Det här är lite i korthet hur min spelargrupp reviderat Drunok. Säkert glömt hälften och är rätt trött nu så det kan bli rätt rörigt.
Feedback uppskattas.
Vi har låtit Drunok i stort sett bli ett land som i mångt och mycket liknar Ungern, med diverse Tysk-Polska inslag.
Adeln i Drunok är STOR runt 10 % av den totala befolkning. Dock så är större delen av den i praktiken storbönder, adeln är störst och fattigast i norr. Större delen av befolkningen lever längs floderna, och det är i de här rika områdena som samhället är mest ”feodalast” och jordbruket bäst utvecklat.
I de norra delarna av landet lever man ofta ett seminomadiskt liv om än i allt högre grad bofast, ju längre norrut mot de stora slätterna, ju mer nomader är man. Livegenskap förkommer egentligen inte här då man lever i vad som skulle kunna kalla ett stam eller klansamhälle. Man livnär sig i huvudsak genom boskapsskötsel, men man föder även upp stora mängder hästar.
Även de södra delarna av Drunok skiljer sig radikalt från hjärtelandet längs med raunfloden. Då dessa områden egentligen var helt folktomma när de tillföll Drunok fanns det goda möjligheter för landlösa adelsmän och bönder att bryta ny mark och skaffa sig egen jord att äga och förvalta. I praktiken fick en adelsman ett så stort län som han var kapabel att ”inmuta” och få bönder att vilja bosätta sig i. Som ni kan gissa ledde det här till en hel del stridigheter, både inbördes om tvister om vem som äger rätt till vad, men även Alver på plundringståg, dvärgar som tyckte illa om plattnäsorna att de gjorde intrång på dvärgiskt territorium, även mindre strider med tirarker förekom. Det som gjorde flytten attraktiv för många unga bondsöner var det faktum att alla bönder som bröt ny mark även fick äga marken de odlade, de blev alltså fria bönder. Det kan tyckas konstigt att bönder som var livegna fick tillåtelse att flytta, men svaret är rätt enkelt, det var vanligt att Fadern (länsherren) lät sina bönder följa med när has son försökte karva ut sin egen förläning. Adeln här är ofta egensinnig och mera självständig än i de centrala delarna, men det gäller även bönderna som oftast är nog så sturska.
Det finns en hel del motsättningar mellan adeln i de olika delarna av landet.
Mycket av Drunoks aristokrati härstammar från raunlänningar som under seklerna har immigrerat till de drunokiska slätterna. Fortfarande känner stora delar av befolkningen mera samhörighet med ryttarfolken än de gör med Sabrisk eller soldisk adel. Mycket av Drunokisk krigsföring är hämtat från nomaderna i norr, t.ex. så är hornbåge ett vapen som alla krigare, både adel och husarer har med sig i fält. Det är också mycket vanligt att hela armén är beriden. I striderna mot Jargien så blev både svagheterna och styrkorna i den Drunokiska hären mycket tydliga, Drunokiskt lätt rytteri gjorde ofta livet surt för jargierna, främst genom razzior djup in i jarginen (kan nämnas att för de fattigare adelsmännen och husarerna var möjligheterna till plundring det som gjorde att gick ut i krig överhuvudtaget) men man sakande förmågan att slå de jagiska legionerna på öppna fältet, och även att framgångsrikt erövra och försvara befästningar. Det tunga rytteriet hade ingen möjligheter att bryta sönder de väldisciplinerade jargiska legionerna, och de jargiska bilorna visade sig mycket kapabla att hacka sönder all ryttare som kom inom räckhåll. Bågskytte var inte heller det effektivt mot de tungt bepansrade fotsoldaterna. Den kungliga armén var inte heller kapabel att hålla sig i fält like länge som jargierna, utan var egentlige endas kapabel till strid under några får månader under sommaren (lönsamma räder undantagna, men de skedde på ”privat” initiativ.) I motgång fanns också en tendens till att falla sönder då mycket av det lätta rytteriet spreds för vinden (eller passade på att plundra den egna trossen).
Drunokiskt rytteri är oftast betydligt lättare utrustat än sin Sabriska motsvarigheter, det tunga rytteriet har sällan tyngre rustning än brynja, även om plåt har blivit vanligare på senare år (i de centrala delarna är nog plåt vanligast numera), förutom Lans, svärd och sköld så är hornbågen ett vapen som så gott som alla krigare bär med sig i fält. Hästarna är lättare än vad som är brukligt för tungt kavalleri, men oftast betydligt uthålligare (dessutom så har man alltid reservhästar, Drunok har gott om hästar), i den må hästarna har någon pansar så består det av lamell eller härdat läder.
Det lättare rytteriet använder förutom bågen även kastspjut som huvudvapen, det är sällsynt datt be beger sig in närstrid om de kan undvika det, utan man rider på med högljudda krigstjut fyrar av sina pilar på kort håll och viker sen bort, för att upprepa proccesen. Bland husarerna (en av tjugo,) så är rustningar av Metall mycket ovanligt, utom i de södra delarna där det ofta importeras från dvärgarna.
Det lätta adelsrytteriet är aningen mera benägna att ge sig in närstrid, men också bättre tränade och utrustade an husarerna, ofta med brynja eller lamellpansar och spjut och lansar såväl som båge och kastpilar. Det lätta rytteriet från gränsen med raunlänningarna i norr (Sezleker) anses var det bäst som finns att uppbrinna.
Ett försök att kompensera för många av bristerna i armén har lett till att kungen anställt utländska legosoldater, de är dessutom mera lojala än de feodala uppbåden.
Oj, vad långt det blev…
//Erik -trött
Feedback uppskattas.
Vi har låtit Drunok i stort sett bli ett land som i mångt och mycket liknar Ungern, med diverse Tysk-Polska inslag.
Adeln i Drunok är STOR runt 10 % av den totala befolkning. Dock så är större delen av den i praktiken storbönder, adeln är störst och fattigast i norr. Större delen av befolkningen lever längs floderna, och det är i de här rika områdena som samhället är mest ”feodalast” och jordbruket bäst utvecklat.
I de norra delarna av landet lever man ofta ett seminomadiskt liv om än i allt högre grad bofast, ju längre norrut mot de stora slätterna, ju mer nomader är man. Livegenskap förkommer egentligen inte här då man lever i vad som skulle kunna kalla ett stam eller klansamhälle. Man livnär sig i huvudsak genom boskapsskötsel, men man föder även upp stora mängder hästar.
Även de södra delarna av Drunok skiljer sig radikalt från hjärtelandet längs med raunfloden. Då dessa områden egentligen var helt folktomma när de tillföll Drunok fanns det goda möjligheter för landlösa adelsmän och bönder att bryta ny mark och skaffa sig egen jord att äga och förvalta. I praktiken fick en adelsman ett så stort län som han var kapabel att ”inmuta” och få bönder att vilja bosätta sig i. Som ni kan gissa ledde det här till en hel del stridigheter, både inbördes om tvister om vem som äger rätt till vad, men även Alver på plundringståg, dvärgar som tyckte illa om plattnäsorna att de gjorde intrång på dvärgiskt territorium, även mindre strider med tirarker förekom. Det som gjorde flytten attraktiv för många unga bondsöner var det faktum att alla bönder som bröt ny mark även fick äga marken de odlade, de blev alltså fria bönder. Det kan tyckas konstigt att bönder som var livegna fick tillåtelse att flytta, men svaret är rätt enkelt, det var vanligt att Fadern (länsherren) lät sina bönder följa med när has son försökte karva ut sin egen förläning. Adeln här är ofta egensinnig och mera självständig än i de centrala delarna, men det gäller även bönderna som oftast är nog så sturska.
Det finns en hel del motsättningar mellan adeln i de olika delarna av landet.
Mycket av Drunoks aristokrati härstammar från raunlänningar som under seklerna har immigrerat till de drunokiska slätterna. Fortfarande känner stora delar av befolkningen mera samhörighet med ryttarfolken än de gör med Sabrisk eller soldisk adel. Mycket av Drunokisk krigsföring är hämtat från nomaderna i norr, t.ex. så är hornbåge ett vapen som alla krigare, både adel och husarer har med sig i fält. Det är också mycket vanligt att hela armén är beriden. I striderna mot Jargien så blev både svagheterna och styrkorna i den Drunokiska hären mycket tydliga, Drunokiskt lätt rytteri gjorde ofta livet surt för jargierna, främst genom razzior djup in i jarginen (kan nämnas att för de fattigare adelsmännen och husarerna var möjligheterna till plundring det som gjorde att gick ut i krig överhuvudtaget) men man sakande förmågan att slå de jagiska legionerna på öppna fältet, och även att framgångsrikt erövra och försvara befästningar. Det tunga rytteriet hade ingen möjligheter att bryta sönder de väldisciplinerade jargiska legionerna, och de jargiska bilorna visade sig mycket kapabla att hacka sönder all ryttare som kom inom räckhåll. Bågskytte var inte heller det effektivt mot de tungt bepansrade fotsoldaterna. Den kungliga armén var inte heller kapabel att hålla sig i fält like länge som jargierna, utan var egentlige endas kapabel till strid under några får månader under sommaren (lönsamma räder undantagna, men de skedde på ”privat” initiativ.) I motgång fanns också en tendens till att falla sönder då mycket av det lätta rytteriet spreds för vinden (eller passade på att plundra den egna trossen).
Drunokiskt rytteri är oftast betydligt lättare utrustat än sin Sabriska motsvarigheter, det tunga rytteriet har sällan tyngre rustning än brynja, även om plåt har blivit vanligare på senare år (i de centrala delarna är nog plåt vanligast numera), förutom Lans, svärd och sköld så är hornbågen ett vapen som så gott som alla krigare bär med sig i fält. Hästarna är lättare än vad som är brukligt för tungt kavalleri, men oftast betydligt uthålligare (dessutom så har man alltid reservhästar, Drunok har gott om hästar), i den må hästarna har någon pansar så består det av lamell eller härdat läder.
Det lättare rytteriet använder förutom bågen även kastspjut som huvudvapen, det är sällsynt datt be beger sig in närstrid om de kan undvika det, utan man rider på med högljudda krigstjut fyrar av sina pilar på kort håll och viker sen bort, för att upprepa proccesen. Bland husarerna (en av tjugo,) så är rustningar av Metall mycket ovanligt, utom i de södra delarna där det ofta importeras från dvärgarna.
Det lätta adelsrytteriet är aningen mera benägna att ge sig in närstrid, men också bättre tränade och utrustade an husarerna, ofta med brynja eller lamellpansar och spjut och lansar såväl som båge och kastpilar. Det lätta rytteriet från gränsen med raunlänningarna i norr (Sezleker) anses var det bäst som finns att uppbrinna.
Ett försök att kompensera för många av bristerna i armén har lett till att kungen anställt utländska legosoldater, de är dessutom mera lojala än de feodala uppbåden.
Oj, vad långt det blev…
//Erik -trött
