Hur vet du det? Hur kan du veta att det inte är samma bakomliggande psykologiska mekanismer?Korpen;n90257 said:Och då har vi inte kommit in på att kontexten man spelar i antagligen har större inflytande än underliggande personlighetsdrag, att spela en stöddig kvinna som är krigare i Pendragon är väldigt annorlunda än att spela samma roll i DnD.
Frågan är vad det säger om dig? Det kanske säger att du kände dig ovanligt filatropisk när du vaknade i morse?Vimes;n90272 said:Har vi inte haft den här tråden förut? Jag spelar nästan uteslutande våldsbenägna psykopater i varje fall.
Får du information om tillräckligt många val och möjlighet att knyta dessa till exempelvis en enkät och genomtänkta hypoteser så ser jag noll anledning till varför du inte ska kunna hitta några spännande, starka och verkliga samband, faktorer eller kluster.Korpen;n90257 said:För det första: tillskriv mig inte en åsikt jag aldrig uttryckt, tack.
För det andra, det finns antagligen massor av korrelationer, gör tillräckligt mkt tester och man kommer hitta korrelationer, det är inte det som skulle vara frågan.
Problemet med att dra slutsatser om personen baserat på vilka val någon gör är att människor kan komma till samma slutsats från radikalt olika håll (så det är t.ex möjligt för en människa att rösta på MP utan att tro på chemtrails eller tycka att kolkraft är dåligt), vilket gör att osäkerheten i att försöka korrelera valet till något annat än sig självt tämligen meningslöst.
Och då har vi inte kommit in på att kontexten man spelar i antagligen har större inflytande än underliggande personlighetsdrag, att spela en stöddig kvinna som är krigare i Pendragon är väldigt annorlunda än att spela samma roll i DnD.
Inte många rätt där.113;n90313 said:Du gillar slump, du har gått någon sorts mer avancerad utbildning på gymnasiet åtminstone, säkert fortsatt på högskola också. Du klär dig ordentligt, men ledigt. Du gillar hårdrock. En av dina 3-4 favoritskådespelare är Jack Black. Du dricker gärna öl med dina vänner, men du har alltid kontroll. Jag vill egentligen säga att du faktiskt jobbar som programerare, men det tror jag inte du gör, däremot är du kanske lärare.
Nja, skådespelarutbildning idag går ju ofta ut på att lära deltagarna att gestalta känslor och använda egna, starka minnen mm för att levandegöra dem. Och i rolltolkningen innebär det att metodiskt bryta ned sin roll till basala känslolägen, för att sedan stegvis kunna bygga upp den via egna, motsvarande känslor.kloptok;n90315 said:Jag tror det är svårt att skapa spännande karaktärer som inte kommer åtminstone delvis ur ens egen person. Det är också så jag förstått att många skådespelare tänker när de gestaltar olika roller, att de försöker hitta det i sig själva som kan komma fram i karaktären de ska spela och utgå ifrån det.
Absolut, och det är ett bättre sätt att uttrycka det på. Att lära sig hitta knappar inom sig att "trycka på" för att trigga olika känslor. Det var nog egentligen mer det jag tänkte på. Men sedan är det nog lättare att i praktiken levandegöra till exempel sorgen över att ha mist en närstående om man faktiskt har gjort det än om man behöver använda någon annan upplevelse för att gestalta de känslorna. Det är väl å andra sidan lite av det som skiljer en riktigt bra skådespelare från en inte riktigt lika bra.Sapient;n90351 said:Nja, skådespelarutbildning idag går ju ofta ut på att lära deltagarna att gestalta känslor och använda egna, starka minnen mm för att levandegöra dem. Och i rolltolkningen innebär det att metodiskt bryta ned sin roll till basala känslolägen, för att sedan stegvis kunna bygga upp den via egna, motsvarande känslor.
Det är en intressant liknelse, för den visar kanske på en del av problemet med att tala om "beröringspunkter" rakt av. Det är känslan som en behöver kunna ha en beröring med, men inte alls dess orsaker eller sammanhang.
För att gestalta sorgen en medeltida kung kunde känna för sina döda barn tex, behöver en inte ha erfarenhet av att vara kung eller av att ha levt på medeltiden, bara hitta en känsla av sorg att anknyta till. (Och sen kan vi ge oss in i en diskussion om autenticitet, tolkningsavstånd och "kände personer på medeltiden sorg på samma sätt som oss?" - men det spelar ingen roll, för det är för publiken som pjäsen spelas...)
Det samma kan, troligen, spela in här. Dvs. beröringspunkten (om den finns) behöver inte alls vara en särskilt synlig "connection" mellan ens vardagliga liv och ens rollperson - den kan vara något underliggande. Det kan vara så att (för att låna Mutantens exempel) "känslan" av att vara läkare (iaf kanske drömmen att bli läkare) liknar känslan av att vara magiker, snarare än iofs gemensamma faktorer som utbildning, social ställning etc.
Då tror jag vi är överens. Men då är vi också, är jag ganska säker på, inne på något annat än Mutantens ursprungsfråga. Detta gäller ju beröringspunkter i rollspelandet, i gestaltningen av rollpersonen och dess personlighet.kloptok;n90354 said:Den stora frågan som jag ser det är hur man översätter mellan basala "byggstenar" för känslor och personlighet (för den matematiskt sinnade: typ som basvektorer som spänner upp rummet av personligheter) och siffrorna som står på rollformuläret. Det blir nog lätt väldigt godtyckligt. Och utan en sådan översättning är det väldigt svårt att göra någon form av empiriska tester.
...och det har väl potential att säga en hel del om spelaren?Sapient;n90371 said:Men då tror jag ändå att det i grunden är olika saker. Jag har träffat rollspelare som alltid spelar samma karaktär (i betydelsen personlighet och uppförande) oavsett om det är en alvmagiker eller en space marine-hårding. Och jag har träffat rollspelare som är helt oförutsägbara vad gäller vad deras nästa karaktär kommer att vara, även om det på pappret kunde vara exakt samma som den förra.
Ja, det gör det ju uppenbart. Tex om dennes fantasi (eller brist på)...RasmusL;n90379 said:...och det har väl potential att säga en hel del om spelaren?
Psykologen kan hoppa över det inledande kapitlet och gå direkt på kapitlet som handlar om hur man skapar en rollperson:azzmazzter300;n90393 said:Interiör: Psykologkontor
Psykolog: "Jag skulle vilja att vi testar en liten övning, har du hört talas om rollspel?"
Patient: "Öh, är inte det när folk klär ut sig till skolflickor och lärare och sånt när dom har sex va?"
Psykolog: "Ja, det kan det vara, men i den här kontexten så talar jag om bordsrollspel, där folk träffas runt ett bord och upplever en berättelse tillsammans."
Patient: [ser ut som ett levande frågetecken]
Psykolog: "Här, låt mig ge ett exempel: [psykologen plockar fram ett vältummat exemplar av Sagan om Ringen - Rollspelet och börjar läsa] Vad är ett rollspel..."
Ja det är ju det jag är inne på ja. Jag tror inte att lekmän kan komma till annat än ganska självklara insikter om spelaren bakom rollpersonen utan jag tror det krävs åtminstone lite kunskap i psykologi för att se spelarens personlighet avspegla sig i rollpersonen.Sapient;n90351 said:Det samma kan, troligen, spela in här. Dvs. beröringspunkten (om den finns) behöver inte alls vara en särskilt synlig "connection" mellan ens vardagliga liv och ens rollperson - den kan vara något underliggande. Det kan vara så att (för att låna Mutantens exempel) "känslan" av att vara läkare (iaf kanske drömmen att bli läkare) liknar känslan av att vara magiker, snarare än iofs gemensamma faktorer som utbildning, social ställning etc.
Det räknar inte jag som att se spelaren bakom rollpersonen genom att analysera rollformuläret och hur rollpersonen fungerar i spel. Jag syftar på fall där spelaren helst är totalt okänd för den som analyserar rollpersonen. Det är fusk om spelaren bakom rollpersonen redan är känd för analytikern som ska försöka förstå vilken personlighet spelaren har baserat på spelarens rollpersoner.Lupus Maximus;n90390 said:Desto mer man vet om spelaren i övrigt, desto större är sannolikheten att det man läser in är korrekt. Men sannolikheten är större att det är för att personen har hunnit nämna det själv tidigare i annat sammanhang. :wink: