Nekromanti Diskussion om feminism i största allmänhet

[krank]

Som jag ser det: Det enda sättet att vara opolitisk är att inte vilja få till stånd någon förändring. En feminism som inte vill få till någon förändring är i mina ögon inte en feminism, den är så urvattnad att den inte finns längre.

Vad gäller partipolitiskt obunden tror jag att det för vissa partier - som KD och SD - skulle krävas att i princip allt innehåll skulle behöva plockas ut ur feminismen för att de skulle kunna tänka sig att kalla sig feminister. Och inte ens då; framför allt SD har ju aktivt positionerat sig mot feminismen och till försvar för exakt de traditionella könsroller som utgör mycket av de orättvisor det är feminismens mål att utjämna.

Det är för övrigt väldigt politiskt att "inte vara politisk", tycker jag. Även om jag förstå att många inte gärna ser det så, utan föredrar att se sin egen position som "opolitisk".

 

[Doomhamster]

Jag tänker inte lägga mig i diskussionen om höger eller vänster, men jag har en viktig sak att säga angående individualism vs strukturtänkande som det relaterar till just feminism:

Några kvinnor var medvetna om sin rädsla, eller att de förhöll sig till en upplevd risk, redan vid intervjuernas början, men för flertalet var det uppenbart att detta ingick som en omedveten del i vardagslivet. En mängd "självklarheter" hade sedan barnsben införlivats i deras uppfattning om hur flickor och kvinnor skall förhålla sig i trafikrummet. Flera av kvinnorna gav under intervjuns gång uttryck för förvåning över att de helt plötsligt såg hur en mängd handlingar tydligt kunde kopplas till att de i grund och botten var rädda eller upplevde en risk för att råka ut för sexualiserat våld.

- Birgitta Andersson, "Rädslans rum - trygghetens rum", en bok byggd på djupintervjuer med kvinnor mellan 20 och 60 i Malmö.

Jag berör det här i grundkursen också, att väldigt många kvinnor där ute faktiskt inte är fullt medvetna om vad förtrycket gör med deras liv. Allt det där med att kvinnor ska akta sig för "fel sorts män" etc, och för den delen göra mer hushållsarbete, tycka att det är viktigt att det är städat omkring dem (vilket leder många att göra "gratisarbete" på arbetsplatsen) och så vidare är saker man lär sig när man är liten, och det kan ta lång tid att lära bort, om man alls gör det.

Så det går runt en massa kvinnor där ute som säkert ibland är irriterade över att karln där hemma inte städar om man inte tjatar, men ja ja, man vet ju hur karlar är... men som inte inser att det här beror på strukturer i samhället som går att förändra. Att de inte borde behöva jobba mer för mindre lön, eller vara rädda för våldtäkt. Hur ska de då helt ensamma kunna fatta de informerade beslut som individualismen bygger på?

Vilket också är skälet till att jag inte riktigt gillar "men vi har ju alla fattat ett individuellt beslut! vi gör det som passar för vår familjesituation!" gällande t ex föräldraledighet och VAB, när ingendera parten har all information de egentligen behöver, och när det ändå på nåt vis i 90% av fallen verkar sluta med att kvinnans lön och jobb ses som det mindre viktiga.

 

[Vitulv]

Till er som till i princip 100 % tycker att "den feministiska agendan" (eller vad en nu ska kalla det, tolka jäkligt brett och övergripande, det finns så många agendor här...) men inte känner att ordet "feminism" är för er: varför? Vilka delar av ordet eller dess associationer som ni inte identifierar er med känns så pass ingrodda i begreppet att de "kommer med på köpet" och därför gör att ni hellre använder andra termer?

Jag upplever det som att det finns för många åskådningar inom definitionen "feminist" som anser att jag, på grund min av etnicitet, sexuella läggning och mitt kön, är fienden. Jag har ingen lust att befinna mig under samma paraply som någon som anser att jag hens* fiende. Så enkelt är det för mig.

Om en större del av feministerna sökte en allierad istället för en fiende skulle jag nog känna mig mycket mer bekväm med begreppet.

Edit: som ett förtydligande, eftersom någon tidigare antytt det, så är jag inte anti-feminist. Det vill säga att jag inte aktivt försöker motarbeta feminismens grundtanke om jämställdhet mellan könen.

*ok, jag bjuder på den

 

[Cassius]

Jag upplever det som att det finns för många åskådningar inom definitionen "feminist" som anser att jag, på grund min av etnicitet, sexuella läggning och mitt kön, är fienden. Jag har ingen lust att befinna mig under samma paraply som någon som anser att jag hens* fiende. Så enkelt är det för mig.

Om en större del av feministerna sökte en allierad istället för en fiende skulle jag nog känna mig mycket mer bekväm med begreppet.

*ok, jag bjuder på den

Det är spännande. För mig är det ju också så i någon mening. Det kan störa mig extremt mycket att olika idioter befinner sig, dessutom har ett visst stöd, under den idémässiga tradition jag tänker mig tillhöra. Så nu satt jag och funderade en stund på hur jag förhöll mig till det. Min reaktion är nog den motsatta. Jag vill finnas under paraplyet just för att idioterna finns där. Jag vill finnas där eftersom jag då kan försöka få den att bli sedd annorlunda. Jag tänker lite på det som att kalla sig demokrat. Alltså vilka jävla idioter finns det inte som kallar sig demokrater. Såna riktiga skåpsmongon. Men om någon skulle fråga mig om jag var demokrat, så skulle jag definitivt identifiera mig som det men med förbehållningen att jag inte var demokrat påsamma sätt som X. Att lämna över begreppet skulle kännas helt sjukt.

 

[Vitulv]

Det är spännande. För mig är det ju också så i någon mening. Det kan störa mig extremt mycket att olika idioter befinner sig, dessutom har ett visst stöd, under den idémässiga tradition jag tänker mig tillhöra. Så nu satt jag och funderade en stund på hur jag förhöll mig till det. Min reaktion är nog den motsatta. Jag vill finnas under paraplyet just för att idioterna finns där. Jag vill finnas där eftersom jag då kan försöka få den att bli sedd annorlunda. Jag tänker lite på det som att kalla sig demokrat. Alltså vilka jävla idioter finns det inte som kallar sig demokrater. Såna riktiga skåpsmongon. Men om någon skulle fråga mig om jag var demokrat, så skulle jag definitivt identifiera mig som det men med förbehållningen att jag inte var demokrat påsamma sätt som X. Att lämna över begreppet skulle kännas helt sjukt.

Jag förstår hur du resonerar, och respekterar ditt sätt att förhålla dig till frågan.

 

[Cassius]

Sen angående fiende-frågan. Det är något jag sitter och läser om just nu. Jag har precis snöat in på den gamla nazisten(eller om han nu var det) Carl Smith. En riktigt jävla klipsk-snubbe. Tråkigt att han arbetade för NSDAP. Men hur som haver. Hela hans filosofiska poäng bygger på att man måste konstruera fiender för att skapa en politiskrörelse som kan åstadkomma något. Man måste det för att ifall man inte gör det så blir man ingenting. En rörelse utan fiende är svag, långsam och meningslös. Alla ideologier måste hålla på och producera fiender som man ska dra ut i krig(på ett filosofiskt och praktiskt plan). Fienden måste också vara en som man kan möta i fält(så att säga). Min bild är att den tendensen av feminism som vi båda pratar om försöker göra det. Den är för svag för att attackera sin faktiska fiende och väljer därför att attackera en fiende som är mer nåbar. Det är enklare att mobilisera människor mot "idén" om den vita mannen än det är att mobilisera människor mot fiender/institutioner/maktpelare som faktiskt hade förändrat något. Den vita mannen blir en djävul, ett spöke, en idé.

Ni alla som läser det här och tänker att Cassius är ju knäpp i huvudet och antifeminist: Jag ser mig nog som någon typ av queer-feminist, tillhörande Butlers skola. Jag tror att kön och arbetsdelning är tätt förbundet tillvarandra och jag tänker att feminismen måste vinna och att vi kommer göra det genom att angripa arbetsdelningen som patriarkatet återskapas medhjälp av.

 

[RasmusL]

Så länge vi inte ser varandra som fiender här i tråden utan istället som bästa vänner med skilda åsikter så är jag nöjd!

 

[Inkognito]

Vilket också är skälet till att jag inte riktigt gillar "men vi har ju alla fattat ett individuellt beslut! vi gör det som passar för vår familjesituation!" gällande t ex föräldraledighet och VAB, när ingendera parten har all information de egentligen behöver, och när det ändå på nåt vis i 90% av fallen verkar sluta med att kvinnans lön och jobb ses som det mindre viktiga.

Jag förstår att "90%" var menat symboliskt, men för att rätt ska vara rätt: fördelningen över riket är 75% mot 25% räknat i antal dagar.
En artikel från 2011 belyser stora skillnader (hälften tar ut 0%) hos ett antal identifierade grupper (visar även att förändringen 2011-2013 är 2% fler dagar uttagna av männen utslaget på hela befolkningen. Man bör såklart se på hur dessa befolkningsgrupper växt under perioden och om de blivit mer jämlika vad gäller föräldrapenning. Tyvärr ser det ut som att man tagit bort dessa parametrar ur senaste publikationen. En gissning är att det rör sig om betydligt bättre än 2% bland de grupper som faktiskt tar ut föräldraledighet. En snabbkoll hos SCB det senaste året pekade mer åt 40/60 fördelning i antal dagar bland de som faktiskt tar ut.)

http://www.svd.se/var-femte-pappa-stannar-inte-hemma

http://www.scb.se/Statistik/_Publika..._X10BR1401.pdf

Jag tycker att man gott kan kosta på sig att utbilda/attitydförändra folk när det gäller sådana här viktiga ämnen. Då får man med fler positiva effekter på köpet. Statligt tvång ska hållas till ett minimum.

Disclaimer: Eftersom jag rörde vid en annan het potatis vill jag förtydliga att jag har många vänner som är duktiga på att ta ut föräldraledighet med glädje trots att de kan kategoriseras i de grupper som nämns. Jag känner dock ingen förälder som endast har grundskoleutbildning ska jag erkänna.

 

[Lupus Maximus]

Hm.. ja, ok, jag förstår ju hur du tänker och jag kan ju inte påstå att det är "fel" även om jag inte håller med dig Hur tänker du kring termen som ett resultat av rörelsens manifestationer genom historien och utveckling mot intersektionell feminism? Tolkar jag dig rätt om du upplever att det lite ingår i "att vara feminist" att uppfatta de som frånsäger sig termen som att vara "mot feminism" och därför "mot jämställdhet"? Är det därför du ogillar termen?

Vet inte om jag har "behov av att andra kallar sig för feminister". Däremot har jag sett en massa gånger hur folk - ofta även såna som själva har vad jag skulle kalla feministiska åsikter - förklarar att de inte vill bli associerade med feminister för att vi är manshatare/mobbare/förstör rollspels-Sverige/you name it. Grejer som jag personligen inte känner igen mig i, och som jag som bäst uppfattar som extrema (och ofta obehagliga) inriktningar inom feminismen, och som värst som rena nidbilder. Jag skulle ljuga om jag påstod att inte det gör mig förbannad.

Så nej, jag struntar väl egentligen i vad folk kallar sig. Men när det är pga att de har en mer eller mindre skruvad uppfattning om vad feminism är eller hur feminister är, så känner JAG mig påhoppad. Och ärligt talat, en del som av dessa anledningar säger sig inte vara feminister blir per definition antifeminister, i o m att de sprider en uppfattning om feminism och feminister som hemskheter.

Nu är jag lite lat och svarar på båda samtidigt.

Jag ogillar inte termen feminist. Jag ogillar vissa personers ideologier, och vissa av dem råkar kalla sig för feminister. Primärt då jag hör någon kalla sig feminist, utan att nämna något annat som avslöjar vilken sorts åsikter de har, så tänker jag mest "tycker jämställdhet är viktigt och prioriterar ojämlikhet och problem som baseras på kön." Det är allt. Sedan är det övriga kommentarer som avgör om det är någon jag delar uppfattning med eller inte.

Vid de tillfällen jag har negativa åsikter om någon som kallar sig feminist, är det vanligaste att jag uppfattar dem som universitetsutbildad medelklass som fått sina åsikter från böcker, eller att de drar grupper av icke-vald sammansättning över en kam (det senare är något jag personligen anser går 100% rakt mot all form av jämställdhetstänk).

På samma sätt som att jag har en kompis med Colombiansk härkomst som säger att jag är Colombian, så har jag stött på feminister som kallar mig för feminist. Det har jag inte något problem med. Jag ser inte feminist som ett skällsord, utan egentligen som ett diffust etikett-ord. Så jag ser det bara som positivt om en feminist kallar mig för feminist.

Jag har också sett det som positivt då jag blivit kallad för feminist av män som använder ordet feminism som ett skällsord, för då har det gått fram till dem att jag inte delar deras åsikter. Sedan har jag blivit kallad anti-feminist av vissa feminister, och då har det alltid varit av feminister vars åsikter jag inte vill ta i ens med tång, och då vet jag att det inte är värt att slösa mer av min tid med att diskutera med dem.

Det enda som skulle oroa mig är om anti-feminister skulle anse att jag är en anti-feminist. Då har jag allvarligt brustit i min kommunikation.

Sedan föredrar jag generellt sett att prata med de som inte har samma åsikter som mig, så länge det är personer där vi kan "agree to disagree", för det är då jag kan bredda mitt synsätt.

TL;DR Jag tycker inte feminism är en bra paraplyterm, och jag kommer inte att använda den om mig själv. Men om andra anser att jag råkar passa in under deras definition av feminism har jag inte något problem att av dem bli kallad för feminist.

 

[Sapient]

En artikel från 2011 belyser stora skillnader (hälften tar ut 0%) hos ett antal identifierade grupper (visar även att förändringen 2011-2013 är 2% fler dagar uttagna av männen utslaget på hela befolkningen.

Ja, skillnaderna är stora mellan olika grupper i befolkningen. Jag har en kompis som för några år sedan tittade på fördelningen över landet och fann det bekanta mönstret att det finns stora geografiska skillnader. Men hon gick ett steg till - och jämförde med skilsmässostatistiken. Och den såg exakt likadan ut - det fanns en tydlig positiv korrelation mellan högt antal skilsmässor och lägre uttag av föräldraledighet hos män.

Nu hade hon inte tillgång till geografiskt nedbruten statistik över hur vårdnaden avgjordes, men gissningsvis är ju en faktor som stark spelar in här, att en förhållandevis högre andel kvinnor tilldelas ensam vårdnad också i de län, där skilsmässostatistiken blir högre.

Och i de lägena är det lite fel att anklaga männen för att inte _vilja_ ta ut sin föräldraledighet, om de inte längre har vårdnaden om barnet.

(Sen kan vi misstänka att de sannolikt inte hade gjort det, om de kunnat. Men det är en hypotes.)

Och då framstår det också som att om vi på längre sikt vill åstadkomma en påvisbar förändring där, så handlar det i högre grad om att andra saker än enbart fördelningen av föräldraledighet - det kan till exempel handla om att titta på hur domstolarna dömer i vårdnadsärenden. (Vilket också är en _väldigt_ känslig fråga, med många människor som har mycket starka åsikter och inte drar sig för väldigt otrevlig kommunikation...)

Statligt tvång ska hållas till ett minimum.

Tja, men hur ställer du då graden av "statligt tvång" i att ta in skatt för att finansiera föräldraförsäkring?

Jag som valt att leva barnlös tycker ju att det är en lite underskattad fråga, om detta med "tvång" förs på tal i samband med föräldraförsäkringen.

Jag tycker att det finns många rimliga och goda skäl att ta ut skatt - men det _är_ också tvång.

Om vi sen väljer att erbjuda en del av insamlade pengarna som en slags "ledighetscheck", tycker jag att "tvång" är ett ganska starkt ord för att beskriva eventuella villkor som vi lägger på för att få ut ledigheten.

"Hej, ni får ett års ledighet, för att ni skaffade barn. Här. Men du! Du kan få tre månaders betald ledighet till - och din partner också - om ni gör en grej."
"Gör en grej?! Försöker du tvinga mig till något!? Nä, ge hit 18 månader på momangen!"

 

[Inkognito]

Ja, skillnaderna är stora mellan olika grupper i befolkningen. Jag har en kompis som för några år sedan tittade på fördelningen över landet och fann det bekanta mönstret att det finns stora geografiska skillnader. Men hon gick ett steg till - och jämförde med skilsmässostatistiken. Och den såg exakt likadan ut - det fanns en tydlig positiv korrelation mellan högt antal skilsmässor och lägre uttag av föräldraledighet hos män.

[...]

Tja, men hur ställer du då graden av "statligt tvång" i att ta in skatt för att finansiera föräldraförsäkring?

(Skriver från mobilen så ursäktar knapphändig citering)

Jag såg faktiskt hastigt på statistiken för ensamstående. Det är helt klart en situation där männen är i en underlägsen position.

Geografiskt gick jag inte in på, men det känns inte alls främmande att det är stora skillnader! Utbildning m.m. skiljer sig ju även det geografiskt (om inte annat kräver vissa utbildningar att du flyttar om du vill arbeta inom ditt område)

Det som skillnaderna visar är att det inte alls är konstigt att vissa (typ jag) blir chockade över statistik och inte känner igen det mot min verklighet (vilken trots allt är ganska nyanserad, med olika utbildningsnivåer och bakgrunder. Dock har man såklart alltid gemensamma nämnare med de man umgås med, åtminstone om man umgås under en längre period och frivilligt)

Jag förstår hur du resonerar kring föräldraförsäkringen. Den är något jag förespråkar, inte för egen vinning för jag skulle gå väldigt mkt plus om jag inte beskattades och istället betalade allt själv (hög skatt, sköter hälsan, haft tur att inte drabbas av slumpvisa hälsoåkommor, osv.). Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv tror jag att i majoriteten av fall är föräldrapenningen att betrakta som något samhället får tillbaks. Genom att föräldrarna kan fortsätta vara yrkesverksamma efteråt samt att en ny skattebetalande medborgare föds.
Om det förhållandet bryts så skulle förmodligen föräldrapenningen tvingas upphöra så småningom.
(Ok, det finns en mjuk faktor också, att jag tycker det är positivt att föräldrar får tillbringa mkt tid med sina nyfödda. Inte minst för barnens skull.)

Vad gäller öronmärkning av föräldraledigheten så har jag även där personliga erfarenheter som gör att detta skulle inneburit en rejäl kris för vår familj om det införts vid tillfället för vår förstfödde (inte kris som i "skadligt för karriären" alltså, utan att svamla iväg i ointressanta detaljer).

Tillägg: Nu vet jag att du är Liberal/Fp, men en sak som ofta glöms bort är att det är väldigt sällan man "får" från staten. Förhållandet är tvärtom för de allra flesta. Staten tar med tvång (och faktiskt hot om våld om det ska dras till sin spets) det mesta av det man tjänar. Att ge tillbaks lite av dina pengar är inte riktigt att betrakta som en gåva!

Tillägg 2: Det är inte prat om några extra månader? Iaf inget som genomförts. Är det på förslag från Liberalerna? Det är isf ett bättre sätt att införa ett tvång, även om det inte är idealiskt.

 

[Sapient]

Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv tror jag att i majoriteten av fall är föräldrapenningen att betrakta som något samhället får tillbaks. Genom att föräldrarna kan fortsätta vara yrkesverksamma efteråt samt att en ny skattebetalande medborgare föds.
Om det förhållandet bryts så skulle förmodligen föräldrapenningen tvingas upphöra så småningom.

Ja, och det är ju ett starkt skäl bakom hela tanken med välfärdsstaten. Det ökar förvisso det tvång som krävs för att få in skatteintäkter - men det ger ökad nytta. Och nyttan är så klart störst för den enskilde individ som blir mottagare av något - subventionerad vård, gratis utbildning, transfereringar osv. - men det finns en indirekt nytta som kommer alla till del, även den som till äventyrs inte skulle ta emot något alls. Och det handlar om att samhället på många sätt fungerar mer effektivt, smidigt och kan fungera med en hög grad av tillit.

Det betyder tex att fler kan skaffa sig en utbildning där deras förmågor kommer till rätta - så får både företag och offentliga institutioner lättare att hitta bra personal, en större "pool" av kompetens, därför att utbildning inte är förbehållet ett fåtal, för att ta ett exempel.

Så ja, det finns som sagt starka skäl för att ha en välfärdsstat. Det gör att en viss grad av tvång kan motiveras, för att den samlade nyttan är större för alla. (Även utan att vara utilitarist - för det är jag inte - så är nyttokalkyler ett rimligt sätt att försöka avgöra sådana frågor, tycker jag.)

Och det är därför jag också är ganska skeptisk till argumentet att liiite snävare villkor för att ge en sådan förmån, innebär ett orimligt inslag av tvång för den enskilde.

Det finns många händelser i livet som kan medföra jobbiga omställningar - en familj som just köpt villa, kan också få allvarliga ekonomiska problem om låt oss säga den i hushållet med högst lön råkar ut för ett komplicerat benbrott som kräver operationer, ligga i gipsvagga osv. i precis lika lång tid och med ungefär lika stort inkomstbortfall.

Det är för all del mer ovanligt. Men i gengäld är barnafödande något som i regel kan förutses med viss framförhållning - så det finns några månader att anpassa ekonomin, till skillnad från vid komplicerade benbrott.

Vad baserar sig argumentet att motkrav (om arbetsfördelningen) innebär (orimligt) tvång? Kan det appliceras på någon annan statlig förmån?

Tvång är ett starkt värdeord, men jag har svårt att se att problematiken här svarar mot det.

Tillägg 2: Det är inte prat om några extra månader? Iaf inget som genomförts. Är det på förslag från Liberalerna? Det är isf ett bättre sätt att införa ett tvång, även om det inte är idealiskt.

Nej. De första styrda månaderna infördes som utbyggnader, men ingen var intresserad av att bygga ut föräldraförsäkringen ännu mer. Egentligen oberoende av det ekonomiska läget som rådde då (iofs var ekonomin på väg upp) - och jag tror inte det kommer att bli aktuellt att utvidga den mer.

 

[Inkognito]

Så ja, det finns som sagt starka skäl för att ha en välfärdsstat. Det gör att en viss grad av tvång kan motiveras, för att den samlade nyttan är större för alla. (Även utan att vara utilitarist - för det är jag inte - så är nyttokalkyler ett rimligt sätt att försöka avgöra sådana frågor, tycker jag.)

Jag instämmer till fullo. Jag önskar långt ifrån en nattväktarstat, även om jag samtidigt anser att staten idag har lite väl mkt områden på bordet samtidigt som de kunde skött sina mest betydande åtaganden betydligt bättre.

Det är för all del mer ovanligt. Men i gengäld är barnafödande något som i regel kan förutses med viss framförhållning - så det finns några månader att anpassa ekonomin, till skillnad från vid komplicerade benbrott.

Absolut. I många fall, men inte alla, har man mer än 9 månader på sig att planera.
Livssituationen kan därefter innebära att det är mer än lyxtillvaro som ryker om staten går in och dikterar. Bestämmanderätt över mina val är heller ingenting jag vill att staten lättvindigt ska kunna ta sig friheter till.
Samtidigt har vägen mot ett jämlikare uttag av föräldrapenningen på intet sätt gått långsamt. På 15 år (som jag vet att jag för dig inte behöver nämna är kort tid historiskt räknat, men jag vill ha det noterat!) gick vi från 0,5% uttag till 25%. Det innebär ytterligare 15 år till en fördelning om 60/40 (vilket man ändå får anse jämlikt, den ena föräldern är trots allt viktigare i barnets liv en tid). Den takten bör även påverkas av att jämlikhetssträvan sker parallellt på flera områden (vilket den förvisso gjorde även under dessa 15 år sedan, men förmodligen trögare innan man nådde kritisk massa) och att de sista procenten i ekonomisk skillnad mellan lönen lär minska och sänka ekonomiska incitament till att mannen tar ut mindre ledighet, samtidigt är kvinnor överrepresenterade inom akademiska studier vilket bör leda till att fler hamnar i yrkessituationer där deras frånvaro är svårare att täcka upp (och högre löner från yrkeskategorierna).

Rent rationellt kan jag se att tvång i vissa fall kan argumenteras för, exempelvis för subgrupper där kvinnor i stor omfattning fastnar i barnafödande och aldrig kommer ut i arbetslivet och därför blir isolerade. Typ som du nämnde om geografiska skillnader, på landsbygden där traditionella familjevärderingar dröjt sig kvar, där en från TV-serier amerikaniserad hemmafrusyn fått fäste eller bland förespråkare av kvoterad föräldraledighet (jag är även medveten om ironin i att det handlar om andra grupper än min egen).

Eftersom påverkan på familjens ekonomi är det starkaste argumentet jag ser, kan ju en lösning vara att ta bort taket så att båda parter har rätt till 80% av sin lön vid VAB. Föräldrapenningsmässigt erbjuder många företag extra ersättning för ett antal månader för den som vill ta ut föräldraledighet (osäker på om detta är good will, fackligt förhandlat eller reglerat i lag?)

Vad baserar sig argumentet att motkrav (om arbetsfördelningen) innebär (orimligt) tvång? Kan det appliceras på någon annan statlig förmån?

Man kan även vända på det. Vilka andra "statliga förmåner" är i större behov av tvång? Sjukvården? (Ska det vara tillåtet att röka, dricka, utsätta sig för extrema risker, skitmat, droger, osv...)
Utbildningssystemet har istället en del rimliga tvång vad gäller att man ska klara av sina tentor etc.

Än mer intressant är vilka rimliga tjänster medborgaren bör kunna kräva för att betala olika summor skatt.
Ett högre medvetande, framförallt bland våra politiker som gärna betraktar skattelättnader som "en kostnad" för staten, vore nog friskt. Inte minst för behandlingen av skattepengarna.

Edit (i vanlig ordning): Jag fann en intressant länk där iaf jag tycker att Uvell har starka argument i frågan:http://www.uvell.se/2016/02/08/myter...ingen-30535314

 

[Inkognito]

Dubbelpost

 

[Sapient]

Edit (i vanlig ordning): Jag fann en intressant länk där iaf jag tycker att Uvell har starka argument i frågan:http://www.uvell.se/2016/02/08/myter...ingen-30535314

Det tycker inte jag att hon har, konstigt nog.

Jag tycker (tyvärr) att RWU ofta har en slängig, slarvig debattstil - ibland har hon bra poänger, som hon hamrar sönder eller tappar pga att hon begår enkla slarvfel.

Här tycker jag hon börjar med att ganska typiskt överdriva grovt när hon påstår att öronmärkta månader i föräldraförsäkringen ska påverka jämställdheten "i samhällets alla vrår". Vem har sagt det? Motiven brukar ju formuleras ganska klart - det är framför allt löneskillnader på arbetsmarknaden.

(Och i viss mån svårigheter för kvinnor att få vissa jobb, där "kulturen" på arbetsplatserna ofta är att "här jobbar vi jämt, man måste vara beredd att satsa 100% - och då duger det inte att plötsligt komma på att man vill ha barn också". Men då finns det också en medvetenhet att för att förändra sådana värderingar, så tar det betydligt längre tid.)

Sen är hon (i ganska många inlägg) lite tjatig med ordet "ideologisk" - som i "ideologiska glasögon", "pekpinnar" och vad nu allt som tydligen kan hysa ideologier... Det blir lite "You keep using that word, I don't think it means what you think it means" över det hela till slut. Framför allt när det kommer från en person som också har tydliga ideologiska värderingar och uttrycker dem.

Det är sant att ökningen av männens uttag tog ett steg uppåt redan innan den första öronmärkta månaden infördes. (Och det finns säkert de som missat det och hävdar något annat, likt det hon citerar.) Men hon gör ett stort nummer av en mycket marginell nedgång året efter. ("Uttaget minskade dessutom från 1994 till 1999, från 11,4 % 1994 till 10,6 % En minskning med 0,8 procentenheter", något hon också återkommer till ett par gånger för säkerhets skull.)

Fast, tja, det där är ju bara en poäng om hon har rätt om premisserna, dvs. dels att det allmänt förväntades en omedelbar uppgång och dels att den då uteblev - och blev en liten tillbakagång. Men det har hon inte.

Dessutom missar hon helt att den marginella minskningen, är en statistisk artefakt - föräldraförsäkringen ökades ju samtidigt på. Även om män tog ut ett större _antal_ dagar 1995 än 1994, så var den ökningen inte så stor att deras _andel_ ökad - och samtidigt infördes ju 30 till dagar, öronmärkta för kvinnan, så därför blev resultatet en marginell minskning.

Det ger inte så stort förtroende, tycker jag.

(Lite samma effekt fanns faktiskt också när den andra månaden infördes - men då ökades det totala antalet dagar bara med 30, alltså hälften av det antal som öronmärktes för endera föräldern. Den blev därför inte så märkbar att mäns totala andel sjönk.)

Det samma gäller ju hennes försök att leda sina premisser i bevis. Den där "omedelbara effekten" som det talas om i artikeln hon länkade till, är ju något annat än den omedelbara effekt som hon tillskriver "kvoteringsivrarna".

För den som läser artikeln, framgår det ju att den huvudsakligen handlar om män som inte tar ut några dagar alls: "I Försäkringskassans siffror över barn födda 1994, året före den första pappamånaden infördes, hade drygt femtio procent av papporna inte tagit ut en enda dag de första två åren."

Och där skedde verkligen en omedelbar förändring - en stor andel gick från att ta ut noll dagar till att ta ut iaf en del (även om många fortfarande, om jag minns rätt, hamnade under 30 dagar inom de första två åren).

Också ett ganska basalt misstag, kan jag tycka.

Den poäng jag tycker att hon har, är att effekten tycks vara avtagande - att ökningstakten av mäns uttag, har minskat.

Men det säger inte riktigt det hon vill - eftersom det är kopplat till bland annat det fenomen som nämndes i de länkade artiklarna (och har nämnts här i tråden). Medan vissa grupper av män har ökat sitt uttag mer, har andra legat still eller ökat från noll till en låg nivå. Enligt SvT-artikeln är det ju 23 procent (de avrundar uppåt till "var fjärde", SvD har en liknande artikel, de avrundar nedåt till "var femte pappa"...) som fortfarande inte tar ut något alls.

Den gruppen minskade alltså från ca 50% 1994 till ungefär 23% 2014 (jag utgår som sagt från att rapporterna behandlar data från föregående år). Men har vad jag kan förstå legat still på ungefär den nivån en tid nu.

Det är i så fall något som mycket väl kan förklara den avtagande ökningstakten. Hennes data (de hon "beställt från Försäkringskassans statistikavdelning" behandlar ju det samlade uttaget i hela populationen.

När många ökar från noll eller mycket litet uttag, och antagligen inte bara tar ut en handfull dagar, så ger det ju en stor ökning relativt sett. I de grupper som redan hade ett relativt sett högt uttag, blir ökningen inte lika dramatisk om de ökar med några dagar på marginalen.

Därefter har en försvarlig portion av de tidigare "nollarna" etablerat ett uttag, så nu sker deras ökning också som ökningar på marginalen. Men istället för att nya grupper av "nollare" kommer till, så ligger den andelen relativt stabil.

Ja, då har ju effekten självklart avtagit.

Men då beror det på att den grupp som fortfarande avstår är mer "resistent" mot kvoteringen som åtgärd. Det kan vi väl för all del tycka är ett misslyckande - men inte på det sätt som RWU vill få det till.

 

[Inkognito]

(Och i viss mån svårigheter för kvinnor att få vissa jobb, där "kulturen" på arbetsplatserna ofta är att "här jobbar vi jämt, man måste vara beredd att satsa 100% - och då duger det inte att plötsligt komma på att man vill ha barn också". Men då finns det också en medvetenhet att för att förändra sådana värderingar, så tar det betydligt längre tid.)

Jag arbetar själv inom ett område där denna arbetskultur råder. Tills någon presenterar siffror på det här har jag svårt att se det som ett utbrett problem. Statistiken visar ju även på att det inte är inom denna grupp det problemet är störst, ju högre utbildning ju jämlikare fördelning av föräldraledighet.
Jag är med på att det möjligtvis (helt utan belägg, grundat på föreställningar) hade kunnat vara en faktor i absoluta början av karriären, under "hundåren". Samtidigt tar arbetsgivaren lite för givet att om du satsar på den här typen av arbete så är du medveten om att de första åren kommer att kräva hög närvaro och hårt slit.
Väl etablerad i yrket upplever jag tvärtom att föräldraledighet är något som uppmuntras och försöker underlättas. "Normen" är även att pappor tar ledigt, vanligtvis i en längre period om 6+ mån.
Detta har blivit en konkurrensfaktor för företaget, ett sätt att locka och behålla personal. Både män och kvinnor.
Lönemodeller (som ofta bygger på grundlön + provision baserat på sålda timmar, där VAB och föräldraledighet inte räknas) ändras eller kompletteras.
Detta är ingen långsam utveckling. Här handlar det om privata företag, vinster, hård kamp om kompetensen, osv. Finns inget utrymme att sortera bort kvinnor och män som vill ha barn (vilket trots allt är en rätt stor andel människor att välja bort).

Det är lite sjukt hur vi har ett system som gör allt för att den med lägst lön ska ta hand om föräldraledighet och VAB (maxbelopp osv. som gör att den med lägre lön får ut mer efter skatt för VAB, m.m. Du betalar en betydligt högre premie för "försäkringen" men får ut samma eller mindre än den som betalar en lägre eller ingen premie). Istället för att åtgärda detta och därmed minska de ekonomiska hindren, samt inrikta sig på att försöka motivera fler kvinnor att söka sig till högre avlönade yrken, vill man ta den enkla vägen. Att tvinga folk eftersom de inte i tillräckligt stor utsträckning gör val som är dåliga för deras familjer i en ekonomiskt pressad situation (vilket det faktiskt är att bli förälder. Barn är inte gratis).

För den som läser artikeln, framgår det ju att den huvudsakligen handlar om män som inte tar ut några dagar alls: "I Försäkringskassans siffror över barn födda 1994, året före den första pappamånaden infördes, hade drygt femtio procent av papporna inte tagit ut en enda dag de första två åren."

Hur ser det ut senare? Under en 8 års period är det enda intressanta, jag förstår inte varför man begränsat sig till de två första åren. Är det en hund begraven?
Att en stor andel inte tar ut någon föräldraledighet alls har såklart stor påverkan på snittet. Det är ju även endast denna grupp man påverkar genom att öronmärka fler månader.

Om man inte vill styra 50/50. Då har vi snart ett "klassproblem" där staten säger till folk att välja en partner som inte ligger i en inkomstklass allt för långt från en själv.

Men då beror det på att den grupp som fortfarande avstår är mer "resistent" mot kvoteringen som åtgärd. Det kan vi väl för all del tycka är ett misslyckande - men inte på det sätt som RWU vill få det till.

Vilket man absolut bör utreda.Vilka hinder och incitament är det som cementerar dessa?
Flera orsaker såsom exempelvis omöjlighet att ta ut föräldraledighet vid studier utan att avbryta studierna, ensamstående, ena föräldern arbetslös osv. bör ju inte bestraffas.
Ska man gå in och styra folk så blir man även ansvarig.

 

[zonk]

Jag är nog nöjd om det är partipolitiskt obundet.
Det ska helt enkelt vara något som de stora partierna inte bråkar om (på samma sätt som de inte bråkar om de mänskliga rättigheterna).

Tyvärr så bråkar ju partierna om jämlikhet: KD har absolut inte samma inställning till det som V. Lägger vi in ordet feminism så blir meningsskiljaktigheterna desto tydligare. Att inte ta ställning i detta läge är nog tyvärr detsamma som att stödja status quo, dvs, ett samhälle där vi tyvärr har lång väg kvar att gå till jämlikhet. Hobbyn är dessutom full av problem, se på konventstråden, och så vidare.

Sen tror jag dessvärre att visionen om en opolitisk plats är en hägring. Alla handlingar och alla tankar är politiska, på ett sätt eller annat. Om man försöker ignorera deras politiska dimension blir resultatet i regel slentrian-konservatism. Då tycker jag det är naturligare att WRNU tar ställning tydligt, och försöker hjälpa till att lösa problemen med jämlikhet och hur kvinnor och andra icke-hetero och/eller icke-cis-män behandlas inom hobbyn.

Det hade varit trevligt med en lugn plats där vi alla kan trivas tillsammans utan gnabb. Tyvärr så är vi inte där, så vi blir tvungna att kämpa oss dit, om vi ska få en plats som passar för andra än vita, straighta cismän.

 

[RasmusL]

Tyvärr så bråkar ju partierna om jämlikhet: KD har absolut inte samma inställning till det som V. Lägger vi in ordet feminism så blir meningsskiljaktigheterna desto tydligare. Att inte ta ställning i detta läge är nog tyvärr detsamma som att stödja status quo, dvs, ett samhälle där vi tyvärr har lång väg kvar att gå till jämlikhet. Hobbyn är dessutom full av problem, se på konventstråden, och så vidare.

Mjoaoa, men om vi bortser från de allra mest extremt rasistiska och kvinnofientliga partierna (SD och KD) så känner inte jag att det ska vara omöjligt att samlas bakom ett feministiskt budskap. Helt klart finns det outliers inom alla partier som har mer eller mindre extrema åsikter i olika riktningar men 99,9 % av det Doomhamster lyfter i grundkursen är sådant som jag har svårt att se att en ska opponera sig mot även om åsikterna går isär i andra frågor.

Sen tror jag dessvärre att visionen om en opolitisk plats är en hägring. Alla handlingar och alla tankar är politiska, på ett sätt eller annat. Om man försöker ignorera deras politiska dimension blir resultatet i regel slentrian-konservatism. Då tycker jag det är naturligare att WRNU tar ställning tydligt, och försöker hjälpa till att lösa problemen med jämlikhet och hur kvinnor och andra icke-hetero och/eller icke-cis-män behandlas inom hobbyn.

Det hade varit trevligt med en lugn plats där vi alla kan trivas tillsammans utan gnabb. Tyvärr så är vi inte där, så vi blir tvungna att kämpa oss dit, om vi ska få en plats som passar för andra än vita, straighta cismän.

Där är vi överens.

 

[Inkognito]

Mjoaoa, men om vi bortser från de allra mest extremt rasistiska och kvinnofientliga partierna (SD och KD)

+Mp?

 

[krank]

+Mp?

Nej.