Det följande är dagboken som en slp som rp tidigare haft en del att göra med för under fälttåget för att befria Cretén från härjande frakkstammar som belägrar Cretén och Uriens, samt håller allt land mellan Uria och Mater. Rp, som nämns ibland, är kapten Ghazalli, magus Abraxas av Lynesse och en i denna dagbok knappt nämnd väpnare vid namn Markus.
Ur herr Topolok av Calnias dagboksanteckningar
Tisdagen den 16 september 1513
Efter en vecka av mer eller mindre farsartade övningar för milisen är det dags för avmarsch imorgon. Jag tackar försynen för att far lyckades få mig placerad i officersstaben som löjtnant åt baron Arkas Bouville istället för en tjänst i frontlinjen. Jag är stationerad med första lätta kavalleriskvadronen som med etthundra och femtio man kommer att vara en viktig och snabbrörlig del i de kommande operationerna. Tyvärr verkar kapten Bouville hysa en viss motvilja mot att ha mig som sin löjtnant eftersom han fått en massa idéer om ”betydelsen av erfarenhet” som viktigare än att vara blåblodig. Visst har han rätt i betydelsen att sådana som vi knappast kan stå i frontlinjen, men det är inte därför vi är här heller, utan för att leda, och det är inget man kan lära sig.
Vår uppgift är att i första hand undsätta den belägrade staden Cretén som omringats av frakkstammarna för flera veckor sedan, varefter vi ska korsa floden Uria för att slå tillbaka de härjande stammarna som rapporteras hålla hela området mellan Uria och Mater. Vi har inga nya rapporter om läget för staden Uriens, men vi måste tro att den fortfarande står. Jag hyser inga större illusioner om vår infanterimilis slagkraft, men med oss har vi ettusen och fyrahundra långbågsskyttar, femhundra enheter riktigt infanteri och etthundra och tjugo riddare. Med milisens sexhundra bågskyttar tillräknade kan vår styrka fälla de flesta fientliga härar, särskilt så odisciplinerade som frakkstammarnas, långt innan de får kontakt med vårt infanteri.
Nu kallar kapten Bouville sina officerare, jag måste skynda.
Onsdagen den 17 september 1513
Ve och förbannelse över kapten Bouville, som måtte ha förlorat förståndet fullständigt under sina år i norr. Han har delat vår skvadron och låtit fullt en femtedel bilda en separat spaningsskvadron som ska sköta rekognoseringen under vår framryckning. Det minskar vår slagkraft, men än värre är att han som kapten för spaningsskvadronen förordat markis Jallall al din Ghazalli, en västlänning! Inte vem som helst heller, utan den man som vanärade min familjs namn och genom smutsiga lögner och kontakter inom Legio Colonan fick kronan att ta i beslag alla våra stadsegendomar och ge dem till Ghazalli. Detta efter att han attackerat mig i mitt eget hem. Min arm är fortfarande inte riktigt bra och jag känner av den varje gång jag ska svinga mig upp i sadeln. Hur han har lyckats med detta kan jag inte begripa, men jag kan inte acceptera att arméns heder svärtas av hans befäl. Säkert måste många med mig dela denna åsikt så att vi kan få generalen, hertig Tardon Helmasson, att se vilken skada det kan göra för männens moral.
För övrigt visade miliskompanierna hur illa drillade de var idag när armén korsade Sema. De lyckades ställa till med ett sådant kaos att marschen fördröjdes flera timmar när vagnar och hästar från trossen beblandades med infanterister som inte hållit sin plats i ledet utan lättjefullt halkat efter. Jag hoppas att det dröjer länge innan vi ser strid. Enligt marschplanen ska vi nå Cretén den tjugosjätte eller den tjugosjunde.
Torsdagen den 18 september 1513
Det har inte varit en lätt ritt idag, eftersom ett lätt regn från ett heltäckande molntäcke har låtit krypen från våtmarken i öst svärmar kring oss hela dagen. Vi lämnade Hesne i morse och snart kom en obehaglig stank att ligga i luften. Några av männen trodde att det var lukten av död och att ett slag stått i närheten, men det visade sig att blodflödet från Sema också sköljts ut i våtmarken, vilket en någorlunda begåvad kartograf naturligtvis redan insett. Blodet hade här inte sjunkit undan utan beblandats med gyttja och träck och spred nu denna avgrundsstank. Det hade tydligen också gett näring till de tusentals insektsarter som tycks leva på människoblod, för jag kan räkna de små röda och vita märkena på min kropp i timmar utan att bli färdig. Lyckosamt nog tycks min fysik vara god, då jag inte likt många andra män drabbats av något slags frossa av alla insektsbett.
Jag har försökt tala med hertigen men han ville inte lyssna på mig, kanske för att han liksom alla andra besvärades så av stanken och insekterna att det var omöjligt för en klok och sund tanke att få fäste. Dess bättre ville många andra av de sabriska herremännen lyssna till mina farhågor angående att ha en västlänning som befäl i armén. Många av de jag talat med gav sitt medhåll och tyckte att mina ord var befriande, eftersom de känt samma sak men inte velat uttrycka sin kritik eftersom general Helmasson är Konungens kusin. En man, någon de Calniaville som jag inte känner till sedan tidigare, men som inte desto mindre gjorde mycket gott intryck på mig, föreslog att han, jag och en tredje man, en riddare och friherre, baron Merced Clarnoth, skulle ses ikväll i de Calniavilles tält för att diskutera saken vidare. Jag accepterade förslaget.
Fredagen den 19 september 1513
Min näsa är bruten. Ändå skrattar jag nästan högt för mig själv, om det inte vore för att mannarna runt om tältet skulle tro att jag var förryckt. De Calniavilles föreslagna provokation fungerade utmärkt. Den svartingen anade ingenting utan reagerade på mitt ifrågasättande av hans befäl med det enda sätt han begriper, våld. Jag utmanade honom på duell enligt reglerna stadfästa i Jus Magna. Visserligen gäller inte rätten till dom genom strid i krig men det vet inte västlänningen, än mindre tycks han begripa sig på rätten till strid genom ombud. Därför, om någon timme, ska baron Clarnoth förnedra honom inför manskapet. De kommer att se att han bara är en våldsam vilde, utan rätt att leda gudfruktiga sabrier i krig.
Vi är just nu i färd med att slå upp lägret vid Sara, en plats jag kommer att hålla kär efter den här kvällen. Rätten är på min sida!
Lördagen den 20 september
Vi har slagit läger för kvällen. Mannarna har sjungit sånger om krigets skönhet allt sedan vi avmarscherade från Hjortvattnet, men inte förrän idag har jag funnit viljan att sjunga med dem. Oh Consaber du sköna! Allt gick vägen som planerat, även om jag måste tillstå att jag tvingades till förtvivlan för ett ögonblick när det såg som mörkast ut för baron Clarnoth.
Det började med att svartingen dök upp för duellen i sällskap med kapten Bouville och sergeanten Boman, som han tycks föredra framför sin egen löjtnant, och det var uppenbart att de båda hellre såg Ghazalli som vinnare än mig. Han hade sin skvadron med sig, samt sin väpnare och hans lydige magiker, magus Abraxas av hus Lynesse – ännu en utlänning i en för riket vital position! Jag kan inte begripa hur detta har gått till i en stund då Consaber är belägrat av yttre hot som aldrig förr. Hur som helst hade jag fler män bakom mig, därtill mer än dussinet herremän, som samlats för att se rättvisa skipas. Skönt var det att se Ghazallis min när han insåg att han inte skulle få slåss mot mig, som han tänkt nedgöra enkelt, väl medveten som han är att jag inte kan fäktas ordentligt sedan han skadade min armbåge i somras. Till jubel klev baron Clarnoth in i fyrkanten, kantad av facklor, med den kluvna skölden med Daaks kors och hans egen kärve hållen högt för att visa västlänningen vad han stod inför, en av det sabriska rikets herremän och en guds förkämpe.
Duellen blev vildsint och med sina svärd for Ghazalli fram som en vansinnig och baronens metallsköld tog så mycket stryk att det till slut bara var ett oigenkännligt och böjt metallstycke kvar, fastspänt vid baronens arm. Jag fruktade för hans liv, men i själva verket hade han bara låtit vilden slå sig trött. Med att snabbt och kraftfullt hugg penetrerade han Ghazallis bröst, och med två ytterligare hugg bröt hann det groteskt snabelformade ansiktsskyddet på hans hjälm och skickade honom in i medvetslösheten! Det enda som tar emot är att han räddades av sin tama magiker och idag mirakulöst åter satt till häst. Hans skvadron tycks ta det som ett tecken på försyn, och inte se det för den svartkonst det är. Inte desto mindre var detta den bästa dagen på mycket länge.
Söndagen den 21 september 1513
Vi har nu mött flyende bönder och bybor för första gången. De var en nedslående syn, men tycks trots detta ha stärkt moralen bland mannarna som ivrigt vill lära frakktirakerna vad mod och mannakraft innebär. Jag tror att just mod och mannakraft är något som tirakerna dock har mer av än de flesta av våra infanterister, men det vore demoraliserande att påpeka detta så jag avstår naturligtvis.
Vi har i alla fall nåtts av beskedet att Cretén så sent som för fyra dagar sedan fortfarande stod. Det är naturligtvis glädjande, för vi har inte möjlighet att inta en stad om den hålls av tirakernas svarta mödrar. Vi har i nuläget en krigsmakt som är delad i inte mindre än fem delar. Vi har första armén här, samt de kompanier som försvarar Calnia och Danbréanns kuster. Mellan Uria och Mater har vi styrkor som borde vara minst i paritet med första armén, men vi vet inget om vilka förluster de har lidit. Norr om Mater finns ytterligare styrkor, men från dem är vi i ännu högre grad avskurna eftersom både Uria och vargpasset hålls av frakkstammarna. Inga underrättelser således. Dessutom har vi en hel del trupper i Colonan och Pereine, betydligt fler än vad jag hade insett. Jag trodde att det främst rörde sig om legosoldater, men vi har enligt uppgift fullt tusen och femhundra långbågsskyttar utanför sabriskt kärnterritorium. Tydligen har de norröna grevskapen enats om att i huvudsak mönstra sina skyttar i Colonan eftersom det ”ger dem mer erfarenhet” och ”erfarna befäl”.
Byborna vi mött har rapporterat att strövande band av frakktiraker sökt sig långt söder om Uria och plundrat och bränt byar, så general Helmasson har beordrat ökad spaning. Jag kan inte låta bli att hoppas att kapten Ghazalli inte återvänder från någon av sina turer, även om jag har sett att han oftast håller sig nära huvudtruppen, sitt omtalade mod till trots.
Vi har nu slagit läger några mil väst om Grikentulw. Vädret är sommarvarmt trots den sena årstiden. Jag ämnar ta ett bad i en närbelägen sjö så snart sergeant Boman rapporterar att allt är klart för kvällen.
Måndagen den 22 september 1513
Nu har vi varit i strid för första gången. Min lätta kavalleriskvadron tillintetgjorde ett strövande frakktirakiskt förband på femtio man utan att förlora en enda man och med knappa tjugotalet sårade. Män från hela armén har kommit nu under kvällen för att gratulera oss. Vi tog ett dussin fångar som nu förhörs av infanteriets marnakhtiraker för att utröna om det var en spaningstrupp eller bara desertörer vi stötte på, fast det är tveksamt om man kan desertera från stammarnas hord, så oorganiserade förefaller de vara, även om detta företag har något olycksbådande organiserat över sig. Hertigen och hans rådgivare, kapten Bouville inkluderad, menar att det är thalasker inblandade, vilket jag måste ge medhåll, även om jag tror att de överskattar det inflytande någon kan ha över frakks Binderaker och svarta mödrar.
Imorgon beräknas vi nå Rimon. Staden rapporteras ha stått för två dagar sedan, men vi vet inte vad vi kommer att få se där. Även jag känner längtan efter mer strid. Nu ska jag gå och mota mer av de välförtjänta hedersbetygelser man verkar så ivrig att ösa över oss.
Tisdagen den 23 september
Regnet har öst ned hela dagen och det finns inget som är torrt i hela armén. Vi nådde Rimon för ett par timmar sedan och mottogs med jubel. Staden har attackerats av ett mindre kompani tiraker, som slogs tillbaka och antas befinna sig i närheten. Regnandet omöjliggör vettig spaning, men general Helmasson har beordrat första skyttekompaniet, andra infanterikompaniet samt allt kavalleri att spåra upp och nedgöra det tirakiska kompaniet imorgon för att sedan forcera marschen och komma ifatt huvudstyrkan senast den tjugofemte, söder om Cretén.
Nu ska jag försöka bli torr på ett av stadens värdshus och hitta ett glas glödgat vin för att värma mig, för jag är så kall att det är svårt att hålla i pennan och mina fingrar känns domnade.
Onsdagen den 24 september
Vi är redan återförenade med huvudstyrkan! Dagens seger gav sådan kraft till mannarna att vi kunde marschera med sådan hast att vi hann ikapp dem alldeles vid gränsen till grevskapet Cretén där de slagit läger.
Två timmars marsch väst om Rimon stötte våra spanare ihop med det tirakiska kompaniet, som uppskattades till mindre än trehundra man. Vi var fler än tre mot än, fullständigt numerärt överlägsna. Tyvärr överraskades våra befälhavare, grevarna Valachen, Milander och Deluvien, samt baron Arkas och herr Dunbaton (och markis Ghazalli, men hans spaningstrupp stod under baron Arkas befäl vid laget, förnuftigt nog) av frakktirakernas vettlösa frontalangrepp och det var på snudd att de hann komma i kontakt med bågskyttekompaniet innan infanteriet skar av deras väg.
Greve Deluviens tunga kavalleri utförde en ryttarchock men herr Dunbatons riddare hann inte formera sig, så första tunga kavalleriskvadronen led svåra förluster med fem herremän döda. Efter långbågskyttarnas pilregn drabbade tirakernas kompani samman med milisinfanteriet medan vi, första lätta kavalleriskvadronen, flankerade dem. De tillintetgjordes fullständigt. Infanteriet överraskade med att faktiskt hålla emot väl, och med nära halva kompaniet sårade hade de ändå vid räkningen endast arton döda. En fantastisk seger!
Efter slaget beslutades det att vi inte hade möjlighet att ta fångar och greve Valachens infanterister avrättade villigt alla överlevande tiraker. Det är inte mer än rätt, som jag ser det. Bara greve Milander hade invändningar mot förfarandet, men alla andra var överens om att krigets lagar knappast kan gälla frakkstammarna då de inte är människor eller kan jämställas med något av de andra intelligenta folken. De sårade lämnades vid Rimon och vi återvände till huvudstyrkan för att åter hyllas som hjältar.
De Calniaville har kommit med ännu en god idé. Kapten Ghazalli saknar de rätta kontakterna och kan väl knappast läsa och skriva, så de Calniaville rapporterar regelbundet hem till Calnia och tar där åt sig äran för Ghazallis bedrifter. När vi väl återvänder kommer han knappast att kunna vända den uppfattning som folket därhemma fått. Han är en utmärkt, om än lite väl förslagen karl.
Nu välförtjänt vila. Vi har underrättelser om en större tirakisk styrka norr om oss, som vi ska försöka engagera i strid under morgondagen. De är färre än en tredjedel så starka som oss, så det kommer att bli den första segern för den samlade första armén. God natt.
Ur herr Topolok av Calnias dagboksanteckningar
Tisdagen den 16 september 1513
Efter en vecka av mer eller mindre farsartade övningar för milisen är det dags för avmarsch imorgon. Jag tackar försynen för att far lyckades få mig placerad i officersstaben som löjtnant åt baron Arkas Bouville istället för en tjänst i frontlinjen. Jag är stationerad med första lätta kavalleriskvadronen som med etthundra och femtio man kommer att vara en viktig och snabbrörlig del i de kommande operationerna. Tyvärr verkar kapten Bouville hysa en viss motvilja mot att ha mig som sin löjtnant eftersom han fått en massa idéer om ”betydelsen av erfarenhet” som viktigare än att vara blåblodig. Visst har han rätt i betydelsen att sådana som vi knappast kan stå i frontlinjen, men det är inte därför vi är här heller, utan för att leda, och det är inget man kan lära sig.
Vår uppgift är att i första hand undsätta den belägrade staden Cretén som omringats av frakkstammarna för flera veckor sedan, varefter vi ska korsa floden Uria för att slå tillbaka de härjande stammarna som rapporteras hålla hela området mellan Uria och Mater. Vi har inga nya rapporter om läget för staden Uriens, men vi måste tro att den fortfarande står. Jag hyser inga större illusioner om vår infanterimilis slagkraft, men med oss har vi ettusen och fyrahundra långbågsskyttar, femhundra enheter riktigt infanteri och etthundra och tjugo riddare. Med milisens sexhundra bågskyttar tillräknade kan vår styrka fälla de flesta fientliga härar, särskilt så odisciplinerade som frakkstammarnas, långt innan de får kontakt med vårt infanteri.
Nu kallar kapten Bouville sina officerare, jag måste skynda.
Onsdagen den 17 september 1513
Ve och förbannelse över kapten Bouville, som måtte ha förlorat förståndet fullständigt under sina år i norr. Han har delat vår skvadron och låtit fullt en femtedel bilda en separat spaningsskvadron som ska sköta rekognoseringen under vår framryckning. Det minskar vår slagkraft, men än värre är att han som kapten för spaningsskvadronen förordat markis Jallall al din Ghazalli, en västlänning! Inte vem som helst heller, utan den man som vanärade min familjs namn och genom smutsiga lögner och kontakter inom Legio Colonan fick kronan att ta i beslag alla våra stadsegendomar och ge dem till Ghazalli. Detta efter att han attackerat mig i mitt eget hem. Min arm är fortfarande inte riktigt bra och jag känner av den varje gång jag ska svinga mig upp i sadeln. Hur han har lyckats med detta kan jag inte begripa, men jag kan inte acceptera att arméns heder svärtas av hans befäl. Säkert måste många med mig dela denna åsikt så att vi kan få generalen, hertig Tardon Helmasson, att se vilken skada det kan göra för männens moral.
För övrigt visade miliskompanierna hur illa drillade de var idag när armén korsade Sema. De lyckades ställa till med ett sådant kaos att marschen fördröjdes flera timmar när vagnar och hästar från trossen beblandades med infanterister som inte hållit sin plats i ledet utan lättjefullt halkat efter. Jag hoppas att det dröjer länge innan vi ser strid. Enligt marschplanen ska vi nå Cretén den tjugosjätte eller den tjugosjunde.
Torsdagen den 18 september 1513
Det har inte varit en lätt ritt idag, eftersom ett lätt regn från ett heltäckande molntäcke har låtit krypen från våtmarken i öst svärmar kring oss hela dagen. Vi lämnade Hesne i morse och snart kom en obehaglig stank att ligga i luften. Några av männen trodde att det var lukten av död och att ett slag stått i närheten, men det visade sig att blodflödet från Sema också sköljts ut i våtmarken, vilket en någorlunda begåvad kartograf naturligtvis redan insett. Blodet hade här inte sjunkit undan utan beblandats med gyttja och träck och spred nu denna avgrundsstank. Det hade tydligen också gett näring till de tusentals insektsarter som tycks leva på människoblod, för jag kan räkna de små röda och vita märkena på min kropp i timmar utan att bli färdig. Lyckosamt nog tycks min fysik vara god, då jag inte likt många andra män drabbats av något slags frossa av alla insektsbett.
Jag har försökt tala med hertigen men han ville inte lyssna på mig, kanske för att han liksom alla andra besvärades så av stanken och insekterna att det var omöjligt för en klok och sund tanke att få fäste. Dess bättre ville många andra av de sabriska herremännen lyssna till mina farhågor angående att ha en västlänning som befäl i armén. Många av de jag talat med gav sitt medhåll och tyckte att mina ord var befriande, eftersom de känt samma sak men inte velat uttrycka sin kritik eftersom general Helmasson är Konungens kusin. En man, någon de Calniaville som jag inte känner till sedan tidigare, men som inte desto mindre gjorde mycket gott intryck på mig, föreslog att han, jag och en tredje man, en riddare och friherre, baron Merced Clarnoth, skulle ses ikväll i de Calniavilles tält för att diskutera saken vidare. Jag accepterade förslaget.
Fredagen den 19 september 1513
Min näsa är bruten. Ändå skrattar jag nästan högt för mig själv, om det inte vore för att mannarna runt om tältet skulle tro att jag var förryckt. De Calniavilles föreslagna provokation fungerade utmärkt. Den svartingen anade ingenting utan reagerade på mitt ifrågasättande av hans befäl med det enda sätt han begriper, våld. Jag utmanade honom på duell enligt reglerna stadfästa i Jus Magna. Visserligen gäller inte rätten till dom genom strid i krig men det vet inte västlänningen, än mindre tycks han begripa sig på rätten till strid genom ombud. Därför, om någon timme, ska baron Clarnoth förnedra honom inför manskapet. De kommer att se att han bara är en våldsam vilde, utan rätt att leda gudfruktiga sabrier i krig.
Vi är just nu i färd med att slå upp lägret vid Sara, en plats jag kommer att hålla kär efter den här kvällen. Rätten är på min sida!
Lördagen den 20 september
Vi har slagit läger för kvällen. Mannarna har sjungit sånger om krigets skönhet allt sedan vi avmarscherade från Hjortvattnet, men inte förrän idag har jag funnit viljan att sjunga med dem. Oh Consaber du sköna! Allt gick vägen som planerat, även om jag måste tillstå att jag tvingades till förtvivlan för ett ögonblick när det såg som mörkast ut för baron Clarnoth.
Det började med att svartingen dök upp för duellen i sällskap med kapten Bouville och sergeanten Boman, som han tycks föredra framför sin egen löjtnant, och det var uppenbart att de båda hellre såg Ghazalli som vinnare än mig. Han hade sin skvadron med sig, samt sin väpnare och hans lydige magiker, magus Abraxas av hus Lynesse – ännu en utlänning i en för riket vital position! Jag kan inte begripa hur detta har gått till i en stund då Consaber är belägrat av yttre hot som aldrig förr. Hur som helst hade jag fler män bakom mig, därtill mer än dussinet herremän, som samlats för att se rättvisa skipas. Skönt var det att se Ghazallis min när han insåg att han inte skulle få slåss mot mig, som han tänkt nedgöra enkelt, väl medveten som han är att jag inte kan fäktas ordentligt sedan han skadade min armbåge i somras. Till jubel klev baron Clarnoth in i fyrkanten, kantad av facklor, med den kluvna skölden med Daaks kors och hans egen kärve hållen högt för att visa västlänningen vad han stod inför, en av det sabriska rikets herremän och en guds förkämpe.
Duellen blev vildsint och med sina svärd for Ghazalli fram som en vansinnig och baronens metallsköld tog så mycket stryk att det till slut bara var ett oigenkännligt och böjt metallstycke kvar, fastspänt vid baronens arm. Jag fruktade för hans liv, men i själva verket hade han bara låtit vilden slå sig trött. Med att snabbt och kraftfullt hugg penetrerade han Ghazallis bröst, och med två ytterligare hugg bröt hann det groteskt snabelformade ansiktsskyddet på hans hjälm och skickade honom in i medvetslösheten! Det enda som tar emot är att han räddades av sin tama magiker och idag mirakulöst åter satt till häst. Hans skvadron tycks ta det som ett tecken på försyn, och inte se det för den svartkonst det är. Inte desto mindre var detta den bästa dagen på mycket länge.
Söndagen den 21 september 1513
Vi har nu mött flyende bönder och bybor för första gången. De var en nedslående syn, men tycks trots detta ha stärkt moralen bland mannarna som ivrigt vill lära frakktirakerna vad mod och mannakraft innebär. Jag tror att just mod och mannakraft är något som tirakerna dock har mer av än de flesta av våra infanterister, men det vore demoraliserande att påpeka detta så jag avstår naturligtvis.
Vi har i alla fall nåtts av beskedet att Cretén så sent som för fyra dagar sedan fortfarande stod. Det är naturligtvis glädjande, för vi har inte möjlighet att inta en stad om den hålls av tirakernas svarta mödrar. Vi har i nuläget en krigsmakt som är delad i inte mindre än fem delar. Vi har första armén här, samt de kompanier som försvarar Calnia och Danbréanns kuster. Mellan Uria och Mater har vi styrkor som borde vara minst i paritet med första armén, men vi vet inget om vilka förluster de har lidit. Norr om Mater finns ytterligare styrkor, men från dem är vi i ännu högre grad avskurna eftersom både Uria och vargpasset hålls av frakkstammarna. Inga underrättelser således. Dessutom har vi en hel del trupper i Colonan och Pereine, betydligt fler än vad jag hade insett. Jag trodde att det främst rörde sig om legosoldater, men vi har enligt uppgift fullt tusen och femhundra långbågsskyttar utanför sabriskt kärnterritorium. Tydligen har de norröna grevskapen enats om att i huvudsak mönstra sina skyttar i Colonan eftersom det ”ger dem mer erfarenhet” och ”erfarna befäl”.
Byborna vi mött har rapporterat att strövande band av frakktiraker sökt sig långt söder om Uria och plundrat och bränt byar, så general Helmasson har beordrat ökad spaning. Jag kan inte låta bli att hoppas att kapten Ghazalli inte återvänder från någon av sina turer, även om jag har sett att han oftast håller sig nära huvudtruppen, sitt omtalade mod till trots.
Vi har nu slagit läger några mil väst om Grikentulw. Vädret är sommarvarmt trots den sena årstiden. Jag ämnar ta ett bad i en närbelägen sjö så snart sergeant Boman rapporterar att allt är klart för kvällen.
Måndagen den 22 september 1513
Nu har vi varit i strid för första gången. Min lätta kavalleriskvadron tillintetgjorde ett strövande frakktirakiskt förband på femtio man utan att förlora en enda man och med knappa tjugotalet sårade. Män från hela armén har kommit nu under kvällen för att gratulera oss. Vi tog ett dussin fångar som nu förhörs av infanteriets marnakhtiraker för att utröna om det var en spaningstrupp eller bara desertörer vi stötte på, fast det är tveksamt om man kan desertera från stammarnas hord, så oorganiserade förefaller de vara, även om detta företag har något olycksbådande organiserat över sig. Hertigen och hans rådgivare, kapten Bouville inkluderad, menar att det är thalasker inblandade, vilket jag måste ge medhåll, även om jag tror att de överskattar det inflytande någon kan ha över frakks Binderaker och svarta mödrar.
Imorgon beräknas vi nå Rimon. Staden rapporteras ha stått för två dagar sedan, men vi vet inte vad vi kommer att få se där. Även jag känner längtan efter mer strid. Nu ska jag gå och mota mer av de välförtjänta hedersbetygelser man verkar så ivrig att ösa över oss.
Tisdagen den 23 september
Regnet har öst ned hela dagen och det finns inget som är torrt i hela armén. Vi nådde Rimon för ett par timmar sedan och mottogs med jubel. Staden har attackerats av ett mindre kompani tiraker, som slogs tillbaka och antas befinna sig i närheten. Regnandet omöjliggör vettig spaning, men general Helmasson har beordrat första skyttekompaniet, andra infanterikompaniet samt allt kavalleri att spåra upp och nedgöra det tirakiska kompaniet imorgon för att sedan forcera marschen och komma ifatt huvudstyrkan senast den tjugofemte, söder om Cretén.
Nu ska jag försöka bli torr på ett av stadens värdshus och hitta ett glas glödgat vin för att värma mig, för jag är så kall att det är svårt att hålla i pennan och mina fingrar känns domnade.
Onsdagen den 24 september
Vi är redan återförenade med huvudstyrkan! Dagens seger gav sådan kraft till mannarna att vi kunde marschera med sådan hast att vi hann ikapp dem alldeles vid gränsen till grevskapet Cretén där de slagit läger.
Två timmars marsch väst om Rimon stötte våra spanare ihop med det tirakiska kompaniet, som uppskattades till mindre än trehundra man. Vi var fler än tre mot än, fullständigt numerärt överlägsna. Tyvärr överraskades våra befälhavare, grevarna Valachen, Milander och Deluvien, samt baron Arkas och herr Dunbaton (och markis Ghazalli, men hans spaningstrupp stod under baron Arkas befäl vid laget, förnuftigt nog) av frakktirakernas vettlösa frontalangrepp och det var på snudd att de hann komma i kontakt med bågskyttekompaniet innan infanteriet skar av deras väg.
Greve Deluviens tunga kavalleri utförde en ryttarchock men herr Dunbatons riddare hann inte formera sig, så första tunga kavalleriskvadronen led svåra förluster med fem herremän döda. Efter långbågskyttarnas pilregn drabbade tirakernas kompani samman med milisinfanteriet medan vi, första lätta kavalleriskvadronen, flankerade dem. De tillintetgjordes fullständigt. Infanteriet överraskade med att faktiskt hålla emot väl, och med nära halva kompaniet sårade hade de ändå vid räkningen endast arton döda. En fantastisk seger!
Efter slaget beslutades det att vi inte hade möjlighet att ta fångar och greve Valachens infanterister avrättade villigt alla överlevande tiraker. Det är inte mer än rätt, som jag ser det. Bara greve Milander hade invändningar mot förfarandet, men alla andra var överens om att krigets lagar knappast kan gälla frakkstammarna då de inte är människor eller kan jämställas med något av de andra intelligenta folken. De sårade lämnades vid Rimon och vi återvände till huvudstyrkan för att åter hyllas som hjältar.
De Calniaville har kommit med ännu en god idé. Kapten Ghazalli saknar de rätta kontakterna och kan väl knappast läsa och skriva, så de Calniaville rapporterar regelbundet hem till Calnia och tar där åt sig äran för Ghazallis bedrifter. När vi väl återvänder kommer han knappast att kunna vända den uppfattning som folket därhemma fått. Han är en utmärkt, om än lite väl förslagen karl.
Nu välförtjänt vila. Vi har underrättelser om en större tirakisk styrka norr om oss, som vi ska försöka engagera i strid under morgondagen. De är färre än en tredjedel så starka som oss, så det kommer att bli den första segern för den samlade första armén. God natt.