Musik och ljud är viktigt för mig när jag spelleder, där bra ljudlandskap kan göra under för stämningen. Jag brukar dela in mina ljudbilder i tre huvudkategorier:
1. Ambiensljud: Att ha ljud som bara ligger i bakgrunden och bygger upp platsen. Har exempelvis haft regnljud på i ett äventyr som utspelar sig i storm (och växlandes mellan "utomhus" och "inomhus"-ljud). Funkar bäst när platsen själv har en "intressant" ljudbild – kan vara regn, men också saker som storstad eller djungel med mycket läten.
2. Diegetisk musik: Musik som hörs inuti världen där äventyret utspelar sig. Kan vara allt från uppträdande jazzmusiker i Call of Cthulhu till en bergsprängare med blandband i Ur Varselklotet. Lägger till ett interaktivt element av ljudbilden, då rollpersonerna kan spela på den – och ibland även forma den. Exempelvis kan det göra mycket för stämningen när de själva säger att de vill ha musik på under en scen – and I'm happy to oblige.
3. Soundtrack: Vad som utgör grundstommen i ljudbilden av mitt spelledande, nämligen soundtrack med bakgrundsmusik som rullar. Fokuserar mycket på stämning och känsla och musiken är allt som oftast instrumental – om den inte ska etablera tid och plats! Då gillar jag att ta "populärmusik" från tiden – från Karl Gerhard i Call of Cthulhu Sverige till massor med olika listor med 80-tals pophits under vardagsscenerna i Ur Varselklotet.
Sedan har jag ofta flera olika spellistor för olika stämning och känsla när jag spelleder, oftast i grunden: "Ambient", "Suspense/Horror" och "Action". Ambient ska fokusera på tid, plats och känsla, men inte vara för läskig eller drivande. Suspense/Horror ska ge kallar kårar och tyda att läskiga/mystiska händelser sker och få spelarna att titta bakom ryggen två gånger. Action är precis det – nu ska det vara tempo och ös, för nu händer saker!
Mitt mest ambitiösa projekt vad gäller musik är fortfarande Masks of Nyarlathotep, där jag hade tre spellistor utifrån detta för varje major plats, med en egen stil och känsla. New York lyfte fram jazzinfluenser och hade en noirig underton, London byggde mycket på musik från Sherlock, samtidigt som skräckbiten istället byggde på gotisk skräckmusik, Egypten med en såklart egyptisk underton i all musik, från ambient, men även i skräck och action, Kenya lyfte fram mycket av stammusik, med fokus på mycket trummor i ljudbilden, Australien med ofta karg och avskalad äventyrsmusik, men med en västerländsk orkestral grund för att symbolisera outbacken och hur den ändå tämjts av västvärlden och sist så hade Shanghai självklart mycket kinesiska influenser i sin musik. Plus listor för resor och liknande emellan, samt flera minilistor för klubbar och ritualer. Men det gjorde mycket att ha den bakgrundsmusiken för att direkt sätta stämningen och känslan.
Jag är också en som tycker dynamik är så sjukt viktigt. Exempelvis blir det en häftig kontrast att gå från ambiensljud för att sedan få musik för att öka dramat. Det känns verkligen – och att höra "läskig" musik spelas kan få många att hoppa när de märker var allt är på väg.