Nightowl
Champion
Allt annat än officiellt - ekomantiker är väldigt olika varandra på olika platser i Vidonia, eftersom det inte finns någon central auktoritet som tvingar alla att tro likadant. Men vissa är mer olika än andra...
Bakanisterna
Bakanisterna är en liten men inflytelserik gren som följer mentorn, politikern och akademikern Erkandra tar-Ulator ran-Bakan och hennes teorier. Ran-Bakan var en högättad kvinna som började studera vid en världslig akademi, men trots lysande framgångar var hon inte nöjd. Efter en själslig kris gav hon upp sina studier och flyttade till ett mentorskollegium där hon tog examen som mentor. Hennes upplevelser av ’de två världarna’ inom Vidonias intellektuella liv fick henne att ägna sitt liv åt att väva samman de bägge, något hon ansåg båda skulle bygga på. Hennes främsta framgångar var som fysiker och metafysiker: i hennes Principa Filosofica presenterade hon en teori som väver samman ekomantisk och mekanurgisk metafysik. Ran-Bakan var också politiskt verksam som efor i Kronenburg i Frekre och var därvid ganska radikal, något som gjorde henne populär bland stadens plebejer. Hennes studier i metafysik spred ryktet att hon i hemlighet var mystagog, mekanurg eller bäggedera samtidigt, och hon kallas därför mentor mirabilis, den fantastiska mentorn.
Bakanisterna är akademiker eller intellektuella, från patricierståndet eller från de plebejer som ägnar sig åt köpenskap eller är verksamma inom administrationen. De är få men de mentorer som utbildas vid det kollegium ran-Bakan lät grunda i Kronenburg får ofta jobb antingen som guvernanter till mycket rika eller som mentorer i prestigefyllda församlingar vars medlemmar gillar hennes idéer. Därför har de ganska stor inflytande då många unga människor lär sig om ran-Bakans idéer. Riktningens starka sidor är att den låter medlemmarna förena ekomantisk fromhet med den mer moderna vetenskapliga bilden av världen och mer individualistiska moral, som blev populär hos överklassen efter mekanurgins snabba utveckling det senaste århundradet. En del är världsvana statsmän och –kvinnor, andra akademiska kufar. Det finns få bakanister bland de lägre klasserna, utom i Kronenburg, där folk fortfarande ömt minns den gamla kvinnan som en representant för överheten man verkligen kunde lita på.
Enigmatikerna
Det finns många slags ’enigmatiker’. Begreppet står för en annorlunda form av ekomanti som är mer personlig och individualistisk; den är antingen influerad av dan-shi, av gymnosofister från Zagrosia eller bäggedera. Enigmatikerna har sin egen åsikt om den universella fullkomning som skall inträffa i en obestämd framtid enligt den gängse ekomantin, Hieromega . Detta anses bli ett obeskrivbart tillstånd när alla sapienter lever i harmoni med eller helt uppgått i Theos. En vida spridd åsikt är just att hieromega är helt bortom mänsklig fattningsförmåga, och det är kanske just därför som så många försöker beskriva det i religiös litteratur, sånger, dikter osv. Om man vet hur detta idealtillstånd ser ut blir det ju lättare att sträva efter det.
Enigmarikerna har som sagt sina egna åsikter om detta: Hieromega är här och nu. All ofullkomlighet, alla sorger och bekymmer är bara en illusion. Enigmat, Gåtan, gäckar sapienters sinnen och får dem att inte inse världens fullkomlighet. Om man genomskådar Engimat kan man uppnå frid och frälsning. Enigmatikerna beflitar sig ofta väldigt lite med omvärlden, eftersom denna ju enbart är skenbar. De upprätthåller ofta en mycket hög ’moralisk standard’ – många är t.ex. pacifister – men denna är ofta av ett ’negativt’ slag, med vilket skall förstås att de bara undviker att göra det onda, de strävar inte nödvändigtvis efter att göra det goda. Det här ses som oansvarigt av många i Vidonia, och dessutom tycker många vanliga enkla vidonier att engimatikerna är ’flummiga’ kufar.
Å andra sidan har mystagoger inom den ekomantiska rörelsen ett gott rykte, kanske för att de omger sig med ett visst mått av mystik. Det finns en del enigmatiska matriarker, som i tempel samlar lärljungar kring sig, och en hel del som enigmatiska församlingar, ofta i avsides bondbyar (jämför med grupper som amish och memmoniter i verkligheten).
Enigmatiker lägger stor vikt vid studium och kontemplation av Kosmokrator, vid gemensam meditation efter mönster som påminner om dan-shi-utövares, och (för dess mystagoger) att beskåda fluxen utan att bli störd av övriga sinnen – det har funnits fanatiker som ständigt burit en ögonbindel eller till och med låtit blända sig för detta ändamål.
Kaprikorniterna (Bockarna)
Kaprikorniterna kallar sig inte själva så; det är ett öknamn som en mer ’normal’ mentor gav dem efter frustrerade missionsförsök. Vanligt folk kallar dem ’bockarna’; själva har de inte något särskilt namn för sin livsåskådning. Kaprikorniterna är en form av ekomanti som utövas av vissa kringstrykare, såväl fauner som människor. En del bofasta faunklaner är också kaprikorniter. Deras tro liknar många andra fauniska ekomantikers: ekomantins monoteism är uppblandad med tro på andar, och man saknar mentorer. Istället för de äldsta kvinnorna i klanen vidare religiösa lärdomar till de små, när de ändå tar om hand om dem. Klokmödrar (mystagoger) utövar galenik och mesmerism för att bota sjuka människor och djur. Fauner gillar inte män som mystagoger med vissa bisarra undantag: fauner anser att magiska förmågor är så hårt kopplade till ens kvinnliga kön att de utgår från att en manlig mystagog antingen är en charlatan eller egentligen en kvinna, så en manlig mystagog som är en homosexuell transvestit är fullt accepterad, även om sådant ses som mycket omoraliskt av resten av det termaliska samhället. Faunernas reaktion är att ’det är inte hennes fel att hon råkat bli återfödd i en kropp av fel kön, stackarn!’
Vad som skiljer kaprikorniterna från deras fränder är deras fasta övertygelse att profeten Maharahul var a, faun och b, kvinna. Urkunder kan inte övertyga dem om annat: de hävdar att de härstammar från de faunklaner som var de första som fick höra Profeten predika (det är väl naturligt att hon skulle vänt sig till sina stamfränder), och deras klanlegender berättar annat än den vanliga religiösa historien i Vidonia. En del hävdar även att de härstammar från Profeten i mer eller mindre rakt nedstigande led; hennes ättelinje skall ha många stora män och kvinnor i sig. En del av bockarnas klokmödrar hävdar att de förvaltar galeniska recept och andra magiska lärdomar som de en gång skall ha lärt av Profeten. Vanligtvis brukar folk bara skratta eller ruska på huvudet åt kaprikorniternas idéer (de missionerar inte direkt) men en vida spridd historia säger att en viss klokmor skall ha vissa gamla recept som ingen kunnat använda på många och långa generationer, inte förrän nu då vissa ingredienser blivit åtkomliga från Zagrosia.
Maskbärarna
Maskbärarna är en synkretistisk mysteriekult bland vidoniska fauner (och vissa små grupper av människor, främst kringstrykare och isolerade bondbyar). De kombinerar vanlig ekomanti med en aktiv andetro. Förutom klokmödrar (fauniska mystagoger) och äldste (som förutom att vara samhällets ledare tar på sig mentorernas roll) har maskbärarna särskilda andemagiker som kallas just Maskbärare. Maskbärare utför fabelspel av den typen som är vanligt bland alla vidonier, men för maskbärarna har dessa också en helig betydelse. En Maskbärare (som inte behöver vara en professionell fabelspelare, men kan vara det) kan uppnå extas då han upplever sig mer eller mindre ’besatt’ av sin roll; han ’tar på sig den Inre Masken’ och blir den arketyp han spelar. En Maskbärare som tagit på sig den Inre Masken kan profetera och utföra magiska handlingar som anknyter till hans Mask; den som bär Artos Slagbjörnens mask får fantastiska ledaregenskaper eller en björns styrka, den som bär Strigo Nattugglans mask kan spåra förbrytare på översinnligt vis eller kan se om natten, den som bär Vulpes Rävens mask kan överlista övermakten eller gäcka den skickligaste väktare. Utomstående brukar hävda att Maskbärarna bara inbillar sig det hela; deras profetior är skickliga gissningar, medan legenderna om övernaturliga handlingar dels är självsuggestion av typen ’kvinna lyfter upp tung kärra som hennes barn fastnat under’, dels vidskepliga överdrifter.
Maskbärarna har ett visst sinistert rykte; många av rollerna i fabelspelen, i synnerhet i nattspel, är allt annat än trevliga personer. Maskbärare medger att man tar en risk om man tar på sig en sådan Mask, och att man därför undviker sådant i görligaste mån. Dock är det i vissa fall nödvändigt, dels på grund av pragmatiska orsaker (cynism är vanligt bland de utsatta folkgrupper som maskbärarna kommer ifrån), dels för att man inte väljer att sätta på sig Masken. Vissa är födda till det, så är det bara. Det är så, framhäver man, som hjältar och skurkar kommer till. Även om man inte är kapabel att bli en Maskbärare med ’stort M’ har alla en Mask de ibland behöver bära, ett öde de måste följa. Dessutom – den som tar på sig den Inre Masken hos en ’skurkroll’ under ett dagspel kommer ju, i enlighet med dramats lagar, att misslyckas…
Tegrisk ekomanti
Tegrier saknar mentorer. Istället har varje harg sin skald, en sångare som minns släktens historia och lagar, och det är dennes uppgift att undervisa de unga. Moraliska lärdomar får de av alla vuxna. Vissa harger som vill vara ’moderna’ anställer dock numera mentorer också. Tegrier blandar också ekomantin med viss andetro. De tror att världen är fulla av god- eller illvilliga andeväsenden av olika slag. Viktigast av dessa är de som var med under den Mytiska tidsåldern.
Tegriska skalder indelar sina sånger i tre grupper, och därmed världshistorien i tre faser. De första är de Mytiska sångerna. Dessa berättar vad som hände för mycket länge sedan, innan världen var Ordnad. På den tiden kunde fantastiska saker hända; djur och natur kunde tala och umgicks med människor, underverk var ordningen för dagen, och stjärnorna rörde sig som de ville – årstiderna kom inte alltid i rätt ordning, och människor åldrades olika snabbt. Det senare förklarar varför vissa visa män och kvinnor blev oerhört gamla, medan vissa hjältars barn kunde hämna deras död dagen efter sin födelse.
Sedan föddes profeten Maharahul. På uppdrag av Theus Ordnade han världen, oklart hur, men sedan dess har årstiderna en viss ordning, folk åldras lika fort, och sapienter talar och djur gör det inte. Många sånger berättar om hur Profeten predikade för fåglarna, för molnen, för örterna, etc. Detta fick slut på sådant oskick som att regn föll uppåt, örnarna kvittrade och smultron växte på törnbuskar. Vissa andar föddes under den Mytiska tidsåldern, och eftersom andar inte åldras som de dödliga lever en del av dem kvar än idag. Andar som fötts under senare tidsåldrar är inte nödvändigtvis mäktigare eller mer värda respekt än, säg, en annan människa, en häst eller varför inte en enbuske, men de Gamla Andarna är inte att leka med.
Sedan kommer Hjältesångerna eller de Heroiska sångerna. Efter världen var Ordnad följde en tid när världen var mindre fantastisk, men ändå fylld av speciella män och kvinnor som strävade och utförde fantastiska saker. En del var hjältar i positiv mening, men en del var ’hjältar’ bara på det sättet att de utförde fantastiska dåd. Ofta var dessa dåd våldsamma och blodiga, och så småningom tog de riktiga Hjältarna bokstavligen slut. Den siste Hjälten var en skurk: Tublai Khan, kentaurernas storkhan som ville erövra världen. Alla de sista riktiga hjältarna dog under hans härjningar, oavsett vilken sida de stod på. Tegrierna medger att det kan ha funnits kvar några ointressanta små hjältar i någon lika ointressant avkrok av världen, men i det stora hela var det över.
Sist kommer de Nya sångerna, de historiska sångerna om den Nya världen. Nya sånger kan diktas av vem som helst, medan tegrier är mycket misstänkta mot sånger som inte diktats av en riktig skald om den Mytiska eller Heroiska tiden. Däremot kan vem som helst sjunga vilka sånger som helst, en uppskattad konst i Tegri.
Under deras ekomantiska bönemöten sjunger man sånger från den Mytiska tiden, oftast anknutna till den innevarande årstiden eller som förklarar varför vissa saker som förknippas med just det mötet är som de är, t.ex. den vanliga Begravningssången som berättar om den första människan som dog och vad hennes familj gjorde när någon skulle begravas första gången, eller Kalvningssången som berättar om när den Första Kon för första gången skulle föda. Den ’dyrkan’ av andeväsenden som förekommer påminner om hur man ofta förhöll sig till ’oknytt’ för i världen här i Sverige – man kastar en silverslant i floden innan man fiskar för att inte irritera Flodhäxan, man skjuter inte på korpar för att Äldsta Korpen kan bli irriterad och fösa hit oväder, den som passerar det berg som kallas Ordös och anses vara världens äldsta grav lämnar lite mat åt Ordösväktaren som ser till så ingen vanhelgar graven.
Det finns också vissa tegrier som söker kontakt med en av de Gamla Andarna, mer eller mindre frivilligt. Detta påminner något om de mysteriekulter som beskrivits i ’Björnens Brödraskap’, som kan återfinnas på www.rollspel.com under Godpitar. Man brukar dock mera se sådana människor som trollkunniga än som heliga; man hyser inte samma sorts vördnad för dem som man ofta gör för mystagoger och matriarker. Mest kända utanför Tegri är de Skrattande Spejarna, som följer den Äldsta Hyenan, en av de Gamla Andarna.
Den zagrosiska rörelsen
Den zagrosiska rörelsen har uppstått på senare år, i samband med ökade kontakter med Zagrosia. Det har nämligen länge hävdats att Profeten författade ett utkast till Kosmokrator innan han tvingades fly från Zagrosia, det s.k. Proto-Kosmokrator. Vissa mentorer har undrat om allt av utkastet verkligen följde med i den egentliga Kosmokrator.
År 702 AS fick en vidonisk missionär i det oberoende zagrosiska furstendömet Umajan tag på vad som uppenbarligen är en del av Proto-Kosmokrator, som en gåva från en rishi, en dodjabisk mystagog. Missionären, Ugreta tar-Larts, lät trycka upp den och sprida den i vidoniska församlingar. Både mentorer och vanligt församlingsfolk läste den med intresse. En rörelse uppstod med center i Kornenstadt, som ansåg att visdomar funnits förborgade i Zagrosia i långa tider, ända sedan Profeten tvingades fly. Många har rest till Zagrosia för att försöka få tag på dessa lärdomar, som de sedan försökt sprida i sina hemländer. En del har sponsrats av fromma furstar och andra patricier.
Den zagrosiska rörelsen vurmar för zagrosiskt konst och tankesätt, och många av rörelsens aktiva har gjort sitt för att fungera som tolkar, diplomater och dylikt i umgänget med zagrosiska ledare och handelsmän. I vissa fall rör det sig om närmast sektliknande små rörelser (ungefär som Hare Krishna i västerlandet), i andra fall om hängivna, något insnöade teologer, i ytterligare andra fall om missionärer som hävdat att Theos vilja inte kan uttolkas klart om man inte kombinerar Kosmokrator med Proto-Kosmokrator, och som därför predikar på gator, torg och i tempel både i Zagrosia och Vidonia. I de senare fallen möter de ofta hätskt motstånd från lokala ortodoxa troutövare, eftersom de anses störa ordningen.
En särskild underordning av den zagrosiska rörelsen består av mystagoger som hoppas att i Zagrosia finna magiska hemligheter, som t.ex. galeniska recept eller geomantiska tekniker. Framförallt har man varit jakt efter underkurer av olika slag, vilket öppnat fältet för charlataner både i Vidonia och i Zagrosia. En del aristosofer har också intresserat sig för detta – polyhistor Metamorbius har t.ex. låtit Skuggornas Kollegium sända en grupp lärda botanister och läkare för att utforska saken, under täckmanteln att de är en grupp missionärer inom den zagrosiska rörelsen.
Erik
Bakanisterna
Bakanisterna är en liten men inflytelserik gren som följer mentorn, politikern och akademikern Erkandra tar-Ulator ran-Bakan och hennes teorier. Ran-Bakan var en högättad kvinna som började studera vid en världslig akademi, men trots lysande framgångar var hon inte nöjd. Efter en själslig kris gav hon upp sina studier och flyttade till ett mentorskollegium där hon tog examen som mentor. Hennes upplevelser av ’de två världarna’ inom Vidonias intellektuella liv fick henne att ägna sitt liv åt att väva samman de bägge, något hon ansåg båda skulle bygga på. Hennes främsta framgångar var som fysiker och metafysiker: i hennes Principa Filosofica presenterade hon en teori som väver samman ekomantisk och mekanurgisk metafysik. Ran-Bakan var också politiskt verksam som efor i Kronenburg i Frekre och var därvid ganska radikal, något som gjorde henne populär bland stadens plebejer. Hennes studier i metafysik spred ryktet att hon i hemlighet var mystagog, mekanurg eller bäggedera samtidigt, och hon kallas därför mentor mirabilis, den fantastiska mentorn.
Bakanisterna är akademiker eller intellektuella, från patricierståndet eller från de plebejer som ägnar sig åt köpenskap eller är verksamma inom administrationen. De är få men de mentorer som utbildas vid det kollegium ran-Bakan lät grunda i Kronenburg får ofta jobb antingen som guvernanter till mycket rika eller som mentorer i prestigefyllda församlingar vars medlemmar gillar hennes idéer. Därför har de ganska stor inflytande då många unga människor lär sig om ran-Bakans idéer. Riktningens starka sidor är att den låter medlemmarna förena ekomantisk fromhet med den mer moderna vetenskapliga bilden av världen och mer individualistiska moral, som blev populär hos överklassen efter mekanurgins snabba utveckling det senaste århundradet. En del är världsvana statsmän och –kvinnor, andra akademiska kufar. Det finns få bakanister bland de lägre klasserna, utom i Kronenburg, där folk fortfarande ömt minns den gamla kvinnan som en representant för överheten man verkligen kunde lita på.
Enigmatikerna
Det finns många slags ’enigmatiker’. Begreppet står för en annorlunda form av ekomanti som är mer personlig och individualistisk; den är antingen influerad av dan-shi, av gymnosofister från Zagrosia eller bäggedera. Enigmatikerna har sin egen åsikt om den universella fullkomning som skall inträffa i en obestämd framtid enligt den gängse ekomantin, Hieromega . Detta anses bli ett obeskrivbart tillstånd när alla sapienter lever i harmoni med eller helt uppgått i Theos. En vida spridd åsikt är just att hieromega är helt bortom mänsklig fattningsförmåga, och det är kanske just därför som så många försöker beskriva det i religiös litteratur, sånger, dikter osv. Om man vet hur detta idealtillstånd ser ut blir det ju lättare att sträva efter det.
Enigmarikerna har som sagt sina egna åsikter om detta: Hieromega är här och nu. All ofullkomlighet, alla sorger och bekymmer är bara en illusion. Enigmat, Gåtan, gäckar sapienters sinnen och får dem att inte inse världens fullkomlighet. Om man genomskådar Engimat kan man uppnå frid och frälsning. Enigmatikerna beflitar sig ofta väldigt lite med omvärlden, eftersom denna ju enbart är skenbar. De upprätthåller ofta en mycket hög ’moralisk standard’ – många är t.ex. pacifister – men denna är ofta av ett ’negativt’ slag, med vilket skall förstås att de bara undviker att göra det onda, de strävar inte nödvändigtvis efter att göra det goda. Det här ses som oansvarigt av många i Vidonia, och dessutom tycker många vanliga enkla vidonier att engimatikerna är ’flummiga’ kufar.
Å andra sidan har mystagoger inom den ekomantiska rörelsen ett gott rykte, kanske för att de omger sig med ett visst mått av mystik. Det finns en del enigmatiska matriarker, som i tempel samlar lärljungar kring sig, och en hel del som enigmatiska församlingar, ofta i avsides bondbyar (jämför med grupper som amish och memmoniter i verkligheten).
Enigmatiker lägger stor vikt vid studium och kontemplation av Kosmokrator, vid gemensam meditation efter mönster som påminner om dan-shi-utövares, och (för dess mystagoger) att beskåda fluxen utan att bli störd av övriga sinnen – det har funnits fanatiker som ständigt burit en ögonbindel eller till och med låtit blända sig för detta ändamål.
Kaprikorniterna (Bockarna)
Kaprikorniterna kallar sig inte själva så; det är ett öknamn som en mer ’normal’ mentor gav dem efter frustrerade missionsförsök. Vanligt folk kallar dem ’bockarna’; själva har de inte något särskilt namn för sin livsåskådning. Kaprikorniterna är en form av ekomanti som utövas av vissa kringstrykare, såväl fauner som människor. En del bofasta faunklaner är också kaprikorniter. Deras tro liknar många andra fauniska ekomantikers: ekomantins monoteism är uppblandad med tro på andar, och man saknar mentorer. Istället för de äldsta kvinnorna i klanen vidare religiösa lärdomar till de små, när de ändå tar om hand om dem. Klokmödrar (mystagoger) utövar galenik och mesmerism för att bota sjuka människor och djur. Fauner gillar inte män som mystagoger med vissa bisarra undantag: fauner anser att magiska förmågor är så hårt kopplade till ens kvinnliga kön att de utgår från att en manlig mystagog antingen är en charlatan eller egentligen en kvinna, så en manlig mystagog som är en homosexuell transvestit är fullt accepterad, även om sådant ses som mycket omoraliskt av resten av det termaliska samhället. Faunernas reaktion är att ’det är inte hennes fel att hon råkat bli återfödd i en kropp av fel kön, stackarn!’
Vad som skiljer kaprikorniterna från deras fränder är deras fasta övertygelse att profeten Maharahul var a, faun och b, kvinna. Urkunder kan inte övertyga dem om annat: de hävdar att de härstammar från de faunklaner som var de första som fick höra Profeten predika (det är väl naturligt att hon skulle vänt sig till sina stamfränder), och deras klanlegender berättar annat än den vanliga religiösa historien i Vidonia. En del hävdar även att de härstammar från Profeten i mer eller mindre rakt nedstigande led; hennes ättelinje skall ha många stora män och kvinnor i sig. En del av bockarnas klokmödrar hävdar att de förvaltar galeniska recept och andra magiska lärdomar som de en gång skall ha lärt av Profeten. Vanligtvis brukar folk bara skratta eller ruska på huvudet åt kaprikorniternas idéer (de missionerar inte direkt) men en vida spridd historia säger att en viss klokmor skall ha vissa gamla recept som ingen kunnat använda på många och långa generationer, inte förrän nu då vissa ingredienser blivit åtkomliga från Zagrosia.
Maskbärarna
Maskbärarna är en synkretistisk mysteriekult bland vidoniska fauner (och vissa små grupper av människor, främst kringstrykare och isolerade bondbyar). De kombinerar vanlig ekomanti med en aktiv andetro. Förutom klokmödrar (fauniska mystagoger) och äldste (som förutom att vara samhällets ledare tar på sig mentorernas roll) har maskbärarna särskilda andemagiker som kallas just Maskbärare. Maskbärare utför fabelspel av den typen som är vanligt bland alla vidonier, men för maskbärarna har dessa också en helig betydelse. En Maskbärare (som inte behöver vara en professionell fabelspelare, men kan vara det) kan uppnå extas då han upplever sig mer eller mindre ’besatt’ av sin roll; han ’tar på sig den Inre Masken’ och blir den arketyp han spelar. En Maskbärare som tagit på sig den Inre Masken kan profetera och utföra magiska handlingar som anknyter till hans Mask; den som bär Artos Slagbjörnens mask får fantastiska ledaregenskaper eller en björns styrka, den som bär Strigo Nattugglans mask kan spåra förbrytare på översinnligt vis eller kan se om natten, den som bär Vulpes Rävens mask kan överlista övermakten eller gäcka den skickligaste väktare. Utomstående brukar hävda att Maskbärarna bara inbillar sig det hela; deras profetior är skickliga gissningar, medan legenderna om övernaturliga handlingar dels är självsuggestion av typen ’kvinna lyfter upp tung kärra som hennes barn fastnat under’, dels vidskepliga överdrifter.
Maskbärarna har ett visst sinistert rykte; många av rollerna i fabelspelen, i synnerhet i nattspel, är allt annat än trevliga personer. Maskbärare medger att man tar en risk om man tar på sig en sådan Mask, och att man därför undviker sådant i görligaste mån. Dock är det i vissa fall nödvändigt, dels på grund av pragmatiska orsaker (cynism är vanligt bland de utsatta folkgrupper som maskbärarna kommer ifrån), dels för att man inte väljer att sätta på sig Masken. Vissa är födda till det, så är det bara. Det är så, framhäver man, som hjältar och skurkar kommer till. Även om man inte är kapabel att bli en Maskbärare med ’stort M’ har alla en Mask de ibland behöver bära, ett öde de måste följa. Dessutom – den som tar på sig den Inre Masken hos en ’skurkroll’ under ett dagspel kommer ju, i enlighet med dramats lagar, att misslyckas…
Tegrisk ekomanti
Tegrier saknar mentorer. Istället har varje harg sin skald, en sångare som minns släktens historia och lagar, och det är dennes uppgift att undervisa de unga. Moraliska lärdomar får de av alla vuxna. Vissa harger som vill vara ’moderna’ anställer dock numera mentorer också. Tegrier blandar också ekomantin med viss andetro. De tror att världen är fulla av god- eller illvilliga andeväsenden av olika slag. Viktigast av dessa är de som var med under den Mytiska tidsåldern.
Tegriska skalder indelar sina sånger i tre grupper, och därmed världshistorien i tre faser. De första är de Mytiska sångerna. Dessa berättar vad som hände för mycket länge sedan, innan världen var Ordnad. På den tiden kunde fantastiska saker hända; djur och natur kunde tala och umgicks med människor, underverk var ordningen för dagen, och stjärnorna rörde sig som de ville – årstiderna kom inte alltid i rätt ordning, och människor åldrades olika snabbt. Det senare förklarar varför vissa visa män och kvinnor blev oerhört gamla, medan vissa hjältars barn kunde hämna deras död dagen efter sin födelse.
Sedan föddes profeten Maharahul. På uppdrag av Theus Ordnade han världen, oklart hur, men sedan dess har årstiderna en viss ordning, folk åldras lika fort, och sapienter talar och djur gör det inte. Många sånger berättar om hur Profeten predikade för fåglarna, för molnen, för örterna, etc. Detta fick slut på sådant oskick som att regn föll uppåt, örnarna kvittrade och smultron växte på törnbuskar. Vissa andar föddes under den Mytiska tidsåldern, och eftersom andar inte åldras som de dödliga lever en del av dem kvar än idag. Andar som fötts under senare tidsåldrar är inte nödvändigtvis mäktigare eller mer värda respekt än, säg, en annan människa, en häst eller varför inte en enbuske, men de Gamla Andarna är inte att leka med.
Sedan kommer Hjältesångerna eller de Heroiska sångerna. Efter världen var Ordnad följde en tid när världen var mindre fantastisk, men ändå fylld av speciella män och kvinnor som strävade och utförde fantastiska saker. En del var hjältar i positiv mening, men en del var ’hjältar’ bara på det sättet att de utförde fantastiska dåd. Ofta var dessa dåd våldsamma och blodiga, och så småningom tog de riktiga Hjältarna bokstavligen slut. Den siste Hjälten var en skurk: Tublai Khan, kentaurernas storkhan som ville erövra världen. Alla de sista riktiga hjältarna dog under hans härjningar, oavsett vilken sida de stod på. Tegrierna medger att det kan ha funnits kvar några ointressanta små hjältar i någon lika ointressant avkrok av världen, men i det stora hela var det över.
Sist kommer de Nya sångerna, de historiska sångerna om den Nya världen. Nya sånger kan diktas av vem som helst, medan tegrier är mycket misstänkta mot sånger som inte diktats av en riktig skald om den Mytiska eller Heroiska tiden. Däremot kan vem som helst sjunga vilka sånger som helst, en uppskattad konst i Tegri.
Under deras ekomantiska bönemöten sjunger man sånger från den Mytiska tiden, oftast anknutna till den innevarande årstiden eller som förklarar varför vissa saker som förknippas med just det mötet är som de är, t.ex. den vanliga Begravningssången som berättar om den första människan som dog och vad hennes familj gjorde när någon skulle begravas första gången, eller Kalvningssången som berättar om när den Första Kon för första gången skulle föda. Den ’dyrkan’ av andeväsenden som förekommer påminner om hur man ofta förhöll sig till ’oknytt’ för i världen här i Sverige – man kastar en silverslant i floden innan man fiskar för att inte irritera Flodhäxan, man skjuter inte på korpar för att Äldsta Korpen kan bli irriterad och fösa hit oväder, den som passerar det berg som kallas Ordös och anses vara världens äldsta grav lämnar lite mat åt Ordösväktaren som ser till så ingen vanhelgar graven.
Det finns också vissa tegrier som söker kontakt med en av de Gamla Andarna, mer eller mindre frivilligt. Detta påminner något om de mysteriekulter som beskrivits i ’Björnens Brödraskap’, som kan återfinnas på www.rollspel.com under Godpitar. Man brukar dock mera se sådana människor som trollkunniga än som heliga; man hyser inte samma sorts vördnad för dem som man ofta gör för mystagoger och matriarker. Mest kända utanför Tegri är de Skrattande Spejarna, som följer den Äldsta Hyenan, en av de Gamla Andarna.
Den zagrosiska rörelsen
Den zagrosiska rörelsen har uppstått på senare år, i samband med ökade kontakter med Zagrosia. Det har nämligen länge hävdats att Profeten författade ett utkast till Kosmokrator innan han tvingades fly från Zagrosia, det s.k. Proto-Kosmokrator. Vissa mentorer har undrat om allt av utkastet verkligen följde med i den egentliga Kosmokrator.
År 702 AS fick en vidonisk missionär i det oberoende zagrosiska furstendömet Umajan tag på vad som uppenbarligen är en del av Proto-Kosmokrator, som en gåva från en rishi, en dodjabisk mystagog. Missionären, Ugreta tar-Larts, lät trycka upp den och sprida den i vidoniska församlingar. Både mentorer och vanligt församlingsfolk läste den med intresse. En rörelse uppstod med center i Kornenstadt, som ansåg att visdomar funnits förborgade i Zagrosia i långa tider, ända sedan Profeten tvingades fly. Många har rest till Zagrosia för att försöka få tag på dessa lärdomar, som de sedan försökt sprida i sina hemländer. En del har sponsrats av fromma furstar och andra patricier.
Den zagrosiska rörelsen vurmar för zagrosiskt konst och tankesätt, och många av rörelsens aktiva har gjort sitt för att fungera som tolkar, diplomater och dylikt i umgänget med zagrosiska ledare och handelsmän. I vissa fall rör det sig om närmast sektliknande små rörelser (ungefär som Hare Krishna i västerlandet), i andra fall om hängivna, något insnöade teologer, i ytterligare andra fall om missionärer som hävdat att Theos vilja inte kan uttolkas klart om man inte kombinerar Kosmokrator med Proto-Kosmokrator, och som därför predikar på gator, torg och i tempel både i Zagrosia och Vidonia. I de senare fallen möter de ofta hätskt motstånd från lokala ortodoxa troutövare, eftersom de anses störa ordningen.
En särskild underordning av den zagrosiska rörelsen består av mystagoger som hoppas att i Zagrosia finna magiska hemligheter, som t.ex. galeniska recept eller geomantiska tekniker. Framförallt har man varit jakt efter underkurer av olika slag, vilket öppnat fältet för charlataner både i Vidonia och i Zagrosia. En del aristosofer har också intresserat sig för detta – polyhistor Metamorbius har t.ex. låtit Skuggornas Kollegium sända en grupp lärda botanister och läkare för att utforska saken, under täckmanteln att de är en grupp missionärer inom den zagrosiska rörelsen.
Erik