Drakar är bäst, men på plats två kommer...

[Svarte Faraonen]

Jag gillade den gamla DoD-onaquin.
Annars vet jag inte riktigt, förmodligen demoniska varelser för att de är mångfacetterade. Eller nåt hemslöjdat.

Jag upptäckte dock nyligen att onaquin alls icke, som jag trott, har sitt ursprung i DoD, utan att den dök upp redan tidigare i monsterboken Things till Chill (det som på svenska blev Chock).

 

[Skarpskytten]

Jag upptäckte dock nyligen att onaquin alls icke, som jag trott, har sitt ursprung i DoD, utan att den dök upp redan tidigare i monsterboken Things till Chill (det som på svenska blev Chock).

Jag tror däremot att karkionen är en ren uppfinning av @Mekanurg.

Ett monster som verkligen borde få mer kärlek är lindormen. En ettersprutande jätteorm med frätande blod som får de skatter den vilar på att växa? Jag tar ett dussin, tack!

 

[Vimes]

Jag vill så ett slag för den onde trollkarlen/-kvinnan (TM). Odöd eller levande, känns det som en klassiska fantasyskurk, parodiskt härsklysten och grym, med massor av fräcka tricks i ärmen på sin trollpersonsdräkt. Det måste ju finnas en anledning till att Äventyrsspel stoppade in en i vartenda äventyr?

Det här är nog rätt svar. Drakar och onda trollkarlar är väl fantasy-genrens mest ikoniska slutbossar med hästlängder?

 

[Basenanji]

Vi var nånstans mellan Uppsala och Tierp när vår ettåring helt plötsligt blev illamående. Inget vanligt vällingkräks, utan på riktigt dåligt. Bilens rutor immade snabbt igen av barnskrik, kräklukt och desperation. Min fru blev allt mer pressad och tyckte sig se blod i dreglet som rann från barnets mun. "Vi måste stanna!" skrek hon, för att överrösta den lillas pinagrin, en manöver som knappast är lätt gjort på E-fyran av en akademiker med nytaget körkort. Jag tog vänster vid första bästa tillfälle, men insåg strax att isiga småvägar i upplands inre knappast är lättare att hantera än stressig fredagstrafik på motorvägen. Där vi till slut kunde stanna var det långt till civilisationen. Fält omgav oss på alla sidor, förutom mörka tysta lador och en liten stuga där bara ett enda fönster lös.

Babyn skrek och grät hejdlöst utan att våra desperata omsorger gjorde någon skillnad. När jag tog upp min mobiltelefon fräste min fru att täckningen förstås var obefintlig här ute på landet och att jag borde spara på den enda ficklampa vi hade. "Vi kanske skulle åka till ett sjukhus!" sa jag, men min fru menade på att lillan omöjligt kunde åka så mycket som en meter till i bilen. "Vi måste hjälpa henne nu, hör du inte hur hon skriker! Vi frågar om vi kan få låna en toalett nånstans! Vi går ditbort! Om jag får amma lugnar hon sig!"

Vi gjorde så och lät bilen stå. Vårt barn hade ju faktiskt lugnat sig otaliga gånger efter att ha fått äta något. Kanske var det bara lite mat som behövdes?

Väl framme vid stugan öppnas dörren utan förvarning som om den som öppnade dörren visste att vi skulle komma och var lite väl ivrig att få se vem som störde kvällsfriden. I dörren står en äldre man i smutsig overall. "Välkomna! Ni är knappast den första barnfamilj jag har behövt hjälpa. Tyvärr har jag lite problem med elektriciteten, ja det blir ofta så på hösten, den kommer och går som den vill. Du kan amma den lille i vardagsrummet, jag har tänt några stearinljus där. Ja sesådärja, det går bra att stiga in, kom så!"

Mannen skrattade gutturalt för sig själv medan han gick före in i mörkret. På väggarna i den lilla stugan hängde verktyg, jordbruksredskap, djurhorn, fiskedrag och nappar.

En bonde. Vi borde känna oss trygga.

Spoiler: Jag håller med Skarpskytten

PS. Jag utgår från att vi använder ordet "monster" här som Gygax gjorde. En bonde är med andra ord ett monster.

 

[Mekanurg]

Jag tror däremot att karkionen är en ren uppfinning av @Mekanurg.

Jepp, så är det.

 

[Mekanurg]

Jag gillar den kalydoniska galten, en jättevildsvin med brinnande andedräkt. Det krävdes en pluton antik-grekiska hjältar för att nedgöra monstret.

 

[Sömniga Isaac]

Osäker, jag gillar hydran och lindormen. Jag uppskattar i första hand varelser från mytologin snarare än fantastiska bestar från fantasy litteraturen.

 

[Rickard]

Jag gillar var-varelserna, som varulv eller (i DoD) varråtta. Det är lite Dr Jekyll och Mr Hyde över det hela.

 

[Svarte Faraonen]

Tupilaqen, det vandöda mischmasch av djur- och människokadaver som en inuitisk andebesvärjare skapar och skänker liv genom förbjudna sexuella handlingar, är onekligen bland mytologins mer motbjudande varelser, så jag slår gärna ett slag för den.

 

[Skarpskytten]

Jag gillar den kalydoniska galten, en jättevildsvin med brinnande andedräkt. Det krävdes en pluton antik-grekiska hjältar för att nedgöra monstret.

Den är fräck! Har för mig att den var med i Monsterboken 2. Gillar också dess nordiska kusin, gloson, en väldig sugga med glödande ögon som sprättar upp folk med sina vassa ryggborst.

 

[Mekanurg]

Den är fräck! Har för mig att den var med i Monsterboken 2. Gillar också dess nordiska kusin, gloson, en väldig sugga med glödande ögon som sprättar upp folk med sina vassa ryggborst.

Exakt, det var jag som skrev om kalydonen i Monsterboken 2. Nisse gjorde därtill en schysst bild.

 

[aknaton]

Halflings.

 

[Ymir]

Lischar!

Jag älskar idén med magiker som av fruktan för döden använt mörk magi för att göra sig själva till vandöda, odödliga, monster. Dödsfruktan är en naturlig drivkraft för människor, som nästan alla kan relatera till, och därför ett extremt potent tema.

Jag kom först i kontakt med lischar, även om de där aldrig kallades så, i den svenska Conan-tidningen. Figurer som Thugra Khotan och Thulsa Doom var där skräckinjagande, odöda magiker som fullständigt lyste av list och illvilja och awesome, och gjorde enormt intryck på en ung Ymir:

Och min egen hyllning till detta klassiska monster ser ni i senaste numret av Fenix, i artikeln "Lischar - De hädangångnas herrar", som jag är väldigt stolt över. Det var så kul att äntligen, efter 25 år av lisch-fascination, få lägga mitt eget bidrag till genren.

 

[Lemur]

+1 för lindormen.

En gammal hederlig Basilisk är aldrig fel heller.

I DnD måste jag säga Aboleth. Telepatisk, sabeltandad jättebläckfisk!

 

[Conan]

+1 för lindormen.

En gammal hederlig Basilisk är aldrig fel heller.

I DnD måste jag säga Aboleth. Telepatisk, sabeltandad jättebläckfisk!

Basilisk är bra då det krävs lite list för övervinna den

 

[Badmojo]

Troll...

 

[erikt]

Kraken och andra varianter av enorma jättebläckfiskar. Stora sjöormar kan nog komma in under klassificeringen som drakar, men annars de också.
De och andra havsmonster blir extra hotfulla då människor och båtar ute på havet är så sårbara och det inte finns någonstans att fly.

 

[Daniel]

Skelettkrigare.

 

[vije]

Jättespindel. De är extremt mångsidiga - de kan vara ensamma och stora, eller många och små. De har nät som förskuggar deras närvaro och fungerar som nervkittlande alarm. De hoppa, smyga och vara allmänt insektiga och oberäkneliga (eller prata och bli provocerade av hån på rim), kladda in en i nät eller bita en med gift, och ens fallna kamrater går att rädda ur kokongerna så att alla kan gå och dö i drakens håla nästa vecka.

 

[Anchorman]

En jätte!