Jag tycker att ädelstensdrakarna i D&D är rätt obefogade. Smaragddraken, topazdraken, och så vidare... Det finns liksom tillräckligt med drakar i spelet, och tanken på en onyxdrake var nog inte ens särskilt spännande ens på planeringsstadiet. De fanns nog bara med för att fylla "ett halvt tjog drakar i varje monsterbok"-kvoten. (Det finns alldeles för många reptil- och spindelvarelser i detta spel också, förresten)
Rostmonster och liknande "spelledaren djävlas"-monster, som brukar dyka upp i de här sammanhangen, alltså... De tycker jag är häftiga, på sätt och vis. En rostmonster-mini skulle man ju vilja ha, inte sant? Men ädelstensdrakarna är bara för lökiga.
Förresten... Kimeror är inte balla. De må vara hur mytologiska som helst, jag har aldrig gillat dem. Liksom, det är som en misslyckad korvtårta redan från början, fast med bottenskrapet ur antikens kassa fantasi som ursprung.
Havsalver. Jag har aldrig gillat dem. Ska man ha ett undervattensfolk så skall det vara riktiga reptiler eller amfibier; några som känns utomjordiska, giftiga och lite otäcka på precis rätt sätt. Att blanda in alver i den kompotten har aldrig varit lyckat.
Erm... Och ja, i DoD's monsterbox fanns det någon sorts fantasy-aliens. Alltså inte "aliens" som i "take me to your leader" utan som i Alien-filmsviten. Kommer inte ens ihåg vad de hette, men de sög fett.
Det var de monster jag kom på just nu.