Nekromanti En tanke om att spela en kungs följe

[Möller]

Bland många andra grejer så gillar jag maktstrukturerna i A Song of Ice and Fire (oroa er inte, jag ska inte spoila något). Att kungarna och herremännen har underlydande med egna maktbaser som därför inte är helt lätta att ha och göra med. I Total War-datorspelen gillar hur ens generaler samlar på sig ett följe med diverse tokar som ger olika bonusar och avdrag.

Jag vill spela dessa kungars, generalers och krigsherrars följe. Inte som ett helt eget rollspel, utan mer ett system man kan klistra på för att få lite struktur på sitt äventyrande i generisk fantasyvärld. Dethär är alltså tänkt som ett verktyg spelledaren använder, i samarbete med spelarna, för att få till en särskilt kampanjtyp.

Först skapar man kungen vars följe rollpersonerna är en del i. Det är ju en rätt naturlig början. Kungen behöver en personlighet, en historia, ett rike. Jag tror det är viktigt att kungen läggs på rätt nivå. En svag kung med ett litet rike blir nog lätt mest bara komik, medan risken åt andra hållet är att kungen överglänser sitt följe rollpersonerna i allt. Kungen skapas gemensamt.

Kungens följe består av två typer, vasaller och rådgivare. Vasaller lyder under kungen men de har ett eget län, en maktbas*. Länet är något som kungen behöver, en resurs. Det behöver inte nödvändigtvis vara baroner och grevar mark och soldater. Ledare för kyrkan, handels- eller tjuvgillen kan också vara vasaller, och kyrkan eller gillet är då länet. Det viktiga är att kungen inte har reell (utan kanske bara formell) makt att t.ex. avsätta vasallen eller konstant utnyttja vasallens resurser utan att det går seriösa konsekvenser.

Rådgivare har ingen egen maktbas. Kungen kan hugga huvudet av dem utan att halva riket gör uppror. De har heller ingen resurs att bistå kungen med utöver sin kropp och hjärna. Och kanske lite trollformler.

Rollpersonerna är alltså lämpligast rådgivare. De kan vara det vanliga äventyrargänget, men lite mer permanent i en särskild uppdragsgivares tjänst.

När spelgruppen sätter sig ned för att göra rollpersoner skapar man också kungens övriga följe. För att få lite variation behöver man nog lika många eller något fler vasaller som antalet spelare plus någon enstaka rådgivare utöver rollpersonerna. Vasallerna behöver specificerade län medan man bör fundera över varför rådgivarna är viktiga för kungen.

Varje person i följet, alltså inklusive rollpersonerna, behöver också en ambition och relationer till, åsikter om, åtminstone några andra i följet. Man kan ha kopior av samma ambition, flera som vill »ta över riket« ger ju en bra maktkamp. Just dubbletter av den i bland rollpersonerna lämpar sig kanske för en trad-kampanj. Bättre då att man skapar lite sammanhållning genom sina ambitioner, »ta över riket«och på en rollperson och »bli ledare för tjuvgillet« på en annan.

Spelarna är alltså med och skapar ambitioner även på vasallerna och rådgivarna som är SLP:er. Men, spelledaren bör luras lite och byta ambition etc. på några av dem. Spelarnas rollpersoner har självklart hyfsad pejl på vad de andra vill, men i vissa fall har de fattat fel.

När detta är klart har man alltså en fisktank full med personer och relationer. Vill man kör man jätteintensivt om vad som händer i maktkamperna där på hovet, eller så har man det mer som en bakgrund till äventyrandet som får spela roll ibland.

*I den tidiga europeiska feodalismen var vasallen en förvaltare av en del av sin herres mark. Med tiden kom dock vasallerna att anskaffa sig allt fler fördelar och maktbefogenheter, viktigast var nog rätten att låta positionen som vasall gå i arv. Därmed kunde kungarna inte längre göra som de ville med sina vasaller. Jag använde alltså ordet i dess senare betydelse.

 

[Mogger]

Vår krönika från vår A Song of Ice and Fire kanske är av intresse. Tyvärr somande den in efter 8 spelmöten, men den innehöll massor av det du talar om i din post.

Det är inte helt lätt att spela på den höga nivån märkte jag. RP med makt delegerar väldigt mycket, som sig bör, så det tar ett tag innan intrigerna börjar nå en critical mass, men då händer det å andra sidan massor!

 

[Ymir]

En variant på denna modell som jag är mycket förtjust i är att låta rollpersonerna utgöra entourage åt en ädling/furste/kung -i exil-, såsom jag gjorde i min första D&D-kampanj, vars grundpremisser presenteras här. Rollpersonerna började som aktörer i det kejserliga hovet, men när hämndlystna drakar och odöda krafter från forntiden krossar kejsardömet och ödelägger huvudstaden faller det sig så att rollpersonerna flyr den brinnande staden med den yngsta kejserliga prinsessan, och måste stötta henne i den maktkamp som följer. Den här premissen tilltalade mig extremt mycket därför att den erbjöd en kombination av hovintriger och fritt äventyrande, eftersom man basically börjar på noll ute i vildmarken, och sedan måste utforska vilka allierade prinsessan kan tänkas ha kvar, och vilka nya man kan vinna, samtidigt som man inte kan lita på någon överhuvudtaget - alla kan ha gått över till någon annan dignitärs sida, i synnerhet prinsessans storasysters, som är gift med kungen av pseudoegypten och alltid redo att ta makten. Det finns också dubbla hot, dels i form av de värdsliga aktörer som försöker plocka upp spillrorna av riket, och dels de uråldriga krafter som ödelade det. Det fetaste tror jag hursomhelst är att det erbjuder ett friare format än din modell, och ett format där rollpersonerna har mer agens - yes, prinsessan är deras chef, men hon är ung och oerfaren, om än begåvad, och skulle rollpersonerna vilja kan de lätt vända sig emot henne och sälja ut henne; prinsessan måste därför hela tiden kämpa för att behålla deras lojalitet, vilket gör hela maktdynamiken mer intressant.

Jag är ledsen att den kampanjen självdog, men det var väl givet iochmed att det inte fanns något sämre system att köra den i än D&D. Jag har länge grunnat på att starta en ny kampanj med samma tema, men i Qin, och därmed med mer nedtonade fantasyelement (en drakinvasion hade inte riktigt funkat). Den stora ändring jag skulle vilja göra i formatet denna gång är att låta prinsessan också vara en rollperson - varför inte, liksom? Hela hennes position är mäkta intressant och torde göra spelet rollpersonerna emellan oerhört spännande och dynamiskt. Rollpersonernas inbördes relation kunde också göras tajjtare genom att de alla är prinsessans hovdamer/livvakter/vänner/wuxia-buddies/etc sedan barndomen, snarare än random hovmän som råkade hamna i hennes sällskap när riket föll.

Vad jag vill ha sagt med detta är att jag på sätt och vis tror det är slöseri med drama i din modell, att inte låta kungen vara en rollperson. Å andra sidan funkar kungen kanske bättre som rollperson i min modell, just därför att han i den nyss berövats sin faktiska makt och därför inte de facto har mer resurser än de andra rollpersonerna.