Det missförstådda mötet med Rama (ev. spoiler)
Jag tror att poängen med Rama var lite att beskriva absurditeten i att två civilisationer som hipp som haver träffar varandra skulle kunna ha en meningsfull kommunikation. Klyftan som ska överbryggas är så enorm för åtminstone ena parten att den helt enkelt är ogripbar, i synnerhet för författaren. Hur sjutton ska man kunna beskriva klyftan om författaren själv inte ens kan förstå den?
Clarke löser det rätt elegant, genom att inte låta besättningen på Endeavour utforska en utomjordiskt intelligens, utan en utomjordisk extelligens - artefakterna som de "lämnat efter sig". Han låter dem inte träffa utomjordingarna, utan istället bara vandra omkring i "ruinerna" efter dem (observera citationstecknen). Redan här är språnget så stort att människorna knappt kan greppa det. Man kommer ungefär så långt att man kan lista ut hur fort Rama rör sig och vad de olika delarna i Rama är till för, samt få en viss kontakt med ramaniternas "husdjur/robotar" (vilket säger ungefär lika mycket om deras psyke som en djupintervju med en ABB-robot eller en tax säger om vårt).
Men du har rätt: som äventyrs/utforskarhistoria så är Rama rätt konventionell. Det som Clarke i allmänhet gör bra, och som lyser igenom i både Rama, 2001, och en hel uppsjö med andra stårysar, är att svindla. Visst, man skulle kunna dra liknelser till En försvunnen värld, Kung Salomos skatt eller annan utforskarståry, men det är inte poängen med Rama. Poängen är perspektivet. Mötet mellan dessa två civilisationer är inte mellan... säg, nutidsmänniskor och stenåldersmänniskor. Klyftan är större än så, snarast motsvarande människor och dinosaurier, i bästa fall. Vi hade inte kunnat greppa detta om Clarke hade låtit oss träffa ramaniterna. Men genom att visa artefakterna från ramaniternas kultur istället för ramaniterna så gör Clarke det möjligt att greppa hur ofantligt mycket mer avancerad civilisationen bakom Rama är, och därigenom uppstår svindelkänslan.
Det brukar ibland talas om pappersarkfenomenet. Principen är att du skriver ner mänsklighetens historia så att ett sekel upptar ett ark papper. Hela mänsklighetens samlade historia skulle uppta kanske 100 ark papper, ett halvtjockt rollspel. Tiden sedan före istiden skulle kanske gå på 1000 ark papper, eller två delar i Wheel of Time, och tiden från att vi blev medvetna över huvud taget skulle kanske gå på 10 000 ark papper, eller hela Wheel of Time plus Pratchetts samlade verk.
Tiden från universums födelse skulle bli omkring 130 000 000 ark papper, eller 13 hyllkilometrar papper! Eller om man så vill, tag en bokhylla som når härifrån halvvägs till Skara. Mänsklighetens historia som levande varelser är kanske en meter i den sträckan. Vår nerskrivna historia är den sista centimetern i den tretton kilometer långa bokhyllan. Vår moderna historia är de sista två arken. Vi har helt enkelt börjat skriva på sida 130 000 001 för några år sedan, och hunnit några rader på den sidan.
Om vi tar en slumpvist vald civilisation i galaxen som vi får kontakt med, vad säger att deras utveckling har nått precis lika långt som vi vad gäller biologisk, teknisk och psykisk utveckling? Vi talar trots allt om att pricka in en centimeter bland tretton kilometer. Är det någon som tror att en utomjordisk civilisation kommer att ha så exakt lika hög utveckling att de prickar exakt samma centimeter som vi? Är det någon som någonsin kommer att kunna beskriva ett möte mellan två civilisationer som skiljer sig mer än den där ynka centimetern emellan? Är det någon som tror att någon författare någonsin kommer att beskriva en civilisation som skiljer sig mer än en centimeter från vår?
Jag tror inte det. På sin höjd kommer någon att skriva science fiction-versionen av Shogun, det vill säga en människa från en kultur på ca ark 130 000 001 som träffar varelser från en annorlunda kultur på ca ark 129 999 900 - 130 000 100 med konstig näsrot och spetsiga öron (och, om det är den ostigare sorten, förälskar sig i vad författaren råkar beskriva som försedd hål och tuttar).
Eller så kan man göra som Clarke: visa upp skillnaden mellan en civilisation på sidan 130 000 001 och en annan civilisation, och låta det gradvis gå upp för huvudpersonerna att den andra civilisationen är på sidan 140 000 001, och sedan svindla oss med den känslan. Och handen på levern (eller vilket organ ni nu har strax under revbenen på höger sida), det är vad Clarke gör bäst.