Nekromanti Ensemblet

[TomasHVM]

Hvorfor diskuteres mulighetene med ensemblet så lite blant rollespillere og spillskapere?

Tradisjonelle rollespill handler om ensembler. Det virker som om mange ikke vet det. En gruppe roller må ha en grunn til å reise rundt sammen. Grunnlaget for gruppen, og hvordan dette påvirker spillet, kan være svært forskjellig.

Jeg mener det også er viktig at det skjer noe i gruppen. Det beste rollespillet handler ikke bare om gruppens forhold til biroller og plot, men vel så mye om deres forhold til hverandre. Hvordan samspillet innad i gruppen stimuleres er viktig for rollespillet.

Det er mulig å gi gruppesamspillet forutsetninger, både metodisk og i miljøet, som gjør spillet anderledes, nytt, interessant. Disse mulighetene er lite utforsket i de rollespill jeg kjenner til (de mestselgende engelskspråklige). Selv har jeg lagd flere rollespill (Sirkus, Koral, Kremmerspillet) der samspillet mellom rollene er hovedfokus. Det kan gjøres på mange forskjellige måter, og det er alltid interessant. La meg bruke Sirkus som eksempel.

I rollespillet Sirkus er alle rollene artister. De reiser rundt i et følge, og opptrer på landsbygda i et fantasirike. Forestillingene deres er fantastiske sirkusnumre, gjerne litt over grensen for hva som er mulig.

Hver eneste spillsesjon i Sirkus følger en rutine alle spillerne raskt blir kjent med:
<ul style="list-style-type: disc">[*] - reise til nytt sted
- finne sirkusplass
- skaffe publikum
- holde forestilling
- ta betaling og stikke av [/list]
Rutinen gjør det lettere for spillerne å ta initiativ. De kan prege handlingen innenfor trygge rammer. Rollene fordeler oppgaver seg imellom, sliter med de samme sakene, krangler, spiser sammen, etc. ”Hverdagens” små variasjoner får rom i spillingen, innenfor et mønster som stadig gjentar seg. Dette gir samspillet større muligheter enn ellers. Det er i små detaljer og hverdagsrutinene vennskap og krangler oppstår. Det er slik båndene vokser frem mellom rollene, gradvis, troverdig, interessant.

Samtidig frigjør rutinen skaperkraft hos spillederen. Han slipper å drive handlingen fremover, og kan heller konsentrere seg om å skildre omgivelser, å skape interessante hendelser, og å spille biroller på en bra måte. Miljøet blir levendegjort både gjennom spillernes initiativer og spillederens fokus. Det blir et bedre, roligere og mer troverdig rollespill.

Jeg bruker Sirkus som et eksempel her, på hvordan enkle fortellertekniske grep kan være med og gjøre samspillet i gruppen mer troverdig. Det finnes selvsagt mange andre måter å gjøre dette på.

De fleste spillskapernes oppmuntrer til "troverdige grupperelasjoner", men det blir ofte bare med denne oppmuntringen. De gir få eller dårlige rammer å praktisere dette innenfor. Verktøy å bruke får vi ikke. Konkrete spilltekniske eller fortellertekniske grep mangler i spillene deres.

I de fleste tradisjonelle rollespill er rollene sammenraskede liberalister av alle avskygninger, med eventyrlig toleranse. Og det får de lov til å være, av de fleste spillskapere. Det er helt greit, til sitt bruk, men er det nødvendig at alle rollespill er slik?

Hvorfor er det så lite bevissthet rundt denne delen av rollespillene? Ensemblet er jo ganske sentralt i rollespillet.

 

[Krille]

"Tradisjonelle rollespill handler om ensembler. Det virker som om mange ikke vet det. En gruppe roller må ha en grunn til å reise rundt sammen. Grunnlaget for gruppen, og hvordan dette påvirker spillet, kan være svært forskjellig."

Det finns några spel där gruppen spelar rätt stor roll. Ars Magica är väl det som tar saken längst: rollpersonernas hem är ett samfund av magiker med tillbehör, och fungerar nästan som en rollperson i sig.

Det finns ett problem med att styra upp gruppen, och det är att man lätt låser vilka rollpersoner man ska ha. Jag vet en del spelare som blir sura om man säger att man inte får spela något annat än X (jag tillhör den kategorin själv - jag gillar att testa gränserna på koncept). Ars Magicas samfundskoncept är tillräckligt fritt för att detta inte ska vara ett problem, men tillräckligt begränsande för att man fortfarande ska veta var man har rollpersonerna och få intressanta samspel mellan dem.

Ett stort problem tror jag också är att det är svårt att hitta grupper som passar bra till rollspel. Man skulle ju kunna tycka att besättningen på Enterprise är ett bra exempel, men det är det faktiskt inte, och det av ett enda skäl: kapten Picard. Han är nämligen odisputabel boss ombord. Samma gäller för de flesta andra grupper - de är väldigt ofta hierarkiska på ett eller annat sätt och har alltså en alfaposition. Att sätta alfapositionen till rätt person innebär att denne dominerar spelet totalt, och att sätta alfapositionen till fel person innebär att denne i princip inte kommer att få spela sin rollperson.

Så det svåra är att hitta en grupp som dels är tillräckligt fri, dels är tillräckligt begränsad och samtidigt inte har tillräckligt tung hierarki för att skapa obalans inom spelgruppen. Dessutom är det en fördel om den passar in i spelvärlden. Enterprise är en för begränsad miljö och alldeles för hierarkisk (samma gäller i princip för alla militära grupporganisationer). Cirkusartister är ju iofs en lovvärd lösning, men jag fascineras inte särskilt mycket av konceptet. Jag gillar att rädda världar och är inte tillräckligt mycket pajas för att uppskatta att bara arrangera cirkusföreställningar.

Själv funderar jag på att sätta in någon slags gruppfunktion i Västmark, men det känns på något sätt kontraproduktivt. Det kommer förmodligen att styra upp spelet kring grisodling och ålfiske på ett medeltida gods, och det är inte det jag vill ha. Jag vill att Västmark ska vara äventyr. För det tror jag att det krävs friare grupper. På sin höjd blir gruppen en grupp laglösa i Sherwood-skogen

Så för att svara på din fråga:

Hvorfor er det så lite bevissthet rundt denne delen av rollespillene? Ensemblet er jo ganske sentralt i rollespillet."

Jag tror att orsaken är helt enkelt att det inte behövs med konventionellt äventyrande eller gestaltningsrollspelande. Gruppdynamiken fungerar oftast som den är, och det är aldrig roligt som spelare att känna sig onödigt begränsad. Jag kan nog tänka mig att en och annan stårytellare skulle få krupp om man sade till honom att han inte får spela en alkoholiserad präst som söker en anledning att inte ta livet av sig, och själv skulle jag inte alls bli förtjust om spelledaren sa till mig att jag inte får spela min ärkenoble landlöse riddare.

 

[TomasHVM]

Ars Magica

Har spilt det litt, men ikke nok til at jeg vet om ideen med et covenant fungerer. Av alle ting liker jeg ikke måten å gjøre magi på i Ars Magica. Sukk!

Jag vet en del spelare som blir sura om man säger att man inte får spela något annat än X

Riddere kan man spille i Pendragon, magiker i Ars Magica, hobbiter i Merp, etc. Det finnes masse spill på markedet, så mitt eller ditt spill trenger ikke passe for alle. Viktigere er det at spillet er bra, og at de som må spille sirkusartister i mitt spill finner ut at det er kult. Sirkus er kult!

Det är svårt att hitta grupper som passar bra till rollspel. [klipp] De är väldigt ofta hierarkiska.

Ja, og det er vanskelig å lage rammene som gjør at gruppene fungerer. Jeg har ikke selv laget eller spilt rollespill med strengt hierarkiske grupper, men jeg tror det er mulig. Det krever at spillskaperen tenker gjennom hvordan hierarkiet skal fungere metodisk, og gir klare råd/regler for hvordan dette brukes i spillet. I utgangspunktet nekter jeg å gi opp muligheten.

Jag vill att Västmark ska vara äventyr. För det tror jag att det krävs friare grupper.

Västmark er ditt spill, og det jeg har hørt om det er veldig positivt, så jeg har respekt for ditt syn her.

Selv har jeg skrevet det tradisjonelle fantasi-rollespillet Fabula (Fabula-nettstedet) som har "frie" grupper. Det vil si de vanlige rolletypene og ingen spesielle regler for hvordan gruppen skapes eller spilles. Spillet bygger på den vanlige fantasi-klisjeen om eventyrere som vandrer rundt i verden sammen.

I mine senere spill tenker jeg imidlertid anderledes, og har gjerne fokus på gruppesamspill. De fleste av dem er fantasi-rollespill, noe som gir meg anledning til å bygge verden rundt en idé der gruppen blir en naturlig del. Rollene er likevel forskjellige. I Sirkus er det foreksempel fullstendig fritt hvilke ferdigheter man velger til rollen sin. Romanse! gir spillerne ti forskjellige rolletyper å velge mellom.

Samtidig må jeg legge til at Sirkus er et rollespill fullt av eventyr. Det foregår i en vill fantasiverden, og eventyrene er ville, utfordrende, dramatiske. De blikr ekstra dramatiske og morsomme fordi artistene det handler om ofte er "motvillige" helter i eventyrene, og fordi de opplever seg selv som dårlig utstyrt for å mestre de utfordringene de møter.

Jag tror att ... det inte behövs med konventionellt äventyrande eller gestaltningsrollspelande.

Ja, det tror jeg også. Jeg tror imidlertid at vi har nok av disse rollespillene. Nå trenger vi nye spill, spill som utnytter dette mediet på en annen måte, eller "bedre" om du vil. Vi trenger spill som utvider spillernes muligheter, som gir dem andre opplevelser, sterkere opplevelser, mer troverdighet og engasjement. Jeg tror en vei til dette er å tenke litt rundt ensemblet, i hvert fall for tradisjonelle rollespill.

Det är aldrig roligt som spelare att känna sig onödigt begränsad.

Men det er alltid "roligt" å oppleve noe! Det er kult når noe skjer med rollen din, og du er med. Når handlingen engasjerer deg og vennene dine, og dere har det gøy, da er rollespillet bra.

De aller fleste spillere forteller om sine første rollespill med glød i blikket. Da var rollespillet nytt for dem og det var bedre enn noensinne. Til tross for at spillederen var "crappy", til tross for "hack'n slash", til tross for regelkverulering og teite eventyr. Rollespillet var aldri så bra som første gangen...

Dette kan skyldes at spillene er de samme, gir de samme opplevelsene, og ikke utnytter de mange mulighetene rollespillet faktisk har. Det kan være at et nytt rollespill, som utnytter mulighetene bedre, blir en øyeåpner for trette spillere som savner det første året med D&D.

Själv skulle jag inte alls bli förtjust om spelledaren sa till mig att jag inte får spela min ärkenoble landlöse riddare.<ul style="list-style-type: disc">[*] På spøk:
- Svar A: Men Krille,dette er jo en Star Wars saga!
- Svar B: Men Krille, dette er jo rollespillet James Bond!
- Svar C: Jammen Krille da! Selvsagt kan du spille din erkenoble og landløse ridder. Vi spiller jo Romanse! [/list] Seriøst:
Jeg tror jeg ville sette stor pris på å spille Västmark med deg. Og jeg tror du ville like å spille Sirkus eller Romanse! med meg. Det er ikke snakk om at jeg nekter mine spillere å spille noe, jeg bare forteller dem hva spillet mitt handler om og hvilke rolletyper som finnes. Vanligvis finner de en rolle å spille. Når spillet er i gang tenker de ikke så mye på andre spill. Det gjelder de fleste spillere. Hvorfor skal man ønsker å spille dverg i et spill som ikke handler om dverger?

Min erfaring er at folk ofte er mer åpne for nye spill enn både jeg og de selv tror.

 

[Krille]

"Har spilt det litt, men ikke nok til at jeg vet om ideen med et covenant fungerer. Av alle ting liker jeg ikke måten å gjøre magi på i Ars Magica. Sukk!"

Ummm... då kanske jag inte ska nämna att magin var det som var bäst i Ars Magica.

"Jeg tror imidlertid at vi har nok av disse rollespillene. Nå trenger vi nye spill, spill som utnytter dette mediet på en annen måte, eller "bedre" om du vil."

James Wallis (Hogshead Games) hade samma åsikt, men var till slut tvungen att ge upp idén. Jag vill inte säga att det är fruktlöst, bara att rollspelare är läbbans konservativa. Man kan ju också säga att vi har alldeles tillräckligt med first person shooters på datorer. Likförbannat har ju Unreal 2 kommit...

För att ett spel med en helt annorlunda mekanik ska fungera så tror jag att man måste inrikta sig på en helt annorlunda målgrupp. Call of Cthulhu lyckades genom att sikta på målgruppen bredvid Dungeons&Dragons. White Wolf lyckades genom att sikta in sig på målgruppen gothare. Och Wallis lyckades inte alls, eftersom hans mål var den traditionella äventyrargruppen. De som väl har hittat något som de gillar fastnar ofta vid det - vad de vill ha är inte något nytt, utan "more of the same".

Jag tror inte heller att det finns tillräckligt med "den sortens rollspel", eftersom det faktiskt dyker upp nya hela tiden. Jag utforskar hela tiden äventyrsrollspelandet eftersom konceptet inte på långa vägar är uttömt. Just nu jobbar jag rätt hårt med att få in äventyret i äventyrandet, om man säger så. Jag vill även öka spelarinflytandet, så att de aktivt tar en del av rollspelandet och inte bara slentrianmässigt reagerar på spelledarens beskrivning. Men än så länge ser jag inga skäl att lämna äventyrsspelandet.

Men det är jag det - jag ska definitivt inte säga att du ska överge gruppspelsutforskandet. Tvärtom! Vem vet? Jag kanske har något att lära av det i slutändan.

"På spøk:
- Svar A: Men Krille,dette er jo en Star Wars saga!
- Svar B: Men Krille, dette er jo rollespillet James Bond!
- Svar C: Jammen Krille da! Selvsagt kan du spille din erkenoble og landløse ridder. Vi spiller jo Romanse! "



"Hvorfor skal man ønsker å spille dverg i et spill som ikke handler om dverger?"

Nå, nu var det inte riktigt det jag menade. Jag har iofs träffat spelare som vägrar att spela rollspel om de inte får spela nekromantiker ("men vi spelar ju James Bond!"), men det var inte det jag syftade på. Snarare var det när spelledaren säger "nu ska vi spela Drakar&Demoner", spelaren förtjust ropar "ja! jag vill spela riddare!" och spelledaren sedan säger, "nä, det får du inte för ni ska spela orcher/cirkusartister/gruvarbetare" eller något i den stilen.

Det är en känslig balans mellan gränser och frihet. Grupper innebär alltid en begränsning av friheter. Jag föredrar att anpassa gruppen efter rollpersonerna än tvärtom. Jag ger hellre information om vad kampanjen ska handla om och låter spelarna göra rollpersoner som fungerar med kampanjen, än stakar ut gränser och säger att spelarna endast får göra den sortens rollpersoner. Spelare har förvånansvärt kreativ fantasi, något som mina spelledare ofta lär sig den hårda vägen. En totalknasig rollperson kan ofta fungera med övriga rollpersoner och kampanjen, om spelaren bara får veta vad kampanjen är för något och vad övriga rollpersoner är.

"Min erfaring er at folk ofte er mer åpne for nye spill enn både jeg og de selv tror."

Dessvärre delar jag inte den erfarenheten. Tvärtom har jag uppfattningen att rätt många spelare är konservativa som få. Ska man få in nya sätt att spela så måste man rikta sig mot minoriteten som är öppna, eller mot en helt ny marknad och få en bas där för att sedan smyga in det nya sättet att spela.

Och vaddå jag får inte spela riddare i Star Wars? Ge mig min ljusvärja!

 

[TomasHVM]

Re: Målgruppe

Jag har uppfattningen att rätt många spelare är konservativa som få. Ska man få in nya sätt att spela så måste man rikta sig mot minoriteten som är öppna, eller mot en helt ny marknad och få en bas där för att sedan smyga in det nya sättet att spela.

Min erfaring er at folk protesterer mot å spille noe nytt, men når de blir med har de det morsommere enn forventet.

Jeg er forsåvidt enig med deg i at rollespillere er konservative, som markedsgruppe, men jeg mener rollespillet som ide er så ny at vi ikke kan la være å utforske mulighetene. Jeg tror vår forståelse av hva som er et rollespill vil endre seg etterhvert og at det vil bli plass for mange forskjellige spilltyper med tiden.

Dette er en langsom prosess, men jeg tror den er underveis. James Wallis er et godt eksempel på folk som går i bresjen for dette. At Hogshead nå er solgt (terminert), er typisk for prosjekter som går foran. Det betyr ikke at hans bidrag har vært bortkastet.

Jeg er også enig med deg i at nye spill må henvende seg til nye markeder. Det er heldigvis få som spiller rollespill enda, så vi har mange å ta av. Jeg tror det finnes mange potensielle rollespillere der ute, og at de bare venter på det rette spillet. Jeg gjør i hvert fall mitt for å fange dem!

Mulighetene i ensemblet og dets samspill er en del av mitt kunstneriske prosjekt. At du utforsker andre deler av rollespillets muligheter i ditt spill har jeg all respekt for. Rollespillet er en uttrykksform like bred som noe annet jeg kjenner til, og har plass til forskjellige stemmer.