Nekromanti Det viktigaste med rollspel, samt en insikt

[Per Ejemar]

Det viktigaste med rollspel. Samt en liten insikt, som jag gärna delar med mig av.

Det känns som om någon behöver ta upp den här tråden. Så jag valde att göra det!

Det är säkert mycket möjligt att tråden varit uppe tidigare, i så fall kan ju de som upplever det hela traumatiskt, låta bli att läsa fortsättningen.

Denna tråd behandlar vad JAG anser vara det viktigaste med att spela rollspel. Eller att hålla på med rollspel på något annat sätt, då bortsett från själva spelandet. Det som JAG tycker är viktigast är att det är KUL.
Kommentar: Om du nu orkar läsa dig igenom hela detta inlägg, tänk då på att alla har olika åsikter. En del av Er kanske inte tycker att det är viktigast att rollspel är KUL.

För att försöka förtå sig på vad som är KUL, krävs åtminstone två insikter.

Det som JAG tycker är KUL, kanske DU inte alls tycker är KUL.

Det som DU tycket är KUL, kanske JAG inte alls tycker är KUL.

En enkel summering är att ALLA TYCKER OLIKA!
Kommentar: Nu behöver ni ju inte dra ovanstående mening till sin spets, okej? Alla kanske inte tycker olika, om allting. Och även om vi tycker lika, så kanske vi tycker lite olika i alla fall …


Kan VI försöka att acceptera detta?

Personligen blir JAG lite frustrerad av personer som inte kan kompromissa. JAG anser att kompromissandet, i princip, är ett måste.

Exempel:
Om JAG bara skriver scenarion som bara jag tycker är KUL. Då riskerar JAG att ingen av mina spelar vill spela scenariot. Om JAG bara skriver scenariot som spelarna vill ha det. Då finns risken att JAG inte vill spelleda det. Kompromissar jag så kanske både JAG och mina spelare vill spela scenariot.

Exemplet ovan utgår från skrivandet av ett scenario. Men det kan säkert göras gällande för fler rollspels relaterade element och komponenter. Ni som orkar kan ju försöka att förstå vad jag menar!

Slutligen så utgår jag från att denna tråd urartar som många andra trådar. Jag gissar att ämnet ”VAD som är KUL” kommer att stötas och blöttas till leda …

Märker att jag lyckades få till en del syftningsfel här och där. Överlever ni ändå?

 

[Lambi]

Det du skrev tycker jag är självklart, men det är bra att bli påmind ibland. Vissa behöver det mer än andra.

Tack /images/icons/grin.gif

 

[Johan K]

Bra skrivet !!

Jag tycker att du har skrivit kanonbra. En bra sammanfattning av mina åsiketr åxå.

 

[Krille]

Tja, jag vet inte om det räknas, men jag håller med dig, på varenda punkt.

 

[Oldtimer]

Lysande! *applåder*

/Mikael

 

[Rising]

Kompromiss och komproträff

Joo... det är ju egentligen inte så banbrytande insikter du kommer med, men för all del, kompromisser är viktiga och man kan aldrig bara köra sitt eget race när man spelar rollspel.

Överlag brukar vi nog ändå säga att det är bättre att försöka hitta en gemensam nämnare än att kompromissa i rollspel. Om en kille vill spela koboldäventyr och den andre vill spela deckaräventyr blir nog ingen glad om man kompromissar och spelar äventyr med 50% gåtor och 50% massaker.

Om det däremot visar sig att båda också gillar, utöver deckargåtor resp. koboldslakteri, rena hjältehistorier med män i färgglada trikåer, ja då kan man alltså spela superhjälterollspel istället varpå alla blir glada.

Nå, först och främst tänkte jag bara invända lite mot ditt prat om "kul". När du spelar skräckrollspel, inte är det väl "kul" du vill ha då? (Eller du kanske inte gillar skräckrollspel överhuvudtaget?)

Personligen tycker jag rollspel handlar om att bli en annan person. När jag känner att jag inte längre behöver tänka "vad ska min rollperson göra nu? Hur ska min rollperson reagera på det här?" osv, utan det kommer automatiskt, då är det så häftigt som det bara kan bli och jag blir alltid alldeles kallsvettig. Plötsligt kan vad som helst hända! Det är ungefär som när man skriver en bok (försöker, alltså) - alla måste ha varit med om det här - i början sitter man och konstruerar handlingen och alla händelser, men efter ett tag märker man att bitarna faller på plats utan att man behöver tänka efter och när berättelsen börjar skriva sig själv, ja då blir man plötsligt både kreatör och publik på en och samma gång.

Det fenomenet är ballt när man skriver en bok, men det är fullständigt otroligt när man spelar rollspel. Jag kallar det "rollspelens nirvana" och det är enligt mig det tydligaste sättet som rollspel skiljer sig på från andra medier.

/Rising

 

[Morgoth]

Prestige akt 2

Mmm... den juvliga doften av prestigekamp mellan Krille och Johan Rising sprider sig i rummet.

Fortsätt ni, bara.

 

[Per Ejemar]

Re: Kompromiss och komproträff

Joo... det är ju egentligen inte så banbrytande insikter du kommer med, men för all del, kompromisser är viktiga och man kan aldrig bara köra sitt eget race när man spelar rollspel.

Tro det eller ej. Jag är medveten om att denna insikt inte är banbrytande.

Överlag brukar vi nog ändå säga att det är bättre att försöka hitta en gemensam nämnare än att kompromissa i rollspel. Om en kille vill spela koboldäventyr och den andre vill spela deckaräventyr blir nog ingen glad om man kompromissar och spelar äventyr med 50% gåtor och 50% massaker.

Att man har någon form av gemensam nämnare ansåg jag vara relativt självklart. Men tydligen så vägrar en del att försöka att förstå vad man menar. Och envisas istället med att medvetet missförstå vad man menar. Detta tycker jag är frustrerande. Den gemensamma nämnare bör ju exempelvis vara att man vill spela samma spel. Sedan är det givetvis en fördel att man kanske har liknande smak för att alla ska tycka att det är kul. Men sedan är det ändå en klar fördel om man kan kompromissa.

Om det däremot visar sig att båda också gillar, utöver deckargåtor resp. koboldslakteri, rena hjältehistorier med män i färgglada trikåer, ja då kan man alltså spela superhjälterollspel istället varpå alla blir glada.

Tja huvudsaken enligt mig är att de som spelar tycker det är kul. Sedan får de spela precis vad de vill, det bekommer mig inte märkbart.

Nå, först och främst tänkte jag bara invända lite mot ditt prat om "kul". När du spelar skräckrollspel, inte är det väl "kul" du vill ha då? (Eller du kanske inte gillar skräckrollspel överhuvudtaget?)

Nu trillade vi osökt (tänk Peter Harrysson) in på vad kul är. Om du vill får du gärna tolka kul så som ”ha, ha .. ha”. Men kul kan lika gärna vara den lidande spänningen eller krypande skräcken innanför kalsongerna. Eller vad kul nu är för just dig. Kul behöver alltså inte tolkas så ordagrant, man kan läsa in andra saker om man vill …

Sedan har jag tyvärr inte haft nöjet att uppleva någon speciell "rollspelsupplevelse" när det gäller skräckrollspel. Men jag hoppas att jag ska få uppleva det någon gång.

Personligen tycker jag rollspel handlar om att bli en annan person. När jag känner att jag inte längre behöver tänka "vad ska min rollperson göra nu? Hur ska min rollperson reagera på det här?" osv, utan det kommer automatiskt, då är det så häftigt som det bara kan bli och jag blir alltid alldeles kallsvettig. Plötsligt kan vad som helst hända! Det är ungefär som när man skriver en bok (försöker, alltså) - alla måste ha varit med om det här - i början sitter man och konstruerar handlingen och alla händelser, men efter ett tag märker man att bitarna faller på plats utan att man behöver tänka efter och när berättelsen börjar skriva sig själv, ja då blir man plötsligt både kreatör och publik på en och samma gång.

Jag förmodar att det är vad du tycker är ”kul”. Jag kan delvis hålla med dig om det du skriver, jag finner också en del av det du tar upp som kul. Kul har helt enkelt många beståndsdelar som varierar mellan olika spelare.

Det fenomenet är ballt när man skriver en bok, men det är fullständigt otroligt när man spelar rollspel. Jag kallar det "rollspelens nirvana" och det är enligt mig det tydligaste sättet som rollspel skiljer sig på från andra medier.

Jag är lite osäker på vad du menar men jag gissar att du menar interaktiviteten. Att man kan styra handlingen i princip hur mycket som helst. Både som spelare och spelledare, även om det kanske är vanligare att den senare oftast står för det mesta av styrandet. Eller har jag missuppfattat dig totalt nu?

Kanske menade du själva flyttet, att finna rollen så pass bra att man nästan är rollen?

Eller kanske skrev du om de båda fenomenen?

 

[Krille]

Re: Kompromiss och komproträff

"Nå, först och främst tänkte jag bara invända lite mot ditt prat om "kul". När du spelar skräckrollspel, inte är det väl "kul" du vill ha då? (Eller du kanske inte gillar skräckrollspel överhuvudtaget?)"

Precis som Per säger, men som jag känner att jag måste förtydliga, så är "kul" inte detsamma som "humor". "Kul" är att göra något man tycker om. Om du tycker om skräckrollspel och tuggar på naglarna tills det smakar armbåge, då har du kul. Inte kul som i "hahaha", utan kul som i att du gör något som du tycker om.

 

[Rising]

Träffa miss universum

"tydligen så vägrar en del att försöka att förstå vad man menar. Och envisas istället med att medvetet missförstå vad man menar."

Äh, det var inte menat som ett angrepp. Men ditt inlägg blir ju ganska luddigt om betydelsen av det blir "jag tycker inte människor ska spela rollspel på ett sätt så båda har tråkigt,utan på ett sätt som båda tycker är roligt" - det går ju liksom inte att svara på överhuvudtaget. Så jag tog det bokstavligt eftersom det blev matigare på det viset.

"Om du vill får du gärna tolka kul så som ”ha, ha .. ha”. Men kul kan lika gärna vara den lidande spänningen eller krypande skräcken innanför kalsongerna. Eller vad kul nu är för just dig. Kul behöver alltså inte tolkas så ordagrant, man kan läsa in andra saker om man vill …"

Väldigt demokratiskt och sympatiskt, men återigen gör det ditt inlägg lite luddigt. "Jag gillar att spela rollspel på ett sätt som jag gillar. Hur gillar ni att spela rollspel?"

Så återigen tog jag dig bokstavligt eftersom det då blev en klassisk rollspelsdebatt av det hela. Det är nämligen ett ständigt lika hett ämne om rollspel endast är simpel underhållning utan eftertanke eller om det är ett kraftfullt verktyg att berätta svåra berättelser genom.

Jag är en kulturnisse som brukar hävda att rollspelsmediet bör spänna över alla genrer och alla berättarstilar (och även ge sig på "svåra" ämnen). Nu gällde det dock en mer grundläggande fråga om vad vi egentligen gillar med rollspel och då ville jag få fram att det (för mig) inte handlar om balla äventyr, inte om fantasifulla miljöer, inte om experience points och slaktandet av monster, inte om rolig matinéunderhållning osv. utan först och främst om upplevelsen att bli en annan person.

När den illusionen är total (den som Björn kallar den inre illusionen) då är rollspel som bäst enligt mig. När den illusionen är fungerande (men inte total) så är det ändå bra och det räcker för att jag ska njuta av allt det andra som gör rollspel intressant. (=Skräck, komedi, spänning, deckargåtor, romantik och intrigerande, osv...)

Jag förstod nog ungefär vad du menade egentligen, men tog dig lite mer bokstavligt än du egentligen ville för att försöka få till ett lite mer spetsigt argument.

Nu får du gärna hugga tillbaka.

/Rising

 

[Rickard]

Re: Kompromiss och komproträff

"När du spelar skräckrollspel, inte är det väl 'kul' du vill ha då?
För att lägga några ord i [color:blue]Per Ejemar</font color=blue>s mun så menade nog inte han kul som i betydelsen "rolig", utan som "road".. När han spelar rollspel vill han bli road.. Om han hyr en skräckfilm vill han bli road (av att bli skräckslagen), om han spelar skräckrollspel vill han bli road (av att bli skräckslagen)..

Själv delar jag [color:blue]Per Ejemar</font color=blue>s åsikt och spelar just för att ha kul.. Man blir road av rollspelsupplevelsen, man har kul med sina kompisar.. Jag kan själv inte gå in djupt i min karaktär och få upplevelsen "När jag känner att jag inte längre behöver tänka /.../utan det kommer automatiskt".. Jag rollspelar utefter min rollpersons fysiska begränsningar ("Åh nej! Min hob har bara 4 i STY!") och kunskaper ("Här hade jag behövt 'Köra bil'. Vad ska jag nu göra?").. Jag rollspelar också utefter de få karaktärsdrag jag pluttat dit på rollformuläret ("Jaha, hon viftar med händerna när pratar, är rädd för mörker och måste dricka för att våga få ut något av sig själv)..

~Blev lite OT men [color:448800]Han</font color=448800> tänkte nyligen igenom hur [color:448800]Han</font color=448800> brukar göra när [color:448800]Han</font color=448800> gestaltar en rollperson och ville dela med sig av det

[edit] Eftersom jag brukar skriva alla mina inlägg offline så blir det ibland konstigt. Här är ett exempel, där jag definierar saker som redan skrivits.. Orkar inte ändra

<small>[edit 2] Märkte när jag korrläste offline att jag skrivit "hon viftar med änderna när pratar".. Så pinsamt att jag t.o.m. kopplade upp mig igen för att ändra det

 

[Per Ejemar]

En ursäkt

Jag får erkänna att jag var tveksam till hurvida du ville förstå mig.

Sedan är det väldigt svårt att veta när någon missförstår en, mot eller med viljes, och när någon vill ha en intressant debatt.

Det verkar som du fiskade efter det senare.

Så jag ber om ursäkt för att jag tvekade.

 

[Honken]

Defenition av "kul".

Kul har man när man är med sina vänner upplever en "verklighet" som man kanske inte får uppleva i vardagslivet. Det är då tiden fortast flyter förbi. Det är när man efter bara en liten stund tittar på klockan och ser att det redan hunnit gå 4 timmar.

Detta är en ganska generell defenition av kul, men jag tror ändå jag har den gemensam med de flesta, och det inte bara rollspelare. Nu kan jag ju inte tycka att alla spelomgångar ska vara sååå roliga, men man kan väl hoppas att de flesta tycker det.

/Honken - SL med att ha kul!

 

[Per Ejemar]

Re: Defenition av "kul".

Kul har man när man är med sina vänner upplever en "verklighet" som man kanske inte får uppleva i vardagslivet.

Eller kanske en "overklighet" för den delen ...

Detta då jag är osäker på vad du menar med "verklighet".

 

[Honken]

Re: Defenition av

Verklighet för att det må vara din fantasi, men karaktärens verklighet. Men nåja...

/Honken

 

[Eksem]

Re: Kompromiss och komproträff

Ville bara säga att jag spelar mina roller mer eller mindre exakt som Han.

 

[Foggmock]

Ni som orkar kan ju försöka att förstå vad jag menar

Jag förstår precis vad du menar. trots att den är kvart i två. [Insight] Ska upp vid nio imorrn och iväg och jobba.. Uscha.

hmm. i alla fall: läs gärna det svar jag lägger till Rising samtidigt som jag skriver detta, men snabbt sagt brukar kompromisser ofta bli icke-kompromisser , där kampanjen du snickrade för att vara kul att spelleda, gillade dina spelare sketamycket, och kampanjen du skrev för att dina spelare skulle ha kul blev riktigt rolig att spelleda, för att de hittade på en massa tokerier du inte planerat.

Har man en hyfsat sammansvetsad grupp (vilket jag tycker krävs för någorlunda rollspelande) blir det ofta som ovan. omedvetet kanske man ändrar något för att just den spelaren gillar kluriga gåtor extra mycket, eller hans motpart som älskar röj och skottlossningar. Kanske skurken och hans kumpaner dyker upp och vill skjutas lite när de håller på att knäcka en datorkod? där ser du en situation anpassad för två spelare med lite egenheter, som antagligen blir rätt kul att spelleda: vad hittar de på, skjuter de skurkarna först, plockar de med sig informationen de försöker knäcka, eller sitter hackern kvar medans kulorna viner runt öronen och kompilerar kod? att dessutom på det sätt rising beskriver, leva sig in i rollen som skurken sätter pricken över i:et. att yla smädelser och hotfulla ramsor över RP:na kan man dessutom få till schysst rollgestaltning under ett moment som ofta inte innehåller sådant. många rollspelare fungerar i strid som de själva skulle gjort, jag själv är ett exempel, oftast. istället för att agera som sin rollsperson hade gjort. och pusselgåtor löses oftast ur spelarens hjärna, och inte RP. i såfall hade man lika gärna kunna slå en gång mot INT och se om de lyckas lösa gåtan.

vad jag pekar på är att vissa moment bör lösas utan rollgestalting, stackars Ove som spelar den korkade mediahoran kanske löser gåtan först, och om han då inte ska få säga det för att det är otrovärdigt rollspelande.. bara dumt.
MEN, om man då blandar in rollgestaltningsmoment i dessa, kan det bli riktigt kul. som exemplet ovan. som pekar på att man oftast har förbannat kul när man lirar rollspel, även om man tycker olika om ditten och datten.

och vi kom ju överrens om att det var KUL man skulle ha, eller hur? /images/icons/laugh.gif/images/icons/wink.gif

 

[Foggmock]

Re: Kompromiss och komproträff

Det är ungefär som när man skriver en bok (försöker, alltså) - alla måste ha varit med om det här - i början sitter man och konstruerar handlingen och alla händelser, men efter ett tag märker man att bitarna faller på plats utan att man behöver tänka efter och när berättelsen börjar skriva sig själv, ja då blir man plötsligt både kreatör och publik på en och samma gång.


det där beskrev exakt känslan jag hade när jag plitade på ett äventyr att ta med till Rollspel-för-alla-träffen i Jönköping. Visst, jag hade min skog, mitt gille som jag bestämt skulle vara med, hur RP-gruppen skulle se ut. punkt.

jag satte mig ner vid datorn med min vapendragare Gustaf och började spåna. vi kom fram till att något skulle hota skogen. detta något var i mitt huvud just ett något - nått okänt, hemskt, magiskt guck. I mitt huvud målades upp en döende skog, och en stuga långt in i skogen, där ett möte hölls.

NU ska jag inte spoila äventyret för mycket ifall nån snubblar över det, och inte heller flumma om mina upplevelser. men, därifrån kom allt autmatiskt. jag satt med på mötet, jag gick med spelgruppen. att bakgrunden till det hela under tiden spanns i mitt huvud längst bak gjorde saken bättre. nu har jag en skog jag kan återvända till, bygga vidare på. detta är en upplevelse, likt du säger, att skriva en bok, eller att totalt leva sig in i en roll. (anekdot: äventyret mer eller mindre skrev sig självt och både gustaf och jag var otroligt nöjda med resultatet, och önskat att vi fått spela äventyret istället för att bygga det.)

Nirvana har jag uppnått ett fåtal gånger, och det är bland det bästa som finns. problemet är att de gånger jag gjort det, har övriga spelare (jag varken pekar eller skäller ut någon nu, det bara var/blev.) inte varit det. vilket efter en liten stund dödat nirvanat. detta beror på det som Per Ejemar pekar på - olikheter mellan spelare och spelare.

Som exempel, Erik och jag har olika uppfattning på 'hur' man ska spela Star Wars. tänker återigen inte peka ut någon av oss som bättre eller sämre rollspelare, de skiljer sig och det får vara bra med det. på samma sätt skiljer sig sättet erik och gustav vill spela neotech på åt. än en gång, inte åt sämre eller bättre hållet, utan, bara olika. att då mitt sätt att se saken som SL och som spelare (typ samma) är olik deras vision gör det inte direkt LÄTT för mig att skriva äventyr. har precis dratt igång en kampanj i just neotech, med de som spelare och en till (vars RP dog första spelmötet och därför kommer han inte medverka nästa), som EVENTUELLT kommer paralellspelledas med en annan grupp. den eventuella andra gruppen känner jag inte en käft i, och de andra två är way-back polare och de jag till 90% spelar rollspel med. att få till en kampanj som alla gillar att spela, och som dessutom inte är en pärs att spelleda (ja, jag försöker inte bygga nått som är KUL att spelleda, märker att det inte funkar, om det är jag som SL eller gruppen/grupperna jag testat på vet jag inte.) är rätt så kinkigt, men om jag har [hyfsat] kul under tiden, spelarna gillade den och inte satt och stirrade under hälften av tiden samt att helhetsintrycket blir bra, är det värt varenda sekund av snickrande och ledande.

om vi ska gå in på MIN syn på vad rollspel handlar om, krävs ytterligare en doktorsavhandling i storlek med den du kan läsa ovan.. 8)

nu tror jag att jag fått med det mesta, och lite till. ska inte bli alltför långrandig.

 

[Jocke]

Inte för att vara kritisk men det käns lite som att du skriver "Vatten är vått" i inlägget. jag kan bara hålla med.

 

[Lambi]

Angående gåtor:
Man kan ju göra så att rollpersoner med högre int får någon extra ledtråd... Kräver mer planerande av SL, men det funkar...