Nekromanti den stora frågan: hur viktigt är strid??

[humongos]

Efter att ha tittat på Eric Noah´s message boards, så kan jag inte låta bli att undra lite grann över huruvida D&D communityn (hur säger man på svenska?) fått siffer-sjuka?

När dom diskuterar sitt favoritspel D&D är det oftast om huruvida rangers är sämre än fighters, eller hur mycket skada en high level psion kan göra jämfört med en high level sorcerer m.m. Mätstickan på hur bra en klass etc. är tycks alltid utgå från hur stridskapabla de är, vilket skrämmer mig lite för då kan väl lika gärna spela Warhammer FB eller nåt?
Naturligtvis är en fighter det mest ultimata i strid, men rollspel handlar väl inte om att klämma ut så mycket skada som möjligt per runda? Eller?
Ett annat ämne som kom upp var vad som skulle vara det ultimata gänget varpå man kom fram till att man bör ha en rogue, en fighter, en cleric och en wizard (som i PHB), annars kunde man lika gärna låta bli att spela (ok, jag generaliserar, men det är ett skräckscenario som målas upp).

Hur föredrar ni på detta forum att se på ert D&D rollspelande, kanske detta är något typiskt för D&D rollspelare. Hoppas inte!

P.S.
http://dynamic.gamespy.com/~dnd3e/Ultimate.cgi?

 

[DanielSchenström]

Det är snarare ett mått på amerkanska rollspelares statnoja. Utan att vara för fördomsfull kan man väl säga tt de spelar mer äventyrsrollspel än vad vi gör och äventyren går ut på att övervinna monster, ta sig förbi fällor etc. Då är det naturligt att man diskuterar mycket siffror.

Här i Europa tror jag vi har aningen större betoning på rollspelande med mer intriger och liknande.

När jag själv spelar är det med relativt lite strid, på senare år ungefär en strid per spelomgång, mest för att testa rollpersonernas förmågor. Jag föredrar själv mysterier och detektivspel framför action och våld så det är naturligt att jag har få strider. Tycker ofta det bara går ut på en massa tärningsslag och det är jag föga intresserad av, det är storyn jag vill åt.

Daniel "Warduke" Schenström

 

[Archer]

Re: Håller med föregående talare [NT]

...

/Johan - Nyckelmästare vid Rustningskammaren (Http://on.to/gemini)

 

[chrull]

Som Daniel säger så är det amerika vi pratar om...


Dessutom så finns det faktiskt inte så mycket annat att jämföra.. vad ska man diskutera egentligen? Huruvida min personliga nekromantiker verkligen skall ha målet att bli en lich?

Det intresserar MIG, men er?

chrull


.-. .- -.. .. --- .- -.-. - .. ...- .. - -.--

 

[humongos]

Story hour någon?

<I>Som Daniel säger så är det amerika vi pratar om... </I>

Hm, jag är nästan böjd att hålla med. Vilka rasister vi är. =)

<I>vad ska man diskutera egentligen? </I>

Såså.. Nog måste det finnas andra saker att diskutera?
Min favorit på just Eric Noah´s message boards är faktiskt Story Hour, kanske vi kunde ha något liknande här?

 

[DanielSchenström]

Re: Story hour någon?

Jag vet ju själv hur fruktat ointresserad jag är av regler så länge de funkar och det går fort att lära sig grunden. När jag pratar rollspel med folk är det roligaste att diskutera spelledartips, hur man ser på vissa aspekter av vissa världar, presenterar kampanjideer och äventyr med varandra. Det utbudet är åtmninstone 10% av det jag tycker är roligt med rollspel. Däremot blir jag väl synnerligen oupphetsad av spelare som berättar om allt coolt deras karaktärer råkar ut för, det känns ofta lika kul som lumparhistorier och liknande. Man måste ha varit där för att se det riktigt roliga i det hela.

Daniel "Warduke" Schenström

 

[Blasphemy]

Strid är ju ytterst viktigt i AD&D/D&D i alla fall om du tittar på de köpesäventyr som finns att få tag på. Även i rena skräckmiljöer som Ravenloft så innehåller vart äventyr minst en Dungeon och ett flertal mindre bataljer.
Men visst kan man spela D&D utan strid. Jag tror att de som hänger upp sig på vilka klassar som är bäst på att strida främst är yngre spelare eller de som har spelledare som bygger allt på strid.

Vi sjunger våra sånger som en hyllning till dom odödliga själarna

 

[Honken]

<blockquote><font size=1>I svar till:</font><hr><p>Strid är ju ytterst viktigt i AD&D/D&D i alla fall om du tittar på de köpesäventyr som finns att få tag på. Även i rena skräckmiljöer som Ravenloft så innehåller vart äventyr minst en Dungeon och ett flertal mindre bataljer.
Men visst kan man spela D&D utan strid. Jag tror att de som hänger upp sig på vilka klassar som är bäst på att strida främst är yngre spelare eller de som har spelledare som bygger allt på strid.<p><hr></blockquote><p>Det som jag hänger upp mig på är hur lik en fighter blir en annan fighter. Det vart i och för sig bättre än gamla AD&D, eftersom man har ett fungerande färdighets system. Jag har aldrig varit någon stor AD&D fantast, men vi brukar nu spela D&D mest på skoj...

/Honken!

--
Reality is for those who lack Imagination.
-The Shadowrun Matrix Book.

 

[Archer]

Tja, som du säger så är det mer variation än tidigare utgåvor tack vare färdigheter och feats. Men oavsett det så är det ändå i grund och botten vad spelaren gör av sin rollperson som avgör hur stor skillnad det bli. ROLLspelar man sin rollperson så blir det stor skillnad, rollSPELAR man bara efter stats så är risken att de blir ganska lika. Allt hänger på vilket sätt man spelar på.

/Johan - Nyckelmästare vid Rustningskammaren (Http://on.to/gemini)

 

[Magnus Seter]

Den stora paradoxen

Har ni tänkt på att system där man har ganska likadana karaktärer (grundläggande D&D, alltså Basic D&D...ööh, den röda boken, och senare boxen, ööhh, ja inte D&D 3E alltså) faktiskt uppmuntrar till bättre ROLLspelande?

Eftersom man inte kan gömma sig bakom en massa siffror (typ, "min gubbe är så olik din gubbe för min har faktiskt Historia 15 och din har Historia 12, och jag har fjorton andra färdigheter och du har bara elva") så måste man själv se till att gubben blir annorlunda från alla andras gubbar. Och det enda sättet att göra det på är att ROLLspela.

Paradoxen är att den allmänna uppfattningen är att det är tvärtom, alltså ju mer man kan detaljfippla med sin gubbe, desto bättre ROLLspel är det...

Eller är jag ute och cyklar?

Magnus

Inspirera. Engagera. Överraska.
www.houdini.se

 

[DanielSchenström]

Re: Den stora paradoxen

Nja, det brukar enligt min uppfattning bero helt på spelaren hur dennes rollperson blir, inte systemet. Däremot upplever vissa att spel med mallar är mer begränsade för den typ av karaktärer de vill spela. Säg att jag vill spela en filantropisk alkemist i gamla, fjärde utgåvans D&D, ska jag bli magiker då, eller präst? Eller ska jag leta rätt på den "Gazetteer" eller episod av "The Voyage of the Princess Ark" som möjligtvis kan ha ett sådant yrke? Jag vet att när jag själv spelar så vill jag gärna att systemet ska ha regelmässigt stöd även för den ROLLpersonliga delen så där tycker jag väl att D&D (fortfarande 4e) brister lite grann, men det har bättras på med regler här och var så slutprodukten är rätt okej.

åter tillbaks till det som jag skrev ovan om spelare. En del gör sina karaktärer genom att först hitta på ett koncept och sedan titta vad i reglerna som finns för att skapa något liknande medan andra tittar i reglerna för att sen skapa något. Jag tror inte systemen gör varken till eller från för ROLLspelandet faktiskt, utan att det är spelaren som är det viktigaste i hela ekvationen.

Daniel "Warduke" Schenström

 

[chrull]

Det som jag hänger upp mig på är hur lik en fighter blir en annan fighter.

Jag gjorde en fighter som är HELT olik alla andras fighters.. hon är nämligen duelist också..

Prestige Classes någon?

chrull

.-. .- -.. .. --- .- -.-. - .. ...- .. - -.--

 

[Archer]

Re: Den stora paradoxen

Nej, du är korrekt. Det är en stor paradox


/Johan - Nyckelmästare vid Rustningskammaren (Http://on.to/gemini)

 

[Clas]

Re: Den stora paradoxen

Daniel har helt rätt när han säger att:
"Jag tror inte systemen gör varken till eller från för ROLLspelandet faktiskt"

Vad man kan lägga till är förmodligen följande. Den som börjar spela rollspel kan behöva många regler för att känna sig trygg. Den vanligaste nybörjarfrågan är väl: "Hur gör man egentligen?"
Om svaret på detta blir "Hur som helst!" så blir valfriheten för stor och många vågar helt enkelt inte spela. Däremot har jag märkt att ju längre man spelar ju mer Friform blir det. Till slut bildar reglerna ett inspirerande skal men inget annat. Passar inte regelverket så ändrar man det.

Så låt oss se på powergamers som de är; antingen nybörjare som behöver reglerna eller också tabletoppare som inte spelar Warhammer eller Mage Knight. De första skall man guida in i spelet. De andra får väl vänta tills Chainmail kommer.

Clas Kristiansson
<A HREF="http:// http://www.leuf.net/attle/ " target="_new">http:// http://www.leuf.net/attle/ </A>

 

[Rosen]

Re: Den stora paradoxen

<I>Däremot har jag märkt att ju längre man spelar ju mer Friform blir det. Till slut bildar reglerna ett inspirerande skal men inget annat. Passar inte regelverket så ändrar man det.</I>

Då är det väl husregler, snarare än friform?

--
Åke

 

[Blasphemy]

Re: Den stora paradoxen

Kan jag inte riktigt hålla med om.
Jag tycker att sådana system inte alls främjer rollspelandet på något särskilt sätt. Det är bara jobbigt med sådana begränsande restriktioner om man vill skapa den karaktär som man har visualiserat sig i sitt sinne.

Vi sjunger våra sånger som en hyllning till dom odödliga själarna

 

[humongos]

Det ska vara som en saga, inte en lumparhistoria!

<I>Däremot blir jag väl synnerligen oupphetsad av spelare som berättar om allt coolt deras karaktärer råkar ut för, det känns ofta lika kul som lumparhistorier och liknande. Man måste ha varit där för att se det riktigt roliga i det hela.</I>

En riktigt bra berättad historia kan teoretiskt sett vara lika kul att läsa som tolkien (eller annan bok du föredrar).

Pröva att läsa Sagiro´s story hour på tidigare nämnda forum. Den är helt ok!

Fast det kan ju förstås bara vara så att vi har olika smak helt enkelt =)

 

[Vindhand]

Re: Den stora paradoxen

Har ni tänkt på att system där man har ganska likadana karaktärer (grundläggande D&D, alltså Basic D&D...ööh, den röda boken, och senare boxen, ööhh, ja inte D&D 3E alltså) faktiskt uppmuntrar till bättre ROLLspelande?

Om du menar att det är svårare att rollspela i så att man måste vara bättre på det för att lyckas så är det väl sant... det är inte lättare att rollspela i dock och det finns inte heller något i mekaniken som belönar en för att man rollspelar (snarare tvärtom eftersom det kan få en att slakta färre monster eller välja en suboptimal taktik).

Eftersom man inte kan gömma sig bakom en massa siffror (typ, "min gubbe är så olik din gubbe för min har faktiskt Historia 15 och din har Historia 12, och jag har fjorton andra färdigheter och du har bara elva") så måste man själv se till att gubben blir annorlunda från alla andras gubbar.

Nej, det måste man inte... Det går utmärkt att gömma sig bakom de få siffror man fått och känna sig unik (man är ju gruppens enda Cleric t.ex).

Paradoxen är att den allmänna uppfattningen är att det är tvärtom, alltså ju mer man kan detaljfippla med sin gubbe, desto bättre ROLLspel är det...

Jag tror det mera är så att det är lättare att t.ex. spela en litet feg och försiktig krigare om man har en chans att lära sig smyga och gömma sig.

 

[Vindhand]

Re: Den stora paradoxen

Däremot har jag märkt att ju längre man spelar ju mer Friform blir det.

Inte för oss... Vi friformade nog mer våra första möten (när ingen kunde reglerna och vi försökte få skeendet någorlunda rimligt)... Allteftersom vi spelade så använde vi mindre och mindre friform (folk lärde sig reglerna och vi började skapa husregler för att täcka områden vi tidigare varit tvugna att friforma).

Till slut bildar reglerna ett inspirerande skal men inget annat. Passar inte regelverket så ändrar man det.

Så har jag alltid sett regler men jag kan inte kalla det för "friform" precis... Sunt förnuft och husregler ligger närmare sanningen

 

[Danno]

Re: Den stora paradoxen

Precis så har jag också upplevt det. Ofta blir det så att rollpersonens karaktär växer fram under spel lättare i ett enklare system som D&D.

/The Danno