Som så många säger så har ju kineser en ganska annorlunda syn på uppfostran. Min fru är taiwanes och visst har vi lite annorlunda syn på hur vi uppfostrar vår dotter. Jag tror inte så mycket på extremer och att barn får lite "hårdare" uppfostran än här är nog inget större problem. Även om kvinnan i artikeln är lite väl extrem.
Det är så klart en stor skillnad på uppfostran och utbildningen mellan våra länder. Det kan ju ha ändrats sen jag bodde där, men det som jag stötte på var att små barn kunde rabbla oändligt mycket fakta, men när man bad dom att rita en bild av säg sitt land så hade dom stora problem. Det kanske känns som en klyscha att kinesiska barn lär sig disciplin och att memorisera fakta, medan vi här lär oss att tänka kreativt(eller ta det lugnt iaf). Det stämmer dock på ganska många punkter, men jag är osäker på hur stor skillnad det är sen när folk växer upp.
Om jag tittar på min vänskapskrets så sket många av mina kompisar totalt i skolan och det mesta, men är nu(vid 27+) ekonomer, arkitekter, jurister och socionomer. Av mina asiatiska kompisar så är det ganska likt, med skillnad att de gjorde klart allt som de skulle och sen drog iväg och levde livet i andra länder. Alla är schysta och har ok liv så jag ser inte någon större skillnad, dock är ju detta helt från egen erfarenhet så kan ju knappast kalla det fakta.
Hade det varit så att super hård disciplin i skolan och hemmet varit så bra som hon i artikeln påstår så skulle ju asiaterna ha gått om oss sen åratal tillbaka, men så är det ju inte och som med allt annat så finns det så otroligt många faktorer som spelar in på hur framgångsrik man blir(för att inte tala om hur man mäter det...). Mindre låsning på extremer om jag får be.
Lite OT så tycker jag det roligaste med asien(en del iaf) är att gamlingarna är som ungdomarna här. Det är dom som är ute och super, slåss, demonstrerar, osv. Medan ungdomarna pluggar på och gör allt det där som föräldrarna tycker dom borde göra