Rising
Vila i frid
Fan, jag började prata om solospel med walium och nu blev jag helt pirrig i kroppen. Känner ni det i luften? Jag sa; känner ni det? Det är en ny solospelsvåg på gång, jag lovar! Alla tecken tyder på det; de som spelade "Ensamma Vargen"-böcker som unga är starka konsumentgrupper idag som inte skäms för att vara "barnsliga" på det vis som man gjorde under åttiotalet. Sagan om Ringen, Harry Potter... Fantasy är inne igen! Orvar på ZTV sitter med en DoD-box framför sig i TV, alla vill in och nosa på rollspelskulturen. De som var nördar under början på nittiotalet är trendsättare idag. (När jag var liten var manga töntigt. Bara en sån sak) Dessutom skäms ingen längre för att hålla på med spel. Spel i alla dess former är coolt.
Nå, allihopa; slicka på pekfingret och håll upp det i luften. Känner ni varthän vinden blåser? Känner ni? Jäpp, de blåser i solospelens riktning. Och det blåser upp till STORM, baby!!!
Hupp hupp, ta det lugnt ynglingar, det finns ett hinder i vägen, dock... Jäpp, det finns ett orosmoln uppe på himlen. Kommer ni ihåg hur solospelen dog förra gången? Jäpp, de saknade originalitet fullständigt. Ensamma Vargen-böckerna hade inte mycket till röd tråd mellan böckerna, och varje enskilt äventyr var faktiskt ganska snarlikt de andra i bokserien. Monstrena blev svårare och svårare, javisst, men det där var bara siffror. Striderna i solospelen var sanslöst trista. De hade ingen nerv, ingen story, ingenting. Bara en massa slumptalstabeller och skit. Värdelöst.
Fighting Fantasy-böckerna var ännu värre. De var alla snarlika i sin uppbyggnad och att de utspelade sig i varierade, fantasifulla miljöer räckte inte långt. Konceptet blev med tiden bättre och bättre, men i och med den fullkomligt geniala "Fasornas Labyrint" så hade man uppnått i stort sett allt man kunde med den sortens enkla äventyrsmall FF-böckerna arbetade efter. Resten av böckerna framstår som hafsverk eller bara helt och hållet ointressanta vid närmare betraktelse.
Tigerns Väg hade en hel del geniala grepp som lyckades hålla mångas intresse vid liv. I boken "Härskaren" fick man styra ett rike med olika rådgivare och det framstår än idag som en av de allra mest snillrika solospelen någonsin. Sedan tog fantasin slut, verkar det som, och det blev mest en massa tråkigt shuriken-kastande och bevingade hästen-sparkande.
Låter jag pessimistisk? Äh, jag älskar alla solospel i min bokhylla, men för att den NYA vågen av solospel ska ha en chans räcker det inte med nostalgi och att man skamlöst efterapar Ensamma Vargen och hans kompisar. Nä, i den här tråden tänkte jag bilda en hjärntrust av forumets mest kreativa skallar om vilka nya grepp den nya solospelsvågen måste ta för att den skall få den uppmärksamhet och spridning den förtjänar.
Häng med mig på vad jag redan kommit på:
Det anonyma fjärmar läsaren
Fighting Fantasy-böckerna levde på att man iklädde sig rollen som en fullkomligt opersonlig standardhjälte och sedan äventyrade i olika fantasifulla miljöer. Skogar, städer, borgar... Allting fungerade som labyrinter där man promenerade från den ena spelsituationen till den andra. Det var ohälsosamt opersonliga äventyr där man inte hade någon egentlig röd tråd eller karaktär att leva sig in i. Det blev trist och enformigt i längden.
De nya rollspelen måste fungera som böcker. Vi skall kunna vara en PERSON, denna skall utvecklas under berättelsen och vi måste kunna uträtta andra saker i äventyret än att bara larva oss från den ena platsen till den andra och döda ett stort monster i slutet.
Personligen tycker jag man ska kunna visa på nytänkande och inte bara falla in i stereotyper också. Kan man inte spela med en tjej?
Striderna måste ta steget från SPEL till STORY eller TAKTIK
Det blev tråkigt till slut att slåss mot monster i solospelen. Det var nämligen ingen skillnad på dem, förutom att vissa var farligare än andra.
Den nya vågens solospel måste ha andra spelsystem än de som fanns i de gamla solospelen. De måste antingen bli utspridda under flera "kapitel" så att man får "läsa" sig igenom striderna och kanske bara hålla reda på hur mycket man tagit i skada och strunta i tärningar, eller så måste de bli MER speliga och implementera element som taktik och strategi, precis som typ Final Fantasy-spelen och andra rpg:s.
Originalitet och dynamik kommer rädda solospelen
Det får inte bara handla om att gå i labyrinter i solospel efter solospel. Inte heller får ett enskilt solospel bara handla om att välja mellan att gå till höger eller till vänster från anslag till klimax.
Solospelen behöver berättas med nya snillrika tekniker. De måste handla om ämnen som känns nya och spännande, man måste få göra konstiga saker som man inte är van vid och det måste finnas speltekniska finesser som håller hjärnorna igång.
Tänk att få spela ett riktigt skräcksolospel med en riktig handling och dramatologisk uppbyggnad! Inte bara en massa "nu möter du en äcklig jättespindel! Och när du dödat honom så ser du en äcklig mumie! Du dödar honom, men ur hans bindor krälar det en äcklig zombieorm!" osv osv osv. Precis så funkade skräcksolospelen till chock; det var bara klimax på klimax på klimax...
Solospelen måste fungera både som SPEL och som BERÄTTELSER. Jag har många idéer på hur man skall lyckas med detta. Har ni några tankar, funderingar, idéer eller frågor?
/Rising
som ska bli den nya solospelsvågens frontfigur. Man måste ha ett mål.
Nå, allihopa; slicka på pekfingret och håll upp det i luften. Känner ni varthän vinden blåser? Känner ni? Jäpp, de blåser i solospelens riktning. Och det blåser upp till STORM, baby!!!
Hupp hupp, ta det lugnt ynglingar, det finns ett hinder i vägen, dock... Jäpp, det finns ett orosmoln uppe på himlen. Kommer ni ihåg hur solospelen dog förra gången? Jäpp, de saknade originalitet fullständigt. Ensamma Vargen-böckerna hade inte mycket till röd tråd mellan böckerna, och varje enskilt äventyr var faktiskt ganska snarlikt de andra i bokserien. Monstrena blev svårare och svårare, javisst, men det där var bara siffror. Striderna i solospelen var sanslöst trista. De hade ingen nerv, ingen story, ingenting. Bara en massa slumptalstabeller och skit. Värdelöst.
Fighting Fantasy-böckerna var ännu värre. De var alla snarlika i sin uppbyggnad och att de utspelade sig i varierade, fantasifulla miljöer räckte inte långt. Konceptet blev med tiden bättre och bättre, men i och med den fullkomligt geniala "Fasornas Labyrint" så hade man uppnått i stort sett allt man kunde med den sortens enkla äventyrsmall FF-böckerna arbetade efter. Resten av böckerna framstår som hafsverk eller bara helt och hållet ointressanta vid närmare betraktelse.
Tigerns Väg hade en hel del geniala grepp som lyckades hålla mångas intresse vid liv. I boken "Härskaren" fick man styra ett rike med olika rådgivare och det framstår än idag som en av de allra mest snillrika solospelen någonsin. Sedan tog fantasin slut, verkar det som, och det blev mest en massa tråkigt shuriken-kastande och bevingade hästen-sparkande.
Låter jag pessimistisk? Äh, jag älskar alla solospel i min bokhylla, men för att den NYA vågen av solospel ska ha en chans räcker det inte med nostalgi och att man skamlöst efterapar Ensamma Vargen och hans kompisar. Nä, i den här tråden tänkte jag bilda en hjärntrust av forumets mest kreativa skallar om vilka nya grepp den nya solospelsvågen måste ta för att den skall få den uppmärksamhet och spridning den förtjänar.
Häng med mig på vad jag redan kommit på:
Det anonyma fjärmar läsaren
Fighting Fantasy-böckerna levde på att man iklädde sig rollen som en fullkomligt opersonlig standardhjälte och sedan äventyrade i olika fantasifulla miljöer. Skogar, städer, borgar... Allting fungerade som labyrinter där man promenerade från den ena spelsituationen till den andra. Det var ohälsosamt opersonliga äventyr där man inte hade någon egentlig röd tråd eller karaktär att leva sig in i. Det blev trist och enformigt i längden.
De nya rollspelen måste fungera som böcker. Vi skall kunna vara en PERSON, denna skall utvecklas under berättelsen och vi måste kunna uträtta andra saker i äventyret än att bara larva oss från den ena platsen till den andra och döda ett stort monster i slutet.
Personligen tycker jag man ska kunna visa på nytänkande och inte bara falla in i stereotyper också. Kan man inte spela med en tjej?
Striderna måste ta steget från SPEL till STORY eller TAKTIK
Det blev tråkigt till slut att slåss mot monster i solospelen. Det var nämligen ingen skillnad på dem, förutom att vissa var farligare än andra.
Den nya vågens solospel måste ha andra spelsystem än de som fanns i de gamla solospelen. De måste antingen bli utspridda under flera "kapitel" så att man får "läsa" sig igenom striderna och kanske bara hålla reda på hur mycket man tagit i skada och strunta i tärningar, eller så måste de bli MER speliga och implementera element som taktik och strategi, precis som typ Final Fantasy-spelen och andra rpg:s.
Originalitet och dynamik kommer rädda solospelen
Det får inte bara handla om att gå i labyrinter i solospel efter solospel. Inte heller får ett enskilt solospel bara handla om att välja mellan att gå till höger eller till vänster från anslag till klimax.
Solospelen behöver berättas med nya snillrika tekniker. De måste handla om ämnen som känns nya och spännande, man måste få göra konstiga saker som man inte är van vid och det måste finnas speltekniska finesser som håller hjärnorna igång.
Tänk att få spela ett riktigt skräcksolospel med en riktig handling och dramatologisk uppbyggnad! Inte bara en massa "nu möter du en äcklig jättespindel! Och när du dödat honom så ser du en äcklig mumie! Du dödar honom, men ur hans bindor krälar det en äcklig zombieorm!" osv osv osv. Precis så funkade skräcksolospelen till chock; det var bara klimax på klimax på klimax...
Solospelen måste fungera både som SPEL och som BERÄTTELSER. Jag har många idéer på hur man skall lyckas med detta. Har ni några tankar, funderingar, idéer eller frågor?
/Rising
som ska bli den nya solospelsvågens frontfigur. Man måste ha ett mål.