[spoiler]
Jag diggar Vildhjärta, men tycker att det inte riktigt funkar att spela det om man ska slumpa så mycket. Platserna ligger liksom så att vissa måste påträffas före andra för att det ska bli häftigt, och då blir det ju rälsat iaf när allt kommer kring.
Det jag avskyr mest är att man måste beskriva skogen så mycket för att spelarna verkligen skall känna sig isolerade och vilse. Det tröttnar man på väldigt fort, och då blir det bara "efter si och så länge kommer ni fram", och det är synd. Det hade varit mycket bättre om det fanns några linjära saker som förändrades långsamt under ens vistelse i skogen, så att man långsamt, långsamt kunde förnimma skillnader som var intressanta att bygga små rese-händelser kring. Och några intressanta spelledarpersoner att ha med på resan vore kul också.
Skogen är till en början magisk och svårnavigerad, men ganska snart hittar spelarna en möjlighet att kunna röra sig fram och tillbaka precis som de vill, och då känns den nästan mindre magisk än en helt vanlig skog, vilket jag också tycker är synd. Men konceptet är så nytt att man kan förlåta Riotminds för det mesta.
Det finns några fantastiskt klassiska platser och personer i spelet (som känns som framtida Vindhand-karaktärer (=en känd spelledarperson från ett superklassiskt äventyr)) och ett par kluriga hinder ivägen för de spelare som tror att det bara är att hacka sig igenom allt och alla för att nå dit de vill.
Jag tycker att Snösaga har en fetare och mer engagerande setting, men Vildhjarta är ett klockrent litet myspysäventyr som passar bra för ett rollspelspass där man inte har för höga snpråk men ändå vill bjuda spelarna på ett litet utropstecken.
) eftersom jag till stora del kan Vildhjarta utantill.
Eller hur!
