrån den här känslan kommer, egentligen.

Jag vill inte att mina rollspelsäventyr ska kännas som "klassiska äventyr" eller mina spelvärldar som "traditionella spelvärldar". Samtidigt upplever jag att många av de som medvetet tar avstånd från traditionella spelvärldar gör det i en riktning jag inte heller gillar, med antingen stor del spelarstyrning eller med stort fokus på drama eller på spelighet. Jag vill ha en annan riktning.

Ack, vad svårt det är att beskriva en känsla...

Exempel: I min tråd om superhjälteklur föreslog jag en utmaning där en liten flicka fanns i centrum av ett kraftfält och rollpersonerna måste hitta ett sätt att lugna henne. Sedan får jag ett förslag om en brottsling som stänger in sig i en bank med hjälp av is. Förslaget är egentligen inte dåligt, men det känns plötsligt så gjort - ta sig förbi en barriär har vi ju redan gjort, liksom.

Om jag ska skriva ett äventyr så kan det till exempel inte innehålla drag av Myst-liknande pussel, labyrinter, SLP:er som är klichéartade, alltför uppenbara sociala mönster, klassiska fällor, alltför många konkurrerande element av konstigheter (då känns det kitschigt på ett dåligt sätt), alltför mycket rälsning...

Jag vet egentligen inte vad jag vill med den här tråden, utom att sätta ord på en allt starkare känsla av frustration över mina egna begränsningar som äventyrs- och rollspelsskribent. Kanske se om det finns andra som känner liknande; som ställer motsvarande krav på sig. Jag känner mig förlamad i min kreativitet.


På sistone har jag hittat ett sätt att slippa känslan åtminstone tillfälligt, och det är att hitta riktigt bra äventyr som är skrivna av nån annan. Då har jag alltid nån att skylla på. Tatters of the King till CoC är ett exempel, där kan jag för första gången på flera år känna mig bekväm i rollen som SL.

(Övergripande kampanjidéer och metaplots kan jag spruta ur mig hur många som helst, där är jag mer nöjd med min produktion)

Återigen, jag vet inte vad jag vill med den här tråden riktigt. Beklaga mig sådär i allmänhet, kanske. Få det ur mig.

 

[Arfert]

Vet inte vad jag ska svara på det här... får den känslan också ibland, på egna grejer och andras..

(...nästa gång här beskriver en "postapokalyptisk döende spelvärld med luftskepp, där de rika duellerar och har baler i sina av gasljus upplysta palats, medan folket slavar i misär" SKRIKER jag!!! )

Samtidigt tycker jag inte att det är fel att göra det "som gjorts" igen... det görs ju i litteratur, film, musik.. bara man inte bara kopierar.

Som fantasy som tydligen är svårt att göra "rätt". Finns som alla vet hur många fantasyrollspel som helst, men få av dem funkar för mig; för det jag vill ha i den genren. Saga skrev jag till exempel för att jag inte pallade med Ereb Altors röriga spelvärld, samtidigt som jag älskade Ars magica, Harn och Dragon Warriors. Det jag ville uppnå var en spelvärld med en blandning av känslan av de två första, men inte med fokus på magiker. Kombinera det med ett spelsystem som i DW, och "det är inte så krångligt"-känslan i DW.

..och jag vet inte riktigt vad jag vill med det här svaret... svåra grejer.

 

[Avidyasattva_UBBT]

Du får ursäkta om det låter som jag bagatelliserar ditt problem, men i mina öron låter det helt enkelt som... tja, prestationsångest?

Jag är likadan.

Att få utlopp för kreativiteten är kanske inte mitt största behov, men det kommer inte långt efter det sedvanlgia luft/vatten/närings-grejset. Så fort jag får en minut över så dyker tankarna upp i huvudet, som någon slags majestätiskt jättepussel på fem miljoner bitar som man bara hinner sätta ihop en gång under din livstid. Eftersom jag är tämligen medelmåttig på att måla, musiscera och dylikt så är rollspel ett underbart substitut. Då är det klart man vill göra sitt bästa som SL och verkligen ge sina spelare någonting nyskapande, någonting fantasifullt och eggande som de kommer minnas; "Det där - det var ett riktigt coolt äventyr!"

Lösningen för min del har ofta varit i att försöka finna annorlunda källor att söka inspiration från (att försöka hitta på något supernytt från scratch är i det närmaste omöjligt). Som exempel kan jag ta ett singeläventyr som i princip improviserades ihop en gång mellan mig och en vän. Scenariet var ett framtida dystropisamhälle som sträcker sig över parallelldimensioner, med en hemlig polis som hoppar mellan världarna. Okej, det har man hört förut. Vad som gav just denna värld sin unika prägel var att jag använde mig av indisk mytologi och kultur; samhällets toppskikt bestod av heliga män som representerade en slags teknologiserade hinduiska gudomar, alla personer, teknologi, vapen osv hade namn på Sanskrit, vedisk ikonografi (Garuda, Nagas, mantras och mandalas) osv.

För min del tycker jag det oftast räcker med att man låter det finnas en del fräscha fläktar i kampanjen, det är helt okej att själva grundkonceptet är gammalt och beprövat. Faktum är ju att alla historier bygger på ett begränsat antal scenarier, vi människor är ju inte mer komplicerade än så.

Att skapa spelvärldar är ett konstverk, och själv håller jag mig oftast till en enda värld som jag ägnar mer uppmärksamhet än någon annan. Vi spelar inte så ofta i den, dess existens har nästan blivit ett syfte i sig.

Men men... nu känns det som om jag bara pladdrat på om allt och inget, vad ville jag egentligen säga? Prova något nytt. Strunta i de vanliga rollspelsböckerna, ta inspiration från något helt galet. Vår värld är full av underliga kulturer med lustiga seder.

Som ett exempel ur luften; vad sägs om ett rymdäventyr med afrikanska förtecken? Rymden är den stora savannen, rymdskeppen hämtar inspiration från tigrar, elefanter och antiloper. Låt rollpersonerna ha Zulu-klingande namn, låt de karaktäristiska sköldarna och spjuten komma till bruk i någon högteknologisk (eller inte?) variant. Använder du musik i rollspelet, dra igång lite afrikanska trummor under striderna. Det blir garanterat en annan känsla än ett "vanligt" rymdäventyr.

 

[Eksem]

Tja, har man spelat i 30 år eller så borde man väl ha gått "full circle" ett par gånger vid det här laget

Själv känner jag att jag aldrig riktigt fulländat klyschorna och försöker snarast närma mig dem och verkligen göra dem rättvisa.

 

[krank]

Vet inte vad jag ska svara på det här... får den känslan också ibland, på egna grejer och andras..

Det är lungt, jag visste inte riktigt vad jag ville ha för slags svar heller =)

(...nästa gång här beskriver en "postapokalyptisk döende spelvärld med luftskepp, där de rika duellerar och har baler i sina av gasljus upplysta palats, medan folket slavar i misär" SKRIKER jag!!! )

Uh, alltså, just den varianten har jag faktiskt inte sett så många av. Haru nåra exempel?

Som fantasy som tydligen är svårt att göra "rätt". Finns som alla vet hur många fantasyrollspel som helst, men få av dem funkar för mig; för det jag vill ha i den genren. Saga skrev jag till exempel för att jag inte pallade med Ereb Altors röriga spelvärld, samtidigt som jag älskade Ars magica, Harn och Dragon Warriors. Det jag ville uppnå var en spelvärld med en blandning av känslan av de två första, men inte med fokus på magiker. Kombinera det med ett spelsystem som i DW, och "det är inte så krångligt"-känslan i DW.

Tja, för mig är ju hela jämra fantasygenren i stort sett stängd numera. Just för att det känns så... "gjort". Det blir bara samma gamla trötta rasstereotyper och traditionalism, liksom. Och när folk försöker bryta sig ur mönstret och göra något helt eget samtidigt som man försöker hålla sig inom de ändå ganska traditionsbundna ramarna för genren så blir det också knepigt; kubiska planeter och annat skumt. Jag gillar vad jag hört om grundboken Chronopia, och jag gillar fortfarande delar av Gemini; men varför ständigt dessa alver och dvärgar och gnomer och troll? Har vi inte sett nog av dem? Oktoberlandet är ju lite spännande för att det blandar in rysk folksaga och ångpunk med de sedvanliga fantasyraserna, men jag hade nog gillat det mer om man använt ryska folksagevarelser istället.

Men precis som nån skrev så handlard et nog för min del till ganska stor del om prestationsångest. Jag ställer stora krav på mig. När jag spelleder har mina spelare generellt varit nöjda, men jag känner ändå att det inte riktigt duger, få saker jag skriver har "it" känner jag själv.

Det blir inte bättre av att idéer är färskvaror heller. Om jag kläcker en idé idag så kommer den att kännas gammal nästa vecka. Framförallt om jag satt mig ner och läst på om liknande idéer för att få inspiration.