Ta det piano med dialekterna
"I vår spelgrupp finns det bland vissa personer dåligt med vilja och för att aktivera dessa måste alla knep tas till vara. En lite irriterande sak som händer är allt "offtalk". För att åtminstonde skilja på när Spelaren och när RP:n talar funderade jag på dialekter
Hur gör ni andra? Använder man mörk/ljus röst eller dialekter, eller blir det bara fånigt?"
Dialekter kommer omgående leda till gapskratt, vilket i o f s är ganska trevligt men inte direkt gör det lättare att få till rätt stämning. Det enda som fungerar när det gäller dialekter är att ha sin egen dialekt men förstärka den för bonniga spelledarpersoner och minska på den för mer pampiga typer. Kan tillägga att undertecknad pratar någon sorts modifierad småländska; dialekter som är klart förknippade med större städer (stockholmska, göteborgska, lundensiska) är inte så lämpliga att använda på det sättet.
Som nämnts tidigare i tråden är det som spelare inte så lyckat att förställa rösten alltför mycket eftersom det helt enkelt är jobbigt. Eftersom man som spelare vanligtvis alltid gestaltar en och samma person under hela spelmötet så blir det inte på samma sätt som för spelledaren viktigt att snabbt kunna skapa en bild av personlighet. Om spelarna sköter diskussioner sinsemellan in character så brukar det med utgångspunkt från vad folk säger kunna vara ganska lätt att veta om det är de eller rollpersonen som pratar, typ:
fotboll, gå till kiosken, knäppa kompisar, arbetskamrater och klasskamrater, regelgnäll - spelaren som pratar.
ha ihjäl folk, stjäla saker, rädsla, väl underbyggda funderingar kring diverse fenomen, konstruktiva lösningar - rollpersonerna som pratar.
Ring polisen om det är tvärtom.
Något jag som spelare gör i lägen där det inte kan antas vara självklart för de andra om det är jag eller min rollperson som pratar är att inleda meningen med sånt som: "Mina vänner, vad sägs om att...", "Men Louis, nu får du allt...", "Dr Stone, vilken förtjusande ung man...". Eftersom varken jag eller de andra känner till någon Louis eller Dr Stone i verkliga livet och inte heller brukar tala till varandra i termer av "min vän" så hajar alla direkt att det är rollpersonen som är i farten.
Om spelarna endast talar in character i direkta dialoger med spelledarpersoner men aldrig med varandra och helst inte ens med spelledarpersoner är det värre. Ett sätt att se till att snacket blir in character är att så ofta som möjligt se till att rollpersonerna omges av spelledarpersoner som deltar i samtalet. Kör spelledaren dessa in character så dras även spelarna med. Sen får man väl konstatera att det finns en hel del spelare som är helt ointresserade av att gestalta rollpersonerna i dialoger. Jag vet t ex flera personer som ser rollspel som en mer avancerat variant av Drakborgen och för dem tillför inte karaktärsgestaltningar något. Viktigt är att man pratar med varandra mellan spelmötena om vad det egentligen är man vill ägna sig åt när man pratar om spela rollspel ihop, på samma sätt som man bör vara överens om huruvida det är fotboll eller basket man spelar innan man drar in i gympasalen och blåser igång spelet.
Arcana