I TV-serien Buffy the Vampire Slayer (liksom i liknande serier) så spenderar huvudpersonerna en ganska stor del av sin tid i biblioteket, där de läser in sig på diverse monster för att kunna bekämpa dem på bästa sätt.
Forskning i film och böcker är en dålig utgångspunkt, tycker jag, eftersom det inte är något som karaktärerna gör
tillsammans med publiken.
De scener i filmer och böcker som är enklast att leva sig in i, vill jag generellt mena, är de där karaktärerna och publiken gör något "tillsammans". Att se hjälten i en actionfilm kasta en sten så att den landar bakom ryggen på skurken varpå denne blir distraherad och sedan kan oskadliggöras - det är ett exempel på action där vi i publiken kan tänka "aha, det skulle jag också ha kunnat komma på!" medan en revolverduell där hjälten vinner för att han helt enkelt drar snabbast i hela vilda western inte är det. Det senare kan rentutav (om det inte finns några andra, bakomliggande faktorer) bli helt odramatiskt och kännas godtyckligt.
Samma sak med att lösa problem. Jag älskar exempelvis att läsa mangan Mästerdetektiven Conan, där huvudpersonen löser fall på fall med hjälp av ren slutledningsförmåga, vilket gör att man kan försöka tävla mot huvudpersonen och se om man själv är lika skarpsinnig som honom. Om det istället hade handlat om gåtor i stil med "när regerade Kejsar Mungo den sjunde?" så hade det inte blivit roligt alls - om man inte redan vet svaret så har man ingen chans att lista ut det med hjälp av ren tankeförmåga.
Forskning i Buffy-varianten går till på det senare sättet. Vi får veta problem som vi inte har en chans att själva lösa, och efter ett tag så kommer någon och säger "nämen så här är det:" Precis som med westerns snabbaste revolverman så kan karaktären något som inte vi i publiken kan, och det behövs bakomliggande dramaturgiska finesser för att det ska bli spännande och inlevelsefullt.
Om forskning ska vara inlevelsefullt så ska det istället handla om att visa ledtrådar som publiken kan lösa tillsammans med karaktärerna. Chockvarelserna Krokmaror hade exempelvis en förmåga att anta mänsklig skepnad som kunde genomskådas om man var alert och lade ihop två och två - även om de kunde anta formen av människor med riktiga armar och händer istället för grotesta krokar, så kunde de inte greppa tag i saker eller använda någon finmotorik med fingrarna. Det var inget rollpersonerna skulle läsa i någon bok på något bibliotek, och det var inget som föreslogs lösas meddelst tärningsslag, men det var ändå något som kunde forskas fram om spelledaren bara skrev ett tillräckligt snillrikt scenarie (där mordplatser inte visade några fingeravtryck (och där mördaren inte hade brukat något handtag för att öppna någon dörr, men väl kunnat sparka igen dem efter sig), där övergivna boningar inte hade några dörrar, fönster eller verktyg som man behövde händer för att sköta, osv) och var lagom otydlig med sina ledtrådar.
Att sköta viktig forskning med tärningsslag är rätt meningslöst, eftersom det bara är snöpligt att dö och förlora ett äventyr bara för att man inte fick reda på att jätte-fladderfisken enbart kan skadas av mässingsvapen, eller liknande. Informationsfärdigheter är inte prestationsfärdigheter, och bör därför inte behandlas enligt samma regler som sådana.
---
Min idé är att låta det finnas en massa olika teorier i alla äventyr av Chock/Buffy-typ, och sedan låta forskningsfärdigheter kunna användas för att utesluta vissa av dessa. På så vis får alla spelare den relevanta informationen som behövs för att kunna klara äventyret (med lite skarpsinnighet och tur), även om de mer korkade rollpersonsgrupperna får problem eftersom de också får så oerhört många falska rykten och villospår att gå på.