Det var läge sedan jag läste M&V men Enhörningen är magisk. Regelmässigt lär den väl hela ob2T6 av T,S,Blödninstakt vadera men dess framträdande är så sällsynta att SL bara bör besluta och beskriva vad som händer på ett så fantastiskt sätt som möjligt, utan regeltjafs.
Hon stödde upp sin farfar så han halvlåg i hennes famn och började fumla med hans skjorta. Han andades snabbt, ytligt och med svårighet. Det var svårt för henne att arbeta i den här ställningen men han andades lättast då. Hon blottade hans bröst och sög in luft när hon såg såret.
Pilen hade träffat i bröstet och han hade dragit ut den. Nu fanns där ett slurpande sår där rött skum bildades i takt med andningen. Hon träffades med ens av säkerheten att han skulle dö. Hennes farfar var hård som stål men han var en gammal man.
Därtill var han en gammal man som i tre dagar oförturtet hade följd efter de beridna män som rövat bort henne. Tagit henne därför att hon låtit tungan slinka i ölstugan de besökt. Hon hade försagt sig och berättat om enhörningen hon sett.
De hade åtminstone lämnat henne i fred, tvivelsutan såg de henne mer son en flickebarn än en kvinna. Det var nog knappast någon heder som hindrat dem.
Tankarna kanske vandrade men hennes händer vilande inte. Efter bästa förmåga försökte hon riva loss remsor av hans skjorta som hon skulle kunna vira runt hans bröst och förbinda såret. Hulkande och med tårar i ögona slet hon förjävels med det tjocka tyget.
Ett gnäggande fick henne att lyfta på huvudet och utvidga sitt universum från en skälvande bröstkorg och ett alltför hållfast tyg till att omfatta hela glänta. Hästarna! De hade råkat i panik och sprungit ut i skogen när hennes farfar överfallt männen. Om hon kunde få upp sin farfar på en av dem och rida en annan kunde de kanske ta sig till misslan Honungs stuga. Hon slängde med huvudet för att få bort håret och blinkade bort tårarna samtidigt som hon försökte bestämma varifrån ljudet kom.
Bäcken. Det kom definitivt från bäcken som löpte lägs gläntans ena sida. Ljudet av flertalet hovar hördes därifrån. Hon ropade försiktigt med darrande röst på dem. Hon försökte att med ren önskekraft få dem att komma.
Hennes önskning gick i uppfyllningen när de fyra hästarna plaskande följde efter enhörningen över bäcken. Följet stannade där, vid kanten, avvaktande. Hon fylldes av samma hjärtskärande känsla som de tidigare gångerna hon sett enhörningen. Men då hade det bara varit flyktiga glimtar, nu stod den där fullt synligt i all sin vitgnistrande majestät. Den var faktistk liten men smäcker och bländande vit. Hornet sken i solljuset. Hennes farfar sade att den skavde hornet i träklykor så det skulle skina. Han hade köpt hennes föräldrars stuga med pengar från enhörningshorn.
Hon visste att hornet var magiskt, att det kunde hjälpa skadade och ge evigt liv. Det var därför det var så dyrbart.
Hon såg förundrat på den samtidigt som hon täppte hålet ur vilket farfaderns liv ran med sina bara händer. "Snälla hjälp honom" bad hon tyst. Sedan högre "Det var inte hans fel!... utan mitt. Han försökte bara rädda mig... och dig också." Rösten sjönk till en viskning när hon sa det sista. Hennes kinder brände röda med medvetandet om att han aldrig hade behövt rädda någon av dem om hon bara hade gjort som han sagt och hållt tyst.
Enhörningen betraktade henne med hvudet lågt. Plötsligt frustade och slängde med huvudet. En snabb trav förde den graciöst över de fallna kropparna och fram till dem. Kropparna!
Ytterligare en sak trängde sig in i hennes universum när hon såg de blodiga liken men lika snabbt försvann de när Enhörnigen stod över dem.
Den låste hennes blick och dess ögon ransakade hennes själ. Efter en evighet slöt den sakta ögonen och sänkte hornet så det nuddade hennes händer. Ett varm kittlande känsla uppstod, en värme som spred sig genom hela hennes kropp. Det var samma känsla som man får när man dåsar framför en varm brasa efter en stor måltid. Hennes haka sjunk lojt mot halsen och hon kände sig sömnig. En kall mule petade till och tog henne tillbaka till stunden. Farfaderns andning var lugn och när hon flyttade händerna såg hon bara ett litet märke på hans bröstkorg.
Enhörningen vägrade bära hennes farfar även om den tillät henne att sitta upp, så hon fick lägga han över en de nu så fogliga hästarna. Den tog dem till Honungs stuga och när de väl kom dit var farfar så återhämtad att han kunde gå om än stapplandes. Den lät honom till och med smeka dess mank och känna på hornet. Men aldrig att han skulle få rida på den såsom hon gjort.
Det gick flera veckor innan hon såg silvermärket det lämnat på hennes hand där hornet legat ann. En evig påminnelse om något som hon aldrig skulle glömma.
Gott nytt år.
-A