Nekromanti En liten konflikt...

[Basenanji]

Jag bara måste få höra vad ni, ärade forumbesökare, har att säga i denna fråga.

Ofta när jag ska slå fram nya karaktärer (helst till DoD Exp., men även till andra rollspel) så brukar jag hamna i en tröttsam konflikt. Jag tycker att karaktärerna inte får bli för bra!

Ett exempel till DoD (Expert):
Krigaren JätteStark
Sty 16 Smi 14 Fys 11 Int 12 Psy 8 Kar 10 Sto 12
Är detta bra värden? I mina ögon helt ok, på gränsen till mycket bra värden. Två av värdena ligger över medel, endast ett är strax under. Helt ok, om du frågar mig.

Men en del av mina spelare klagar:
"Omme- så der kaan man ju ente hare!! Fattaru inte att riktia jältar facktiskt har så här schiiitbra värden, tyyp 17 eller 18 i alla egenskaper, facktiss! Jag spelar inte om jag inte får ha det..."
Åsså börjar Käbblet. Suck, suck, suck!!

Nu har jag börjat förstå att allt det här handlar om vad man har för förväntningar på en god rollspelsstund.
Och hur svårt det ska vara att klara av ett äventyr/scenario.

Jag tycker att ju svårare det är att klara sin uppgift som spelare desto roligare när man lyckas! Håller ni med?

Om man har ashöga värden i egenskaper/färdighetsvärden blir det så odramatiskt, eller så får man kasta in gigantiska monster/skurkar/etc hela tiden. Varpå man tappar en stor portion spänning: "Jasså, bara TRETTIO orcher... Dem dödar jag själv, så kan ni andra sova så länge!"

Det här gäller också när jag är spelare. Mina polare som någon gång tar på sig Sl-bördan kan inte förstå att jag vill ha en någorlunda normal karaktär.

Vad säger ni?
Känns det igen?

/Basenanji

 

[Muggas]

medlet av nämnda grundegenskaper blir avrundat 11,9 per grundegenskap, alltså en figur något över medel totalt. dessutom är 2 st grundegenskaper under medel (PSY 8 KAR 10), men visst, värdena på Sty och Smi måste man ju betrakta som BRA värden. Jag förstår vad du menar. om man hamnar i "kobold"-fällan, d v s att man låter spelarna värdera sina rollpersoner efter hur bra värden de har i olika grundegenskaper, färdigheter o s v blir det tråkigt om de gäspar när en hord odöda beväpnade till tänderna (om de har några tänder) anfaller.. det är roligare om rollpersonerna försöker tänka sig in i sina rollpersoners situationer och att det inte spelar någon roll hur "mäktiga" de är. jag tycker att det är roligare om en nyskapad rp börjar från "scratch" om man tänkt spela längre. på så sätt uppskattas det mer av spelare när en rollperson gradvis blir bättre, samtidigt som dennes personlighet formas med tiden, vilket gör den "slutgiltiga" ödestunge hjälten (om det är det man vill uppnå) mer trovärdig och framförallt mycket intressantare..

 

[regelslaktaren]

jag känner för dig...sånt här är verkligen trist. När du är spelledare så borde du göra ett äventyr där man inte behöver använda sina fantastiska grundegenskaper o stridsfärdigheter. Gör ett äventyr som handlar om att Liselotte har gått vilse i skogen, Alfred den gamle vill ha hjälp med att ta sig till predikan i storstaden, och...vad som helst. Gör bara ett äventyr som handlar om vardagliga saker, men som man ändå måste klura på. En bra episod vi hade nyligen (där ingen slogs på en hel kväll ) handlade om att rp letar efter en relik i ett kloster. De tror att klostret är övergivet. En av rp tycker att de borde lämna alla saker som de inte var där för att hitta ifred (han är troende), men de andra tycker att det är viktiga saker att ta med hem/man kan tjäna pengar på dem. Dels hade vi mycket letande, o mycket diskusioner om vad som skulle göras. Sen dök det upp en gammal munk. Då gick diskusionen ännu högre, för nu bodde det ju faktiskt nån där också. En rp tyckte, "vad ska han göra? Han är 75 år, han kan ju försöka stoppa mig", medans den troende tyckte att hon skulle ge tillbaka allt, o den tredje medlade. Det slutade med att rp gav tillbaka allt för munken bad dem...o de hittade inte vad de sökte, munken talade om att just den saken blivit stulen många år tidigare. Det var roligt alltihop, o där spelade det minsann ingen roll hur bra grundegenskaper man hade.

 

[teddy]

Jora, visst känner man igen sig.

Såklart man känner igen sig.

Själv är jag ungefär som dig jag vill inte ha för bra rollpersoner jag vill att mina ska vara ungefär lika bra som vilket människa som hälst. 16 i en grundegenskap tycker jag är väldigt mycket. 14 är max som jag kan tänka mig ha utan ett riktigt bra anledning.

Och att ha lågt i ett par grundegenskaper är oftast bara roligt, det brukar bli mycket mer rollspelande i äventyren med sämre karaktärer i min grupp.

Men tyvärr så är Ingen av mina spelare så här. En utav dom är väll okey, men han vill alltid vara bättre än de 3 andra, därför att han tycker han är det i värkligheten typ... men jag brukar lyckas övertyga dom ganska så fort om att dom inte kommer att få slå om hela tiden osv.

Men ibland tar det ett bra tag, VARTENDA GÅNG, vilket är förbannat irriterande.

Jag tycker att ju svårare det är att klara sin uppgift som spelare desto roligare när man lyckas! Håller ni med?

Håller fullständigt med.

Hoppas någon Kobold ser den här tråden och svarar något roligt

Kul föresten med fler idioter som inte har vett nog att gå och lägga sig

 

[Eskil]

Du kanske kan upplysa dem att man inte blir hjälte genom att ha höga grundegenskaper, ta historien som exempel, hur många "hjältar" (gudar och halvgudar räknas inte) är kända för att de var extremt starka och var bra på att ge folk stryk?

 

[Skuggvarg]

Det verkar som ni vill spela olika grader av fantasy. Dina spelare vill definitivt spela high fantasy när de säger såna där saker. Vad du bör göra:

1. Förklara för dina spelare vilken nivå kampanjen ska ligga på.

Vägrar de förstå, gör följande:

2. Förklara för dem att det aldrig finns något som heter "riktiga hjältar". Vill de bli riktiga hjältar får de spela sig dit, inte starta som sådana.

Är de fortfaranda trångsinta, rekommenderar jag att du letar upp nya spelare, om du inte vill svälja din stolthet och spela koboldaktiga highfantasy-kampanjer för resten av ditt liv.

Och kom ihåg: Spelledaren har ALLTID rätt!

/Skuggvarg - elak när han känner för det

 

[Skuggvarg]

Våra äventyr tenderar att ganska ofta vara i stil med det där. Visst har vi oftast någon del som är ren action, men det är mycket "flumrollspelande" och problemlösande, och det är bara trevligt!
Eftersom jag och mina vänner känner varandra ganska bra nu, försöker vi anpassa äventyren till vilka som spelar.
En av oss (jag) gillar action, en annan problemlösning, en annan intriger, och den fjärde tycker bara om att rollspela sin karaktär. Däng ihop alla de sakerna i ett äventyr, och det brukar bli en ganska trevlig kväll.

/Skuggvarg

 

[telcontar]

både ja å nej...

Jag håller helt med dig! Det är inte kul att bara ha skitbra gubbar. Jag tycker att man ska få arbeta för att förbättra en rollfigur, värdena får växa efter hand - beroende på hur rollfiguren sköter sig.

Så här tycker jag: 1. låt spelarna slå fram sina egna figurer
2. vill de inte ha sin figur kan de se sig om efter ett annat spel och en annan spelledare! Varför ska de sitta och ha tråkigt ihop med dig ett par gånger i veckan? Låter som slöseri med tid!

 

[Krille]

Riktiga hjältar dabbar sig!

Just det, riktiga hjältar gör misstag. Det är liksom därför man identifierar sig med dem - misstagen gör dem mänskliga. Till och med den grekiska och nordiska mytologins gudar och halvgudar dabbar sig. Vad vore vikingasagorna om inte Oden blandat blod med Loke och därmed bjudit in antagonisten till asarnas mitt? Vad vore Arthur-sagan om Arthur inte råkat göka med sin syster och ge upphov till sin ärkefiende Mordred? Vad vore Odysseus om han inte hade råkat förolämpa gudarna? (svar: hemma i tid) Vad vore Han Solo om han inte gjorde korkade saker titt som tätt? (svar: lika trist som Luke Skywalker) Och så vidare.

Även om man inte tittar på så extrema hjältar så inser man rätt fort att Paksenarrion är mycket trevligare som hjälte än Arn, eftersom Arn är perfekt, vilket Pakse inte är.

 

[Tarill]

Vi två som brukar spelleda i vår grupp är båda rejält insnöade på intriger och göra saker som starta små udda sekter, sprida den nästan bortglömde guden trädfaderns religion, skaffa hus och bli respektabla medborgare som ibland gör lite ovanliga saker. I övrigt så har vi två som inte vill göra annat än jaga vampyrer, en som bara vill vara "ond", en kobold som endast vill anfalla allt och alla vi stöter på (utom små personer vi möter i värdshus), en som aldrig spelar något annat än demonolog och en som bara vill att hans gubbar ska möta en drake (han har inte fått det ännu).

 

[Skuggvarg]

Låter som en lite udda grupp. Här, jag läser en kul serie nu om mysko D&D-spelare:

Dungeons & Dorks

Den är helt klart värd att läsa från första serien och framåt. Tecknarkvaliteten varierar väldigt mycket, då de dels byter tecknare lite när de har lust, och dels förbättrar vissa tecknare sin stil lite ju mer de tecknar serien.
Den har en viss charm och är lite smårolig. Man kan definitivt göra sämre saker än att läsa den här när man sitter på internet.

/Skuggvarg

 

[Tarill]

Jo, jag har nog gjort en hel del sämmre saker än läst den där serien...

 

[chrull]

Öhm.

Hur många verkliga hjältar finns det?

chrull

 

[chrull]

Och kom ihåg: Spelledaren har ALLTID rätt!
Men hur kul är det att sitaa och ha rätt när alla dina spelare går hem och inte kommer tillbaka igen?

Om dina spelare VILL spela High Fantasy med blixtrande svärd och skinande rustningar så kanske man ska pröva det?

Jag tror inte många personer spelar rollspel på exakt samma sätt hela tiden. Vi skiftar spelstil från spelmöte till spelmöte och om man börjar med koboldaktiga highfantasy-rollpersoner så gör det inget när nästa spelmöte är rent problemlösande där det mest är spelarna som gör jobbet, tillskillnad från rollpersonerna.

Personligen tycker jag att värden över medel är ett krav för fantasy-kampanjer. Spelar jag heroisk fantasy så vill jag spela heroisk fantasy. och då vill jag ha en rollperson som utmärker sig genom att vara bra på någonting och som dessutom slipper bry sig om sådant vanliga personer tvingas dras med...

Om man har en rollpersonsgrupp som består av springpojken Mats, grisodlarsonen Karl och ålfiskaren Svante så tycker jag det blir krystat när det hela slutar med den flerfaldigt drakdräpande och prinsessräddande Mats, Besttämjaren Karl och "Han-som-dödade-kraken" Svante.
"Bondeson blir hjälte" har jag fått nog av, men det kanske bara är jag...

Vill man däremot att de ska vara kvar bland grisar och ålfiske så kanske man ska förstå att det inte är en spelstil som passar alla. De flesta får nog av verkligheten i verkligheten och spelar rollspel för att slippa bry sig om att hinna hänga tvätten innan man springer till jobbet...

Vill du jättegärna spela en sådan kampanj så kanske du kan vänta lite med det. kör en riktigt bra kampanj som innehåller allt det dina spelare vill. sen avslutar du den ordentligt och frågar dem om de inte vill prova på något nytt...

chrull

 

[chrull]

Re: Riktiga hjältar dabbar sig!

Men misslyckanden måste väl inte alltid bero på värden?
Pakse bryts inte ned för att hon har 11 i alla grundegenskaper... Han Solo blir inte nedfryst för att han bara har 8 i SMI... eller?

chrull

 

[Krille]

Re: Riktiga hjältar dabbar sig!

"Pakse bryts inte ned för att hon har 11 i alla grundegenskaper... Han Solo blir inte nedfryst för att han bara har 8 i SMI... eller?"

Å andra sidan så tror jag inte heller att någon av dem har max i alla grundegenskaper.

 

[Cybot]

En hel del. Och ingen av dem är supermän!

 

[Storuggla]

Hur många verkliga hjältar finns det?

Jag vet inte hur många det är, men jag har en brandstation inte långt ifrån där jag bor. Jag såg en polisbil i gårkväll på vägen hem från spelmötet och senast häromveckan såg jag en gammal farbror som samlade ihop pengar så att han kunde göra lite krubb åt uteliggare.

Så jag kan tyvärr inte räkna hjältarna, men de finns där ute.


Storuggla, glömmer inte bort ambulansfolket och systembolagspersonalen heller

 

[Tarill]

Systembolagspersonelen borde juh ha en större hjältekult tycker man, men nej inte det.

Annars så finns juh sveriges mest dekorerade krigshjälte (kommer inte ihåg vad han heter).

 

[walium]

Vilken sorts kampanjer spelar ni? Huruvida man är en riktigt hjälte eller ej har inte särskilt mycket med grundegenskaper att göra utan vilka gärningar man gör och vilka beslut man fattar. Låt dem spela några äventyr där de verkligen får vara hjältar men där inte striderna är det primära.

Ett annat alternativ kan vara att testa andra rollspel med andra förutsättningar. Det finns många rollspel som är betydligt dödligare och svårare trots höga värden, än DoD.