För en tid sedan såg jag Hayao Miyazakis Prinsessan Mononoke. En företeelse där slog mig som väldigt Trudvangiansk; nämligen idéen om att varje djurart inom ett visst område styrs och leds av en ande som tagit fysisk form. Ju mer jag tänkte på det, desto mer självklart tedde det hela sig. Denna ande är en manifestation av, och även ett mått på, hur livskraftig djurstammen är i just det området. En frisk, stark och talrik stam ger en ande som i fysisk form är stor, ståtlig och kraftfull, medans en liten och svag stam på motsvarande sätt ger en ande som är mindre, svagare och borttynande. Denna djurande är, oavsett, en övernaturlig varelse som både är uråldrig och vis, och som även besitter mystiska och magiska krafter. Alla har ju hört talas om ”gammelgäddan”, och det vore inte svårt att tänka sig att det för skogens björnar finns en motsvarande ”bamsefar”, eller en ”skogens konung” för älgarna och en ”storgalt” för vildsvinen.
Alla jägare i områden med starka andar vet att den som ger sig ut på jakt gör bäst i att på nått sätt blidka djuranden innan man försöker ta någon av dennes barn. Allt folk i sådana bygder kan berätta mängder av historier om jägare som avfärdat detta som vidskepelse men som aldrig mer setts till efter att ha begett sig ut i vildmarken. Med jämna mellanrum är det någon som får storhetsvansinne och bestämmer sig för att försöka nedlägga en djurande men de försvinner oftast spårlöst de med, endast om de har tur återfinns deras svårt sargade kroppar, så de i alla fall kan få en anständig begravning. Det sägs dock ha hänt att en och annan sådan lyckats med sin jakt. Dessa har med all rätt gått till historien som sin tids största jägare.
Vad ska man då ha sådana till i en rollspelskampanj? En klassiskt användande borde vara som kunskapskälla (”Endast gamm’bävern kan känna till en sån sak. Det sägs att hon har sin boning nånstans i svarta träskets dimbeslöjade inre delar. Den som söker hennes råd måste först blidka henne med följande tre ting: först en….” osv. osv.). Dessa uråldriga varelser sitter inne med kunskaper och hemligheter som ingen annan har, men som de dock svårligen delar med sig av. De kan också vara formidabla motståndare; inte alla är välvilligt inställda till intränglingar med jaktvapen, fällor, eld och naturskövlande verktyg. Man skulle även kunna tänka sig att spelarna måste fånga/döda en djurande. Kanske behöver de gallblåsan från en hjortdrottning för att häxan ska kunna brygga den där brygden de så nödvändigt måste ha?
Så vad sägs? Har jag nått eller?
/Anders
Alla jägare i områden med starka andar vet att den som ger sig ut på jakt gör bäst i att på nått sätt blidka djuranden innan man försöker ta någon av dennes barn. Allt folk i sådana bygder kan berätta mängder av historier om jägare som avfärdat detta som vidskepelse men som aldrig mer setts till efter att ha begett sig ut i vildmarken. Med jämna mellanrum är det någon som får storhetsvansinne och bestämmer sig för att försöka nedlägga en djurande men de försvinner oftast spårlöst de med, endast om de har tur återfinns deras svårt sargade kroppar, så de i alla fall kan få en anständig begravning. Det sägs dock ha hänt att en och annan sådan lyckats med sin jakt. Dessa har med all rätt gått till historien som sin tids största jägare.
Vad ska man då ha sådana till i en rollspelskampanj? En klassiskt användande borde vara som kunskapskälla (”Endast gamm’bävern kan känna till en sån sak. Det sägs att hon har sin boning nånstans i svarta träskets dimbeslöjade inre delar. Den som söker hennes råd måste först blidka henne med följande tre ting: först en….” osv. osv.). Dessa uråldriga varelser sitter inne med kunskaper och hemligheter som ingen annan har, men som de dock svårligen delar med sig av. De kan också vara formidabla motståndare; inte alla är välvilligt inställda till intränglingar med jaktvapen, fällor, eld och naturskövlande verktyg. Man skulle även kunna tänka sig att spelarna måste fånga/döda en djurande. Kanske behöver de gallblåsan från en hjortdrottning för att häxan ska kunna brygga den där brygden de så nödvändigt måste ha?
Så vad sägs? Har jag nått eller?
/Anders