Nekromanti E.R. och dramatik som inte funkar

[Saxifrage]

Som många andra har jag fastnat för E.R, eller "Cityakuten", TV-serien som handlar om något så banalt för en akutmottagning. De bärande inslagen i serien är de adrenalinstinna scenerna runt döende patienter, där kirurger gör halsbrytande ingrepp och käftar om huruvida man ska ligera scapulafnuttix crepsohoppsanitus, eller något dylikt. Ett till synes enkelt sätt att skapa spänning. Ändå tror jag inte att "E.R. - the rpg" skulle bli någon hit. Varför funkar inte operationssals-dramatik i rollspel?

Ett annat exempel är filmer om bombarbesättningar. Tex "Memphis Belle" är på sina ställen halsbrytande spännande trots ett ganska enkelt koncept. Lik förbannat brukar sådana historier bli trista i rollspel (där det oftast är överflyttat till ett rymdskepp, men rätt analogt med en B-17). Varför?

Finns det fler exempel på dramatik som funkar jättebra på TV, men uselt i rollspel? Och vad beror det på?

 

[Foggmock]

Man glor ju inte på ER för de oändliga raderna av blödande patienter och sörjande anhöriga, det är ju karaktärsdynamiken och allt det andra som gör serien bra, starka karaktärer osv osv...

Givetvis brukar man ju försöka gissa om patienten klarar sig eller inte och det kan bli spännande, men aldrig nagelbitande...

Vad gäller Memphis Belle-rollspelande så tycker jag det funkar utmärkt med den typen av dramatik, och jag har ändå upplevt ganska mycket rymdrollspelande/motsv.

Själv har jag svårt för filmskräck. Den typen av krypande skräck som utmynnar i en kort äckel/smärtscen (som brukar funka hyfsat för mig om jag känner med karaktärerna) tror jag är svår att replikera eftersom rollspel inte är lika visuellt som en film. Pang-bom-hoppa-i-soffan-skräcken är ju billig och inte alls svår att efterapa, men samtidigt ger den nästan ingenting stämningsmässigt.

 

[MrG]

Finns det fler exempel på dramatik som funkar jättebra på TV, men uselt i rollspel? Och vad beror det på?

Brandmän? Har svårt att få det att funka, men försöker arbeta runt det. Problemet verkar vara att man kan yrkesrollen för dåligt, man vet inte riktigt vad som är svårt och viktigt i deras yrkesutövning och har svårt att kopiera jargongen.

Vad jag hoppas på att lära mig är hur att fokusera på det runtomkring, det intressanta i ER är ju lika mycket dynamiken på arbetsplatsen som hur man räddar passienterna. Så skapar man en kampanj med specialister (alla har specialskills på olika områden, så ingen kan rädda alla själv) och intriger om makten på avdelningen kan man nog komma rätt långt... tanken frästar

 

[MrG]

Själv har jag svårt för filmskräck. Den typen av krypande skräck som utmynnar i en kort äckel/smärtscen (som brukar funka hyfsat för mig om jag känner med karaktärerna) tror jag är svår att replikera eftersom rollspel inte är lika visuellt som en film.

Vill länka till ett gammalt konventsäventyr (Vid vägens ende - LinCon 99) där jag skrev ned tankar om hur att försöka få fram David Lynch berättarstil i rollspel. Var framförallt tankar om att arbeta med berättartempot (mycket tempoväxlingar och inte vara rädd för lugnt tempo och tystnader) och målande beskrivningar.

Tillägg: Okunskap är också viktigt om man vill ha en sån stämmning, blir aldrig det samma om spelarna har läst på sig om monstren och vet vad som kan hända. Har hört om en spelar som dolt regelboken så spelarna inte skulle veta något om vad de kunde möta

 

[Gurgeh]

Jag tycker inte att ER:s medicindramatik fungerar på tv heller faktiskt. Det är precis lika spännande som att se två otextade kineser diskutera upprört med varandra: man förstår att det är dramatiskt och viktigt, men eftersom man inte fattar ett ord av vad de säger vet man inte vad som står på spel och kan därför inte engagera sig. Jag kan inte i alla fall. Om det är något i dessa scener som gör att man kan engagera sig är det antagligen bakgrundsmusiken som berättar att det är spännande, och det är svårt att få till på samma sätt i rollspel.

Jag kan komma på tre anledningar till att viss typ av dramatik inte fungerar i rollspel:

1. Rollspel är inte visuellt.
I en ubåtsfilm ser det spännande ut när människor springer fram och tillbaka, bär på torpeder och skriker order åt varandra. Det är presentationen som gör detta intressant, inte så mycket det faktiska skeendet, som det är svårt eller omöjligt att hänga med i. Sådana scener är intressanta i visuella medium, men i en bok eller i ett rollspel måste man ta till något annat knep för att göra det spännande.

2. Rollspel har ett begränsat perspektiv
I ett rollspel är det svårt att skilja publiken (spelarna) från huvudpersonerna (rollpersonerna). Man får därför svårt att använda trick som bygger på att publiken vet något som huvudpersonerna inte vet, till exempel att det finns en tickande bomb i rummet. Det går att genomföra, men inte med samma självklarhet som i en film eller en bok.

3. Rollspel är inte deterministiskt
Vissa typer av dramatik, till exempel tidsresor, bygger på att berättaren har fullständig kontroll över hela skeendet. Det fungerar inte i rollspel, eftersom spelarna kommer att göra andra saker än de spelledaren förväntar sig. Detta är, som tur är, rollspelens styrka snarare än en svaghet.

/tobias

 

[walium]

Serier och filmer som handlar om olika former av djupa fackkunskaper brukar vara svåra att överföra till rollspel. Och då tänker jag på rättegångsdramer som avgörs på grund av någon juridisk teknikalitet eller den delen av sjukhusserier som handlar om att skrika obegripliga termer så snabbt som möjligt. Skälet till att de inte funkar är att de kräver så pass stora sakkunskaper av spelarna och om spelgruppen består av läkare eller advokater så är det tveksamt om de vill spela äventyr som handlar om exakta samma saker som de upplever på sina arbeten.

En annan form av dramatik som fungerar dåligt i rollspel är sökandet efter livsviktig information. Utdragna episoder där rollpersonerna sitter i gamla dammiga arkiv på jakt efter någon gammal text som avslöjar var den heliga Graalen är brukar inte vara särskilt spännande eller kul. Många utmaningar inom film och tv fungerar främst för att man som tittare vet att hjälten kommer att lösa dem på olika fiffiga sätt. Ett äventyr är inte lika förutsägbart på långa vägar.

 

[Foggmock]

Tja, jag tänkte inte direkt på några direkta monster, utan mer åt Saw-hållet (som är två undantagsfilmer jag råkar gilla, fast det är skräck) där relativt ångestfyllda scener med personer som kommer till ohyggliga slutsatser och till slut gruvlig smärta (vissa av dem är iofs döda rätt fort efter men likväl)... där skräcken/känslan/stämningen inte direkt skapas av det som finns på skärmen, utan det som uppenbaras i tittarens huvud.

 

[MrG]

Skräck

Tänkte inte heller på några monster, utan mer på psykologisk skräck. Körde en gång på LinCon en variant där jag och en till sl försökte visualisera att karaktärerna var hjärntvättade genom att viska olika saker i varsitt öra. Likartat har jag arbetat med att låta folk slå ofta för sinnesintryck och gett udda svar. Om något doftar fel börjar spelarna skruva på sig och om spelledaren förklarar det som om de motstridiga intrycken var normala har vi börjat bygga skräckstämningen.

(Sen har jag ingen aning om vad du menade med Saw-hållet)

 

[Foggmock]

Re: Skräck

(Sen har jag ingen aning om vad du menade med Saw-hållet)

Se filmerna. De är väldigt täta och psykologiska men samtidigt jordnära. Det är vanliga människor i ovanliga sitautioner.

 

[Foggmock]

Det sjuka med ER är att man lär sig vad fan de snackar om efter ett tag. Vissa saker (som intubering) lär man sig direkt, andra saker är mer långsökta men fastnar efter att man har sett dem ett par gånger... värsta var väl för någon vecka sen när jag visste vad medicinstudenterna skulle svara på frågan "Vad gör man med den här typen av patient?".... DT-röntgen, blodsyre och ge 10 mg Xylocain........

 

[Gordeg]

Man glor ju inte på ER för de oändliga raderna av blödande patienter och sörjande anhöriga, det är ju karaktärsdynamiken och allt det andra som gör serien bra, starka karaktärer osv osv...

Bra kommentar.
ER och liknande serier är ju egentligen bara helt vanliga såpor, men istället för 80- och 90-talets glassiga överklassåpor (Dallas, Beverly Hills mfl) handlar reality-såporna om "vanliga" människor som jobbar arschlet av sig.
Ej att förväxla med dokusåporna som trots förnedringen på något sätt ändå har en glamorös framtoning.

Om det inte varit för karaktärsdynamiken mm hade ER inte varit mer intressant än de där "världens värsta-" pseudodokumentärpolisserierna. Och de är ganska corny tycker jag.

Gordeg

 

[Foggmock]

Om det inte varit för karaktärsdynamiken mm hade ER inte varit mer intressant än de där "världens värsta-" pseudodokumentärpolisserierna. Och de är ganska corny tycker jag.

Men de är ju dubbelt corny - speakerrösten är testosteronstinn och pratar konstigt och hallå! Skurkarna vinner ju aldrig!

 

[MrG]

Men vad kan vi arbeta på

Härligt genomtänkt svar, men jag ser heldre utamingar än hinder. Så grunnade på vilka av dina punkter man skulle kunna jobba på...

1. Rollspel är inte visuellt.
I en ubåtsfilm ser det spännande ut när människor springer fram och tillbaka, bär på torpeder och skriker order åt varandra. Det är presentationen som gör detta intressant, inte så mycket det faktiska skeendet, som det är svårt eller omöjligt att hänga med i. Sådana scener är intressanta i visuella medium, men i en bok eller i ett rollspel måste man ta till något annat knep för att göra det spännande.

Själv tycker jag det visuella funkar i böcker också (inte lika bra kanske, men väl kan funka), så ser inte varför det inte skulle funka i rollspel. Ta knep från böcker, var beskrivande, både som spelledare och som spelare. Det blir aldrig som film, men väl som det kan vara när det lyckas i böcker.

2. Rollspel har ett begränsat perspektiv
I ett rollspel är det svårt att skilja publiken (spelarna) från huvudpersonerna (rollpersonerna). Man får därför svårt att använda trick som bygger på att publiken vet något som huvudpersonerna inte vet, till exempel att det finns en tickande bomb i rummet. Det går att genomföra, men inte med samma självklarhet som i en film eller en bok.

I min helgkampanj kör jag olika historier i samma miljö och samma tid, men med olika karaktärer varje helg. Det gör att spelarna vet en del av vad som händer runt omkring också. Sen har vi exemplet med den här kampanjen; It´s only a myth där de helt tar bort det skilda perspektivet. Så det ser jag som en lösbar sak, även om det blir lite annorlunda spel.

3. Rollspel är inte deterministiskt
Vissa typer av dramatik, till exempel tidsresor, bygger på att berättaren har fullständig kontroll över hela skeendet. Det fungerar inte i rollspel, eftersom spelarna kommer att göra andra saker än de spelledaren förväntar sig. Detta är, som tur är, rollspelens styrka snarare än en svaghet.

Uppenbart kan man rälsa bort problemet, men det är en tråkig lösning. Däremot förstår jag inte varför man inte skulle kunna lösa det med gemensam kontroll över vart man är på väg. I PTA vet man lite om vad som kommer dyka upp (man har sagt det i teasern) och det har inte varit några större problem att gemensamt styra dit. Samma sak med tidsresor, känsligt, men så snyggt när det funkar. Om spelarna är eniga om att det ska funka, spelar de med och allt flyter på. Själv la jag upp en ickekronologisk kampanj, där folk då ofta visst vad som ungefär hade hänt, men verkade ha kul att spela ut exakt hur det hände i alla fall.

 

[Gurgeh]

Re: Men vad kan vi arbeta på

Härligt genomtänkt svar, men jag ser heldre utamingar än hinder.

Visst, i alla de fall jag beskrev går det utmärkt att komma runt rollspelens svaghet med lite god vilja och/eller kreativitet. Framför allt behöver det inte vara något större problem att spelarna och rollspersonerna vet olika saker, i alla fall inte om spelarna klarar av att inte utnyttja den extra information de har till sin fördel på något dumt sätt. (Och inte ens det behöver egentligen vara något problem.)

/tobias

 

[Dilandau]

The games people play

Jag sitter just nu och spelar ICO på min nya playstation2. Helt superbra. Spänning. Sense of wonder. Action. Dramatik. Stämning.

Skulle inte funka för ett ögonblick som rollspel.

I spelet går man runt i ett stort, jättestort, jättestort, slott. Det är helt övergivet. Man är i princip helt ensam när man springer fram och tillaka i de olika rummen och försöker klura ut hur man ska ta sig vidare. Ingen social interaktion alls. Jättefå fiender att slåss mot. Men det funkar riktigt riktigt bra som tvspel.

I rollspelsformat skulle allting bara bli beskrivningar olika rum, samt en del pussel för att ta sig vidare till nästa rum. Det skulle i princip bli ett grottröj utan röj. Dungeons but no Dragons, så att säga.

Om inte spelledaren är helt superbra på att förmedla stämning, och variera sina rumsbeskrinvningar, så skulle det bli ett värdelöst äventyr,