Lite mer info
För att kanske väcka lite mer intresse så tar jag och inkluderar en beskrrivning på min kampanjvärld Auerlion Maoel.
I urminnestider hade människorna endast känt till en kontinent, den kontinent som idag kallas i folkmun för den Gamla Världen.
414 år sedan steg Argandim Stornäve steg i land på Östmark. Till hans och de efterföljande människornas häpnad så fanns det andra intelligenta varelser på denna nya kontinent, andra intelligenta varelser förutom människor hade fram till dess varit helt okända. Svartfolken visade sig dock snart vara väldigt opålitliga och stridslystna och det tog inte länge innan människornas utforskning och utvidgning stoppades genom bittra kamper med svartfolksarméer. Människorna bet sig dock fast vid en bit landmassa och började upprätta städer och bygga upp sitt samhälle. Mystiska spår av bebyggelse fanns dock utspridda över landet och många av dessa var långt mer avancerade än något människorna tidigare sett. Att det var svartfolken som byggt detta anser de flesta är osannolikt, men rykten om andra raser började spridas. Fagra människoliknande varelser hade skymtats och viskningar om ett folkslag djupt nere bland bergen hörde till några av dessa.
Människorna i Östmark började få ett allt bättre grepp om sitt landområde och kunde för första gången på länge börja tränga undan svartfolken allt mer och nå djupare in på kontinenten. Runt 360 ÖM sänkte sig dock ett olustigt mörker över världen. Svartfolken blev plötsligt allt aggressivare och började slåss med en pånyttfödd styrka, som om de hade fan själv i hasorna… Människorna var tvungna att allt mer koncentrera sig på att försvara sina områden samtidigt som svartfolken började tränga allt djupare in genom försvarslinjerna. Rykten började även spridas om än fasansfullare kreatur som rörde sig runt om i Östmark och lämnade ödeläggelse i sina spår. En allmän oro spreds bland befolkningen som stärktes även av att själva naturen krig dem verkade bli allt mer hotfull. Stormar och oväder avlöste varandra, växtligheten blev allt mattare och solljuset verkade minska för varje år som gick. Hungersnöd och pest började härja och paniken började spridas allt snabbare. Då plötsligt, 405 ÖM, förlorade man all kontakt med den Gamla Världen, där liknande fenomen hade börjat inträffa aningen tidigare än i Östmark. Inga skepp anlände längre därifrån och de skepp man skickade iväg återvände aldrig. Paniken var nu i full blom och domedagsprofetiorna började flöda. De riken som funnits föll samman otroligt snabbt och anarki utbröt. Många större städer slöt allianser med varandra, medan ute på landsbygden började krigsherrar och profeter styra och bittra kamper fördes. Samtidigt som rikena föll så föll även stora delar av Östmarks yttre försvar samman och svartfolken började i allt större mängder strömma in. Endast ett fåtal krigsherrar och småkungar vid gränstrakterna håller ställning mot svartfolkens överväldigande styrka och mängd.
