Nekromanti [EON Homebrew] Wellyrs krönika

[SuperTulle]

Jag har nu börjat renskriva den krönika jag klottrat ned under tråkiga stunder på spelmöten. Min SL har blandat fritt mellan EON, Drakar och Demoner, KULT, Western, och jag vet inte vad. Jag har spelat i hans kampanj sen i somras, eftersom ett flertal av hans spelare inte kunde spela längre pga boendeplats/familj, osv. Jag blev då inbjuden via en kille jag jobbat med, skapade en Sabrisk soldat, lyckades såpass att min karriär blev framgångsrik, och var riktigt stolt över Wellyr Oftarsson, karaktären jag nyss skapat. Ganska snabbt fick jag reda på att Wellyr i hans episka kampanj endast var ett steg över det normala, och att hans högsta chef var ca 1200 steg över det normala. Om ni undrar något, fråga, så ska jag försöka förklara.

Krönikan skrivs i förstapersonsperspektiv, och jag har tagit mig lite friheter med första delen eftersom vi bara förklarade bort hur jag tog mig dit lite snabbt, och inte spelade något av det. Jag kommer att lägga upp ca en A4 åt gången, tills mina anteckningar tar slut.

WELLYRS KRÖNIKA

Vårt uppdrag hade varit att förklädda till Cirefalier på ett stulet Cirefaliskt handelsfartyg ta oss in i An-Thalamur och kontakta Kungens Hand, den sabriervänliga motståndsrörelsen i Thalamur samt att inhämta information. Skeppet bemannades av en full pluton, huvudsakligen folk ifrån flottan, men även en del infanterister med goda språkkunskaper hade inkluderats, såsom mig själv. Jag kände ingen av mannarna sedan tidigare, och som vanligt var det ett visst mått av rivalitet mellan flottan och armen.

Färden från Calnia till An-Thalamur gick bra, vi blev mottagna i hamnen som vilka Cirefalier som helst, och vi började lasta av lårarna med vapen som Kungens Hand skulle ha. Självklart var vapnen gömda under vanliga Cirefaliska handelsvaror. En vagn kom för att hämta godset, och vi lät hästarna vi tagit med gå av så att jag, kaptenen och några till kunde följa med ”handelsmannen” till ”handelshuset” för att ”förhandla om priset”. Väl framme önskade kusken oss välkomna till Kungens Hand, förklarade att vi kunde tala ostört, och ledde oss in på ett kontor där vi träffade ledaren för Kungens Hand. Det enda han hade att berätta var dock rykten och om förtrycket från magikraterna, samt sitt hjärtliga tack för vapnen vi givit Kungens Hand. Efteråt tyckte vår kapten att vi förtjänat lite permission, eftersom allt gått så bra, och vi var dumma nog att hålla med honom. Vi sökte oss till en krog i hamnkvarteren.

Efter en alldeles för blöt natt i An-Thalamur, vaknade jag smutsig och bakfull i en gränd. Jag insåg att jag var tvungen att ta mig till hamnen omedelbart, men väl där var det redan försent. Skeppet jag seglat hit med var borta, och jag stod nu i An-Thalamurs hamn, akterseglad, med inget annat än kläderna på kroppen, min penningpung, och min ryggsäck. Tack och lov verkade inget ha stulits ifrån mig. Hur kunde min kapten ha varit så dum att han lät Sabriska soldater, visserligen förklädda, springa lösa i An-Thalamur? Var han fullare än vad vi var? Jag antar att han var det, för när jag långt senare kom tillbaka till mitt hemland hörde jag att han fallit över bord på hemresan. Jag kan inte annat göra än att tacka gud för att vi aldrig blev upptäckta.

I brist på bättre idéer gick jag tillbaka till krogen i hamnkvarteren som vi tillbringat kvällen på, och som jag tillbringat natten utanför. Otroligt nog stod hästen jag hade fått låna kvar i det som ägaren hade mage att kalla stall, och jag räckte över några av de Cirefaliska mynt vi blivit försedda med på skeppet till stallpojken, som såg lika glad ut som en Sabrisk stallpojke som blivit betald med Thalaskiska mynt. Jag red tillbaka till Kungens Hands högkvarter, där de förvånade släppte in mig. Jag förklarade vad som hänt och ondgjorde mig över min framtid. Mannarna på skeppet antog säkert att jag blivit rånmördad eller liknande, eller till och med att jag tagits till fånga och torterats, så inte undra på att de lämnade landet så fort de kunde.

Tyvärr kunde inte Kungens Hand erbjuda mig ett jobb av något slag, men de visste en man som kunde. Jag blev försäkrad om att han stod på samma sida som Kungens Hand, och att jag var säker där. Kusken som jag träffat dagen innan ledde mig till värdshuset Skymningsulven, där jag visades in i en av matsalarna och fick prata med en man som presenterade sig som Malefikior och berättade att han för tillfället behövde en stallknekt. Jag hade inget annat val än att acceptera. Han sa åt en man vid namn Cailean att visa mig ned till stallet, där jag sattes på att rykta hästar och mocka dynga medan han började träna bågskytte.

Efter en stund kom en konstig man med Jargiskt utseende in i stallet, och började hugga sig själv i magen med en dolk. Såren läkte så fort han drog ut dolken. Cailean hälsade på honom, och jag fick reda på att hans namn var Atharamir. Cailean frågade vad som hänt och om han kunde träna bågskytte på Atharamir istället för väggen han använt hittills. Medans pilarna studsade av från Atharamirs bröst sa han något om att han misslyckats. Han sa att det var bäst att vi kom upp på hans kontor. Där fick vi se en ”Minneskristall” som på magisk väg visade oss en man som berättade om hur hans vänner blivit dödade av en sadistisk sexkult vid namn Silverskäran. Själv hade han blivit torterad men lyckats fly och var nu jagad av dem. Jag antog att han redan dött.

 

[Laowai]

Gillart!
Ser fram emot nästa del. Keep up the good work ^^

 

[Rymdhamster]

Efter en stund kom en konstig man med Jargiskt utseende in i stallet, och började hugga sig själv i magen med en dolk.

Framkom den någonsin _varför_ han började sticka en dolk i magen på sig själv? Lite vardagsmasochism eller hade han ätit någon otrevligt?

 

[SuperTulle]

Framkom den någonsin _varför_ han började sticka en dolk i magen på sig själv? Lite vardagsmasochism eller hade han ätit någon otrevligt?

"Åh nej, jag har misslyckats, jag måste begå Seppuku! Nej visstja, jag är ju osårbar mot normala vapen."

Atharamir är förövrigt den definitivt starkaste spelarkaraktären.

 

[SuperTulle]

DEL 2

Jag fick förklarat för mig att vi nu försökte döda en av kultens högre uppsatta medlemmar genom infiltration. Det som gått fel var vår första plan; att kidnappa en av kultens skräddare och byta ut honom mot en av de våra. Nu var ersättaren upptäckt, troligtvis redan död. Jag fick sedan svära en väldigt läskig och troligen kättersk ed om att aldrig avslöja sällskapets hemligheter. Vår andra plan var att försöka bli antagna till kulten genom att bedriva samma kätterska handlingar som sekten, men jag var tack och lov ursäktad ifrån det på grund av min tro. Det finns kanske lite godhet i det här sällskapet trots allt.

Istället skickades jag med som tjänare till en alv utklädd till Thalaskier, för att vakta hans vapen och kläder medan han besökte diverse bordeller i staden. Hans ”husdjur” en åtta fot hög ”Skuggulv” följde även den med, och den morrade åt mig att vara försiktig med mästarens kläder, annars skulle jag bli uppäten.

Efter att ha vaknat och ätit morgonmat i Skymningsulvens nedre matsal gick jag som vanligt till stallet för att mocka. Efter cirka 2 glas blev jag utkallad på gården och tillsagd att det var uppställning och inspektion. Jag, bågskyttarna jag delar sovsal med, och en massa annat folk jag inte kände igen ställde upp oss på gården och ett muskelberg till alv i mästarsmidd rustning inspekterade oss. Han såg direkt att jag var soldat, trots mina smutsiga cirefaliska kläder, och sa åt mig att träna mer. Att skyffla dynga två vakter om dagen räckte tydligen inte. Eftersom jag inte kände igen honom eller symbolerna på hans rustning kallade jag honom rätt och slätt för ”herrn” vilket verkade irritera honom, och fick honom att mumla något jag inte hörde. Efter att ha hälsat på och gett råd till alla beordrades vi att gå tillbaka till det vi gjort innan.

Ytterligare två glas efter det kom en alvunge in i stallet och frågade om jag hade roligt. Nog för att barn ställer dumma frågor ibland, men de ska väl ändå fatta att det finns roligare saker att göra att skyffla dynga och rykta hästar? Han gav mig sitt namn, Shagdiel, och jag gav honom mitt. Sedan tog han fram ett piller av något slag, och sade att jag skulle bli glad om jag tog det. Jag frågade vad det var för sorts piller och var han hade fått tag på det, men han svarade bara undvikande. Däremot sa han att han själv tagit dem flera gånger, och det som småungar klarar av borde väl inte vara så farligt? FEL!

Jag tog emot pillret och svalde det, och sen blir allting väldigt dimmigt. Det lilla jag minns är att jag trodde jag kunde flyga och började hoppa från diverse hustak efter ungens råd och hejarop. Hur vi kom upp så högt minns jag inte, jag borde minnas att vi klättrade. Sedan minns jag inget mer förrän jag vaknade upp i ett kontor på Skymningsulven och muskelberget från tidigare presenterade sig själv som Shagovlad och förklarade att han räddat och helat mig efter att hans son ”varit lite busig”. Sedan bjöd han mig på ett glas av något med ett långt och konstigt namn, men som smakade underbart.

 

[SuperTulle]

Mellan mötet i Västmark och ankomsten till skogen inträffar en händelse vi inte spelat än, när vi gör det kommer den att kallas del 2.5. Jag ber om ursäkt för det plötsliga hoppet.

DEL 3

Dagen efter fick jag förklarat för mig att vi misslyckats i vår kamp mot silverskäran än en gång, och att det var dags att resa till Västmark. Varför fick jag dock aldrig förklarat för mig, men alla samlades ute på gården tillsammans med sin utrustning och sina riddjur, och med hjälp av en kraftig teleportationsförtrollning tog vi oss dit. Vi anlände i en stor skogsglänta och möttes av en grupp minst lika stor som vår egen. De hälsade glatt på vårt sällskap, och bjöd oss välkomna fram till den stora brasan som brann i mitten av gläntan. Nu när jag hörde deras efternamn förstod jag äntligen vilka Malefikior och Shagovlad var! Kronprins Malefikior Shonirel, son till Kejsar St. Shastregor Shonirel av Araliska imperiet, Consabers mest trogna allierade, och hans son, prins Shagovlad Shonirel! Atharamir drog av sig sin maskering, och jag såg nu att han tillhörde samma alvsläkte som Kronprins Malefikior och prins Shagovlad.

Kronprins Malefikior bjöd alla i Ringens Brödraskap välkomna, vilket tydligen var vad det här sällskapet kallades. En drucken alv vid namn Manuari förklarade för mig att vi försökte förstöra Vrakansaurs ring, för om den föll i fiendens händer skulle Vrakansaur återuppstå, och det ville vi inte. Under denna korta förklaring tömde han sin flaska, och gick iväg för att hitta en till, så mer fick jag aldrig veta. De högre uppsatta i sällskapet, såsom Kronprins Malefikior, prins Shagovlad, prins Atharamir, några andra storvuxna män, en magiker vars skägg räckte honom till knäna, samt ett mörkhyat barn samlades för att diskutera, medan vi andra åt och umgicks i skogsgläntan.

Framåt kvällen meddelade våra överordnade att vi med nuvarande kunskaper inte kunde komma längre i vår strävan att förstöra Vrakansaurs ring, och att vi behövde mera kunskaper, information och ledtrådar. Brödraskapet skulle därför delas upp i tre grupper: En som skulle resa till ett orakel, en som skulle resa till Rampor, Västmarks huvudstad, för att leta igenom ett bibliotek, och så gruppen jag ingick i, som skulle resa till Mitheraskogen av alla ställen. Den långskäggige magikern presenterade sig nu som Belkor Gulik från Asharien, och berättade att han varit i Mithera för cirka 20 år sedan. Han berättade om hur skogen var kall, mörk och farlig, men prins Shagovlad tyckte att han underdrev och att skogen var kallare mörkare och farligare. De kunde därmed komma fram till att skogen blivit värre.

[ICKELINJÄR DEL AV BERÄTTELSEN: PRINS MELCHIORS BRÖLLOP]

Vi begav oss in i skogen, ridandes i normal takt, och efter endast två glas snubblade min krake till häst på en rot och vi var tvungna att stanna. Medan vi letade efter en plats att slå läger på stötte vi på ett tjugotal Tiraker som verkade vara fullständigt från vettet. Några låg katatoniska i skräck, andra var ursinniga av vrede och slogs med varandra eller andra Tiraker, och ytterligare andra dansade och skuttade av glädje. Prins Shagovlad skickade fram Belphegor, chefen för sin livvakt, som talade med en av Tirakerna en kort stund, gick tillbaka till prinsen och sa något om skugglandsfolk.

Vi slog läger på en kulle som såg lättförsvarad ut, och jag fick andra vaktpasset tillsammans med Manuari, som jag även delade tält med, en av prins Shagovlads livvakter, och en av kung Beowulfs. När vi började färdas nästa dag stötte vi på samma grupp Tiraker som föregående dag, som nu slogs mot en stor styrka Odjur. Otroligt nog såg det ut som Tirakerna ledde striden, men så fort ingen anföll dem gick de tillbaka till att vara lika vansinniga som förut. Prins Shagovlad tyckte att striden var en ytterst komisk händelse, och tog fram en fruktkorg från sin packning som han bjöd på. Vi stannade tills alla Odjur var nedgjorda och prins Shagovlad, kung Beowulf, prins Atharamir, Belphegor och några av livvakterna skrattade gott åt Tirakerna medan de åt sin frukt. Själv tog jag ett äpple, men tanken på hur mina överordnade kunde tycka att striden var underhållande fick mig att tappa matlusten, och jag gav äpplet till min häst i stället.

 

[SuperTulle]

DEL FYRA

Vi red vidare. Efter ytterligare några glas såg vi en grupp Orcher som var uppställda på två led, framför en Orch som ristade något på en sten. Prins Shagovlad skickade upp sina livvakter, skuggardisterna, i träden och och sade åt all att ha vapen redo. Kung Beowulf, hans högra hand Wiglaf och två av kung Beowulfs livvakter gick fram till Orcherna för att prata. Så fort Orcherna såg dem vände de sig om mot dem, men anföll inte. Orchen som ristade på stenen slängde en blick mot och fortsatte sedan rista in runor på stenen. Plötsligt gjorde Wiglaf en ful gest mot Orcherna och strid utbröt.

Tack vare prins Shagovlads mästerliga taktik stupade säkert hälften av dem innan de ens hunnit fram till kung Beowulf och Wiglaf, som lätt undvek huggen som riktades mot dem. Jag sprang fram mot Orcherna, kastspjutet redo, men när jag väl kastade spjutet studsade det bara av från Orchens rustning och han dog istället av en välriktad pil i huvudet. Ytterligare fyra Orcher stupade för våra pilar, och till sist stod endast stenhuggaren och en till på benen.

Vi tog dem till fånga, prins Shagovlad förhörde dem, och beslutade att de skulle lämnas nakna fastbundna vid ett träd, och skäras lätt på armar och ben så att rovdjur och monster lätt kunde få vittring på dem. Kung Beowulf skällde ut Wiglaf för att han provocerat fram en strid på ett så uselt sätt, och Wiglaf försökte ursäkta sig med att han varit säker på att gesten var en fredlig hälsningsgest. Under tiden plundrade vi andra de döda Orcherna på vad vi kunde hitta. Jag bytte mitt gamla fjällpansar mot en av Orchernas långa och täta ringbrynjor, efter att Vlad'Zagariel, en Cirefalier som bytt sida, retat mig för att till och med Orcher hade bättre rustningar.

Jag bytte även min slitna rundsköld mot en av Orchernas större, samt tog en spegel, två facklor och lite konstiga mynt. När Vlad'Zagariel fick reda på att mitt livs besparingar endast uppgick till 900 silver höll aset på att skratta ihjäl sig, men resten av sällskapet förbarmade sig över mig och gav mig alla småsaker de inte tyckte att de behövde. Tack vare dem fick jag mer speglar, facklor och mynt, två ringar av koppar och två till av silver och bergskristall, en silverkedja med en vacker ädelsten i, ett par väldigt vackert snidade bentärningar, samt ett slitet vargskinn, som jag mest tog emot för att jag trodde det kunde värma under de allra kallaste kvällarna.

Sedan gick prins Shagovlad fram till mig och gav mig en vackert broderad läderväska med 9600 silvermynt i! Jag blev kraftigt förvånad över prinsens generositet, och tackade honom så gott jag kunde. Först var jag glad över att äntligen få lön för allt jag gått igenom sen min otur lämnat mig i An-Thalamur, men jag kom snabbt på att pengar inte är mycket värda när ditt frusna lik ligger övergivet i Mitheraskogen.

Vi fortsatte vår färd och efter ytterligare några glas stötte vi på ett ytterst udda sällskap. En man kom vandrandes, släpandes på en skrikande kvinna som han hade slagen i kedjor. Vad kvinnan skrek förstod jag inte, men det märktes att hon var arg. Prins Shagovlad och prins Atharamir språkade med mannen en stund, sedan fick han ett skrämt uttryck i ansiktet, låste upp kvinnans kedjor, och gick därifrån. Prins Shagovlad hälsade henne välkommen och skickade henne bakåt i ledet, nära där jag stod. Hon försökte tala med mig, men jag förstod inte ett ord av vad hon sade. En av kung Beowulfs livvakter sa att hon var Ashariska, men han dög inget till som översättare, och vi kom inte längre än till våra namn. Hennes namn var Evelyn Eddasdotter.

 

[yokowermland]

+1 verkligen.

 

[SuperTulle]

Efter en veckas sjukdom, en veckas skolstress, och en vecka julfirande så är jag nu tillbaka! Jag ber om ursäkt för avbrottet och hoppas ni tycker om de följande delarna.

DEL FEM

Nästföljande dag stannade vi i lägret, dels på grund av det dåliga vädret, dels på grund av Evelyns totala oförmåga att hantera en häst i skogsmark.

En grupp alver strosade in i lägret mitt på dagen. Jag satt i tältet jag delade med Rogal, gycklaren, och förstod inte vad som sades, men de måste ha varit vänligt inställda för de stannade i lägret och följde med oss nästa dag.

Efter att Evelyn surrats vid sin häst och hästens tömmar knutits vid Vlad'Zagariels sadel gav vi oss av nästa dag. Vädret var idag bättre och vinden bet inte lika hårt. Efter att ha ridit några glas stötte vi på ett stort och konstigt rött dimmoln runt en röd stenmonolit. Genom molnet såg vi att monoliten omringades av fyra svartklädda väktare.

Rogal skickades fram för att peta på molnet med en pinne. En stråle av ljus slog ut från monolitens topp och träffade Rogal i ansiktet, som kraftfullt kastades ut i skogen. Förunderligt nog överlevde han och kom traskandes mot oss, om möjligt ännu fulare än innan. Prins Shagovlad flög upp från sin häst och svävade runt monoliten på magisk väg, antagligen för att få en bättre bild av den. Efter att ha landat beslutade han att det var för riskfullt att göra mer, och att vi skulle ge oss av.

Efter ytterligare ha ridit i några glas såg vi en grupp ulvar som släpade på kvarlevorna av en oktaped. Shagovlads ulv, Skräck, gick fram till dem, talade ulvspråk med dem och lyckades byta till sig ett lårben, men jag såg inte vad han gav för det, om han gav något.

Senare på vår färd flög en grupp stora svarta fåglar över våra huvuden. Av någon anledning gav prins Shagovlad order om att skjuta ner dem, och innan jag visste ordet av så var luften fylld av blod och fjädrar.

När vi precis börjat slå läger sprang en grupp soldater in i lägret och skrek något. Prins Shagovlad talade med dem en kort stund, kallade till sig sina livvakter, skymningsgardisterna, och följde med dem ut i skogen. Efter några glas kom de tillbaka utan soldaterna. De ville såklart ha kvällsmat, och när de såg att Skräck inte delat med sig av oktapedköttet förmanade prins Shagovlad honom att göra det, vilket blev mästerligt tillrett av misslan Skuggsorg.

När jag vaknade nästa dag var himlen olycksbådande blodröd, och jag kände mig illa till mods. Innan vi hunnit bryta upp fick vi svar på varför. Ett magiskt fönster uppenbarade sig, och genom det såg jag kronprins Malefikior tala kortfattat med prins Shagovlad. När samtalet var slut gick prinsen och skymningsgardisterna ner på knä och började gråtande be en bön.

Jag förstod att något fruktansvärt hade hänt, och Bel'Shanar storgrät och slet sitt hår. Jag hörde kejsarens namn nämnas flera gånger och undrade vad som hänt. Hade något ont hänt kejsaren? De enda som brydde sig om att svara var kung Beowulfs livvakter, och de visste lika lite som jag.

 

[SuperTulle]

DEL SEX

Vi färdades moloket vidare. Efter några glas mötte vi en Melniboneisk handelskaravan, som höll på att slå läger. Förmannen skrek åt männen som spände upp tälten, och vi fick oss alla ett gott skratt när prins Shagovlad gick fram till förmannen och förmannen bryskt frågade vad han ville, bara för att plötsligt märka att han stod öga mot haka med en Aralisk prins. Vi lyckades byta till oss vinterkläder till Evelyn och köpa lite läkeörter. Prins Shagovlad beslutade att vi skulle slå läger tillsammans med dem, eftersom vädret blivit stadigt värre under dagen.

Plötsligt gav prins Shagovlad order om uppställning i cirkelformation och förberedelse på strid! När vi ställt upp oss och Melniboneerna precis skulle fråga vad vi gjorde dundrade ett dussin ryttare ut ur skogen! De bar Cirefalisk uniform, och var beväpnade med svärd, sköld och pilbåge. Ungefär hälften verkade föredra att använda pilbågen i strid.

Eftersom de var dumma nog att anfalla oss rakt på gjorde vi snabbt slut på dem. En av dem gav sig, men fick senare halsen avskuren av prins Atharamir. En av de dödade, i pråligare uniform än de andra, uppväcktes av prins Shagovlad, som förhörde honom och tvingade honom att spionera på sina herrar för vår räkning.

Senare på natten, långt efter att vi ätit kvällsmat och jag strax skulle gå på mitt vaktpass, gav prins Shagovlad plötsligt order om att alla utom Evelyn, Shagdiel och Skuggsorg skulle upp och ut för att bygga en vall med grav samt en dubbel pallisad och ett trätorn. Jag undrade hur vi skulle kunna bygga så mycket mitt på natten, och mer han jag inte tänka innan prins Shagovlad och de övriga av gruppens ledning började flytta den frusna jorden med magi.

Precis när vi var klara vallen och vallgraven marscherade en grupp ovanligt stora troll förbi i snabb takt. Jag hade aldrig sett så stora troll förut, eller troll som var disciplinerade nog att marschera. På prins Shagovlads order lät vi dem passera. Cirka ett glas senare sprang en hord vargar förbi. Skräck röt åt dem en stund, och sedan sprang de vidare.

Framåt morgonen vandrade en man i brokiga kläder in i lägret. Han talade Jargiska och påstod sig heta Leopold Dagrumi. Prins Shagovlad frågade ut honom, och efter stunds konversation såg jag hur alla som förstod Jargiska tittade argt på honom. Plötsligt drog prins Atharamir sina svärd och anföll honom med ett vrål, men prins Shagovlad kastade en trollformel som fick prinsen att stanna mitt luften, med ett snopet uttryck i ansiktet. Prins Shagovlad sa åt prins Atharamir att lugna sig, släppte ner honom, och räckte över en väska till honom. Prins Atharamir och Vlad'Zagariel fick stora leenden på läpparna.

Prins Atharamir ropade på mig och sa åt mig att dra av Jargierns stövlar. Jargiern kämpade emot, men Vlad'Zagariel tog tag i honom och höll fast honom, och jag lyckades slita stövlarna av Jargiern. Prins Atharamir tog fram en skalpell ur väskan och började skära runt Jargierns tånaglar. Han ställde frågor till Jargiern, men han kan inte ha varit nöjd med svaren, för han gick snabbt över till att dra ut Jargierns tånaglar med en tång. Inte heller det verkade fungera, för han gjorde upp en eld och började smälta snö i en kittel. Prins Shagovlad knäppte med fingrarna, och plötsligt steg ångan ur kitteln. Prins Atharamir tog fram ett jakthorn ur sin ryggsäck och hällde det kokande vattnet i öronen på Jargiern.

Efter många skrik och arga frågor fick alla plötsligt en allvarlig blick i ögonen. Jag hörde någon nämna det Jargiska ordet för ”tjuv” och ”Sanari”. Prins Atharamir drog ett av sina svärd och Vlad'Zagariel rullade över Jargiern på rygg och satte sig på honom. Sedan högg de av Jargiern händerna och brände stumparna så att han inte skulle förblöda.

Prins Atharamir tog upp ett rep ur sin ryggsäck, slängde det över en trädgren, och knöt en snara. Han gick bort en stund och kom tillbaka med en skylt. På den stod: ”Denne man stal av en Sanarialv”. Sedan hängde han skylten runt halsen på den gråtande Jargiern, trädde snaran över hans huvud och sa åt mig och Vlad'Zagariel att hissa upp honom. Vi knöt fast repet i ett träd och gav oss därifrån.

 

[SuperTulle]

Om du heter Mikael Åkerblom och spelar med i den här kampanjen är du förbjuden att läsa detta inlägg!
Du är även förbjuden att fråga varför.

Spoiler

DEL SEX KOMMA FEM
Efter en händelselös dags resande satt vi i vårt när det plötsligt uppenbarade sig ännu ett magiskt fönster. I det stod Prins Malefikior och kejsar St. Shastregor! Prins Malefikior sade att kejsar St. Shastregor förråtts och tillfångatagits av Thalaskier, korsfästs och själadött, men sedan återuppstått den elfte oktober framför 1001 vittnen! Jubel utbröt omedelbart i lägret, innan prins Shagovlad sade åt oss att vara tysta och påminde oss om det sista kejsar St. Shastregor sagt: ”Skymning är över Mundana.”

Prins Shagovlad förbjöd sedan munterheter i lägret i 24 timmar framåt. Han hade rätt, det här var ingen tid för munterheter. Skymning är över Mundana. Undergången är nära.

Vi stannade kvar i lägret dessa 24 timmar, för bön och meditation.

 

[SuperTulle]

Det är inte lätt att konvertera mellan meter och gamla måttenheter om man vill få en krönika att se realistisk ut.

DEL SJU

Efter några händelselösa dagar med dåligt väder kom vi fram till en skogstjärn där en flock ulvar kalasade på vad som såg ut som en Cirefalier. Över tjärnen svävade silverskimrande kvinnofigurer, antagligen spöken. Jag korsade mig omedelbart. Prins Shagovlad stannade en stund och bad, för de fångna själarna antar jag. Sedan reste han sig och sa att vi från och med nu skulle färdas mot den västra delen av Mithera.

Den här dagen var snöfallet mildare, men vinden desto hårdare. Efter att vi slagit läger gick prins Shagovlad och några till, däribland jag, på en spaningsrunda. Till min stora förskräckelse fann vi en offerlund inte långt ifrån lägret.

I en stor tall i mitten av lunden hängde en uppskuren häst, det frusna liket från en liten flicka låg lutat mot ett av de andra träden, och i utkanten av lunden dansade en grupp Ikki-Mekki. Jag tyckte mig kunna höra de dödas viskningar i vingsurret från de onaturligt stora trollsländorna som befolkade platsen, trots snöfallet. Jag fick kalla kårar längs ryggraden och korsade mig omedelbart.

Prins Atharamir gick runt och tittade närmre på flickan och hästen. Sedan kom han tillbaka och berättade att flickan dött för fyra år sedan och att hästen offrats inom de senaste två veckorna. Prins Shagovlad la till att det antagligen var ett barbarfolk som offrat hästen. Kung Beowulf missförstod något, och han och prins Atharamir grälade en stund innan vi tack och lov gick därifrån.

Nästföljande dag var vädret mycket bättre, kanske det bästa på hela resan! Efter att vi rest en stund såg vi ett stort dimmoln, och vi tog oss närmare för att undersöka. Dimmolnet visade sig komma från en bred ångande fors. Prins Shagovlad nämnde något om värmemagi och prins Atharamir befallde mig att tvätta min ringbrynja, som han påstod luktade gamma Orch. Innan jag hann få av mig ringbrynjan sade dock prins Shagovlad att han sett en sjö ca 10 stenkast därifrån och att vi skulle gå dit. Jag kan för mitt liv inte förstå hut han såg den genom dimmolnet, men jag förstår knappt någonting av vad han gör ändå.

Vid sjön stod en grupp konstiga troll och slängde fisk i vattnet. Prins Shagovlad gick fram till en av dem och talade en stund, sedan tog han tärningarna han hade runt halsen och slog dem. Skuggsorg fick i uppgift att tala med en sjöorm som tydligen bodde i i sjön, hur nu det skulle gå till. Skuggsorg ställde sig vid stranden och blundade en stund. Sedan kom han tillbaka och sa att ormen ville ha en själ, och i utbyte skulle givaren få en annan själ, en skatt, och svaret på en hemlighet.

Det diskuterades länge och väl om vem som skulle få offra sig, och vad som skulle hända med denne. Till sist stod valet mellan mig och Bel'Shanar, och prins Atharamir erbjöd mig 10 guldmynt i solguld, som tydligen var värda 3,4 miljoner silver, om jag gjorde det. Först tänkte jag att pengar inte är mycket värda när man är död, men när han lovade att ge pengarna till min familj och dessutom beskydda mig om jag mot förmodan överlevde kände jag mig tvingad att tacka ja. Jag tog av mig rustningen och vinterkläderna, och vadade ut i det ljumma vattnet.

 

[SuperTulle]

DEL ÅTTA

Sjön var förvånansvärt djup. Jag halkade på en sten och fick huvudet under ytan. Plötsligt hörde jag en röst som verkade komma från insidan av mitt huvud. Jag var alldeles för skräckslagen för att minnas vad den sade, men jag förstod att det var sjöormen som talade , och jag såg hur den rörde sig i djupet. Den frågade om jag var redo att offra min själ, och jag lyckades svara ja.

Jag kände hur min själ liksom skiljdes från min kropp som jag såg sjunka ner i djupet. Förtvivlan grep mig, men som från ingenstans fick jag mod, och innan jag visste ordet av stod jag på stranden med ett svärd i vardera hand, ett bastardsvärd och ett kortsvärd. Alla såg på mig med häpna ögon och gapande munnar.

Prins Shagovlad berättade för mig att bastardsvärdet var ett drakdödarsvärd, ett av endast 36 i världen, och att kortsvärdet liknade konung Sachsar Vidsynte av Soldarns ättesvärd. Bel'Shanar passade på att upplysa alla om att avund var en synd. I ett tillfälle av plötslig kreativitet bestämde jag mig för att döpa kortsvärdet till ”Kungabroder”.

Prins Shagovlad erbjöd sig snällt nog att etsa in namnet i klingan åt mig och medan jag tvättade orchlukten ur ringbrynjan och oljade in den så gjorde han det. Han bad om ursäkt för att han inte kunnat göra ett bättre jobb, men jag tyckte att etsningen var ett av de vackraste metallarbeten jag sett. De utsirade tecknen blänkte i regnbågens alla färger, och jag tackade prinsen hjärtligt.

Några glas senare medan vi red västerut gav prins Shagovlad order om att vi skulle smyga oss fram mot något. Som genom ett trollslag försvann alla andra i gruppen utom Evelyn, och jag förstås. Unge herr Shagdiel var den siste att försvinna, och vinkade till oss innan han gjorde det. Jag hade inget annat val än att samla ihop hästarna och vänta på dem. Jag hörde stridslarm någonstans långt bort, och efter att det tystnat kom gruppen tillbaka. När jag argt frågade var de varit svarade prins Atharamir bara att de dödat en bunt Tiraker en bit bort och att vi skulle resa vidare.

 

[SuperTulle]

Den Apokalitiska trosbekännelsen är en gren av Daak-tron som anser att undergången är nära och att man istället för att dyrka Daak endast lita på honom och tro på honom, och tillbringa sin tid med att förbereda sig. Trons grundare och ledare är kejsar St. Shastregor, och den är majoritetsreligion i Consaber och Araliska imperiet.

DEL NIO

När vi rest ett tag nästa dag kom vi fram till en liten glänta som prins Shagovlad sa att det växte midvinterört i. Jag hade aldrig hört talas om midvinterört förut, men prins Atharamir berättade för mig att växten var milt helande. Prins Shagovlad påstod dock att den gav starka och skrämmande hallucinationer. De två prinsarna började gräla om vem av dem som hade rätt, och grälet avslutades med att prins Shagovlad tog fram sin alkemiutrustning och kokade en dekokt på örten, som han gav till prins Atharamir. Dekokten hade dock ingen verkan på prinsen, och istället drogs det lott om vem som skulle vara den ”lycklige vinnaren” som bevisade vem som hade rätt.

Jag drog såklart det kortaste strået, trenne förbannelser över min dåliga tur! Prins Shagovlad gav mig ett litet glas med dekokten i, och sedan var det som om tusen gånger tusen demoner angrep mig, och jag minns inget mer förrän jag vaknade i tältet med den värsta bakfylla jag någonsin haft. Jag lyckades tvinga i mig en skål soppa innan jag gick tillbaka till tältet för att sova.

Dagen efter möttes vi av en fruktansvärd syn. På marken framför ett träd låg resterna av en alv som någon ristat blodsörn på, en ytterst vanhedrande avrättningsmetod. Vi sökte på platsen och fann en pergamentlapp, fastnaglad i trädet med en Cirefalisk dolk, Radard tror jag att de kallas. På lappen stod hans namn och en varning om att aldrig gå in i den fruktansvärda Mitheraskogen, vilket väl var lite för sent för oss.

I hans ryggsäck hittade vi Apokalitiska talismaner och en bibel. Prins Shagovlad blev mäkta förgrymmad över att någon vågat vanära en troende på detta vis, och beslutade sig för att återuppväcka honom. Jag hade förstås hört talas om att mäktiga personer kunde övervinna döden så länge deras själar var oskadda, men aldrig sett det hända förut. Jag är inte kräkmagad, men när alvens skulderblad och lungor drogs tillbaka in i hans rygg och huden läkte ihop var det nära att jag spydde, och jag var långt ifrån ensam.

Alven vaknade med något så ironiskt som en dödsrossling, och efter att ha förväxlat prins Shagovlad med dennes farfar, bekräftade han att hans namn mycket riktigt var det som stod på lappen, Shonemir Avalon fin' Saditah. Bel'Shanar kände genast igen honom som kejsar St. Shastregors sjunde apostel, alla borgherrars skyddshelgon, och han bugade sig genast för honom. St. Shonemir berättade att han var krigarpräst av Apokalordern, och att han inte mindes varför han rest till Mithera.

När vi gav oss av märkte jag även att vi hade en vacker, mörkhyad kvinna med oss. Hon måste ha anslutit sig till oss under natten. Efter en tids färd gav prins Shagovlad order om att göra halt, och att alla som kunde skulle klättra upp i ett träd. Jag, Evelyn, och Bel'Shanar blev kvar på marken. Nästan ett tjog Cirefalier kom ridande ut ur skogen, men som vanligt var vi väl förberedda och lyckades döda en tredjedel och såra en tredjedel till innan de förstått vad som hänt.

St. Shonemir hoppade vrålande ner från sitt träd, jag grep mitt nya svärd och sprang emot dem, men hann bara få in ett hugg innan min fiende genomborrades av två pilar. När striden avslutats låg Rogal på marken avsvimmad, med ett otäckt sår genom hakan och ut genom kinden. Bel'Shanar såg medtagen och nedslagen ut, och St. Shonemir hade svärdet riktat mot den siste levande Cireflaiern, som stod på knä framför honom.

 

[SuperTulle]

DEL TIO

Prins Atharamir skrek högt: -”Tvekamp! Tvekamp!” och prins Shagovlad gav order om att släpa bort de lik som låg närmast de två och bilda cirkel runt kämparna. Prins Shagovlad helade de två, så att striden skulle bli rättvis, och gav order om att duellen skulle börja.

Cirefaliern fick omedelbart överhanden och gav St. Shonemir två blixtsnabba hugg i bröstet och skrevet, och när St. Shonemir vacklade lyckades Cirefaliern gå runt honom och sticka honom i ryggen! St. Shonemir föll som död ner på marken och Cirefaliern skrattade elakt. Typiskt Cirefalier att göra något så ohederligt!

Cirefaliern togs till fånga och prins Atharamir fick i uppdrag att bestraffa honom. Han tog med sig två ur Skuggardet, och tillsammans släpade de ut den bundne Cirefaliern i skogen. Prins Shagovlad helade St. Shonemir som reste sig upp och började be. Under tiden som prins Atharamir tog hand om Cirefaliern så tillagade Skuggsorg middagsmål och prins Shagovlad och hans livvakter högg ner ett träd för att bygga något. Prins Atharamir kom släpande på den rödgråtne Cirefaliern och han kastades ner i kistan som byggts. Sedan lämnade vi honom där, instängd och skrikandes.

Nästa dag stötte vi på en barbarkvinna som vandrande runt i skogen med en dumstrut på huvudet. Prins Shagovlad verkade känna henne sen förut, och hon slog följe med oss. Hon kände även till en av skogens hemligheter, som hon berättade för oss. På kvällen sprang en grupp vargar förbi lägret, och vid midnatt ännu en.

Den här dagen, som jag hört var den sjuttonde, stötte vi på en grupp storvuxna vildsvin, de största jag någonsin sett faktiskt! Prins Shagovlad ansåg att vi kunde behöva mer kött i kosten, och gav order om att skjuta och slakta fem av dem. Han befallde mig att ta med Evelyn och hästarna en bit bort, eftersom vildsvin är våldsamma och oberäkneliga djur. Jag hade inget emot det, eftersom vildsvinen såg ut att räcka mig upp till bröstet.

Efter att vi slaktat vildsvinen och givit oss av så märkte vi långsamt att skogen började se annorlunda ut. Det blev mer och mer lövträd i skogen, och de var täckta av frost. Eftersom träden var nakna så kom mer solljus ner till marken, och snön sken bländvit.

Kvällsmaten den kvällen var nog det bästa jag ätit sen prins Melchiors bröllop. Skuggsorgs briljanta matlagning och färskt vildsvinskött över öppen eld, underbart! Alla var dock inte lika glada, för under mitt vaktpass såg jag Bel'Shanar springa skrikande ut i skogen, och sedan hörde jag en ström av svordomar och onämnbara ljud.

När jag gått upp och gick för att äta mitt morgonmål såg jag skallen av ett ohyggligt monster sitta spetsat på en påle i utkanten av lägret. Jag tordes inte fråga vad som hänt.

Efter att vi givit oss av och ridit en stund kom vi fram till ett kalhugget område invid ett berg. Vid bergets fot stod en timmerstuga med stockar uppstaplade bredvid, och bakom den, en grottöppning. Utanför stugan stod en man och högg ved. När han såg vårt följe satte han yxan i huggkubben och gick fram för att tala med oss. Han talade Sabriska. Tack gode Gud, en landsman! Hans namn var Herlaug och han var smed.

 

[SuperTulle]

DEL ELVA

Nu kom jag på vem han var! Herlaug Kungssmeden! Han som smidit rustningar åt konungen själv och säkert halva riddarhuset! Bel'Shanar frågade mästersmeden om han hade en ringbrynja i hans storlek, och tursamt nog hade han det! Jag tog mod till mig och frågade om han hade en hjälm som var bättre än min dåvarande, men det hade han tyvärr inte. Han kunde dock tillverka en på en vecka, i mithril dessutom, men jag antog att vi inte hade tid att stanna. Prins Shagovlad erbjöd sig dock att med tidsmagi snabba upp tillverkningsprocessen.

Smeden verkade inte ha något emot det, och det hade inte jag heller om det skulle betyda att jag överlevde den här mardrömmen. När han berättade priset för mig passade jag på att beställa ett par armskenor, och för att jämna ut kostnaden till så nära en hel solguldsdrakat som möjligt beställde jag även två svärdsskidor, en till Kungabroder och en till drakdödarsvärdet. Sabrisk arméstandard i all ära, men det krävs lite mer än vanligt stål för att överleva Mitheraskogen.

Eftersom smeden ändå skulle in i smedjan bad St. Shonemir honom att reparera hans slitna ringbrynja. Innan han gick in och prinsen la sin förtrollning passade vi på att fråga honom vad han gjorde i Mithera. Han berättade att han anställts av en magiker vid namn Korpöga, som satt honom att bryta malm i gruvan bakom stugan. Han hade tillåtelse att sälja allt smide av mithril och galvon, allt annat skulle Korpöga ha. Vi frågade vilka som hämtade Korpögas varor, och fick reda på att Korpöga själv aldrig visade sig, utan att metallerna hämtades av svarttomtar, grönhyade människor i svarta kåpor, samt en vacker kvinna som han trodde var häxa eller warlock.

Vi bad honom att rita bilder av dessa, och han visade sig vara en nästan lika duktig tecknare som smed. Under tiden som han ritade gick vi lite åt sidan, och prins Atharamir berättade att de gröna människorna troligen var Thalaskiska supersoldater. Lämna det till Thalaskierna att skapa monster av människor!

Bilden av Korpöga intresserade prins Shagovlad och han fick en svårmodig blick. Bilden v häxan fick Skuggsorg att tänka till, och han sa något om att hon hade mörker inom sig. Prins Shagovlad gick tillbaka till smedens stuga en stund, och kom tillbaka försjunken i tankar. Vi tog våra rustningar, betalade, och sade farväl till smeden.

Det blev mörkare och mörkare fram på dagen, och jag började känna mig illa till mods. Vi kom ut i en glänta där grottroll grävde gravar. Otroligt nog anföll de inte, istället såg de rädda och nervösa ut när prins Shagovlad gick fram för att prata med dem. När prinsen kom tillbaka berättade han att trollen låg i krig med orcher och var förbjudna av Korpöga att lämna skogen.

Vi gick vidare, och när jag undrade om det inte var dags att slå läger snart så kom vi fram till en stor klippa som det skränade om konstant. Prins Shagovlad tittade upp mot klippans topp och kliade sig på hakan. Gruppens toppskikt började diskutera något, men verkade osäkra på om det var genomförbart. St. Shonemir sa något sarkastiskt, och alla sken upp. Prins Shagovlad hällde upp ett glas vin åt honom, och han tog emot det med ett förvirrat uttryck i ansiktet.

Prins Shagovlad tog av sig ett av sina halsband och lade det på marken. På något sätt började halsbandets hänge växa, och blev till sist en vacker droska som prinsen spände sina oktapeder för. Han flög upp till toppen av klippan och hämtade ett av de skränande djuren. Han kom ned med ett av de läskigaste monster jag sett på nära håll. Huvudet och kroppen påminde om en hunds, men bakbenen var kloförsedda och muskulösa som en hästs. Istället för framben hade den vingar som en fladdermus, lika breda som kroppen var lång, och svansen var som en råttas, och försedd med en vass tagg i slutet. Monstret skrek och försökte ta sig loss från prinsen, men greppet var alldeles för hårt och prinsen steg in i sin droska med djuret. Prins Atharamir och några till röjde undan träden med magi, och vi fortsatte in i skogen.

 

[SuperTulle]

DEL TOLV

Tidigt på morgonen nästa dag kom vi in i en stor skogsglänta. Ur snön stack benen från alla sorters varelser upp. På ett stort klippblock i gläntans mitt vilade en gigantisk Drakorm, med snövita fjäll och kloförsedda armar, ovanpå en skatthög av guld och juveler. Den var säkert 300 fot lång och sex fot bred. Jag och många andra slogs direkt av skräck, men Belphegor som ledde gruppen medan prins Shagovlad stannade i sin droska såg lugn ut.

Drakormen talade med Belphegor på skugglandsmål, och efter en stund så samlade Belphegor gruppen i klunga för att diskutera. Ormen hade föreslagit ett byte; Vi kunde ge honom tio liter hydrablod, hjärtat från en Härskartiger eller Gigant, samt en Sagitaurs huvud för tre hemligheter eller stigar; Mitt drakdödarsvärd för samma byte; Eller döda en stam Gråtroll och föra dess hövdings huvud till honom för en hemlighet. Han förklarade sedan snabbt att en stig var ett sätt att färdas till enskilda platser i Mithera snabbt och enkelt, lite som teleportation.

Så fort Belphegor nämnde hydran så sken kung Beowulf upp och och avbröt honom med -”En hydra? Skitenkelt! Det här fixar jag ensam!” Men han fick bara en arg blick till svar. St. Shonemir vägde de olika valens fördelar och nackdelar mot varandra och sa det ingen vågat säga, att det enklaste vore om jag lämnade över mitt svärd.

Ärligt talat, det där svärdet var otroligt mäktigt, men jag var fortfarande en Sabrisk sergeant, fast med lite bättre utrustning kanske. Om det skulle fått hem mig fortare skulle jag glatt klätt av mig naken och dansat en huldring med Skuggsorg.

Belphegor och jag gick fram mot Drakormen, men höll oss på säkert avstånd. Darrande höll jag upp svärdet, och det lyftes lätt ur mina händer och svävade bort till ormens skatthög. Sedan talade Belphegor och Drakormen en stund, och jag hörde ormen upprepa något tre gånger. Sedan gav ormen en fjäder och en sten till Belphegor. Belphegor bugade sig för Drakormen, och vi gick ut ur gläntan samma väg vi kommit.

Så fort vi kommit ut så tog Belphegor fram fjädern, höll upp den, och sa något. Plötsligt befann vi oss i en liten glänta framför en bergknalle med en grotta i. Framför grottan stod en Sagitaur, en varelse jag bara sett avbildad i böcker tidigare. Belphegor talade vördnadsfullt med Sagitauren, sedan sträckte Sagitauren ut sina vingar, höjde sina armar mot skyn, och gav oss en profetia som vi på något sätt förstod allihopa.

När Sagitauren var klar så bjöd den oss farväl, och vi gick ut ur gläntan. När vi kommit ut tittade jag tillbaka mot gläntan, men den var som försvunnen! Ingen glänta, ingen Sagitaur, ingen bergsknalle.

 

[SuperTulle]

DEL TRETTON

När vi slagit läger och jag satt på mitt vaktpass nära midnatt blev det plötsligt mycket kallare. Jag satt vid lägerelden och åt en skål soppa, och kände hur spillda droppar frös i det korta skägg jag odlat sen vi kom hit. Jag tittade ner och såg till min förfäran att min soppskål var full med likmaskar!

Jag släppte skålen och sprang ut mot skogen för att spy, men snavade och föll, och spydde istället mitt framför lägerelden. Arngrim, hirdmannen jag gjorde mitt vaktpass med, frågade bryskt vad jag höll på med, och när jag förklarade vad som hänt tittade han bara förbryllat på mig. Han föreslog att vi skulle väcka kung Beowulf, eftersom det var hans magiska terrin jag tagit soppan ifrån.

Innan jag hann svara träffade någonting hårt mig i örat, och när jag övervunnit smärtan såg jag att det var en slipad sten. Jag tyckte jag såg en skugga röra sig i buskarna i riktningen stenen kommit ifrån, så jag knöt upp mina hoptrasslade skosnören och sprang dit. När jag kom fram såg jag till min stora förvåning att Elle med örat, den gamle legoknekten som berättade historier på pappas värdshus, hängde död i ett träd. Jag ropade på Arngrim som hjälpte mig att få ner honom. När vi fått ner Elle från trädet så reste han sig plötsligt upp och gick till anfall!

Han grep tag i mig och försökte bita mig i halsen, men jag slog undan honom på reflex så drog jag svärdet och rände det i buken på honom. Han säckade ihop, och Arngrim undrade om jag kände igen honom. Jag började berätta vem han var, men just då darrade liket till och plötsligt var det inte Elle som låg där, utan en förvriden människokropp.

Vi släpade zombien tillbaka till lägret, där vi såg Wiglaf och Manuari slåss mot en hord av råttor. När de var klara kom de fram till oss och undrade varför vi släpade på ett lik. Vi förklarade vad som hänt, och Wiglaf höll med mig om att det nog var trolldom inblandat. Han rådde mig att ta något stärkande.

Medan jag rotade i min ryggsäck efter en flaska så undrade han om jag någon gång under kvällen hört ett elakt fnitter, men det kunde jag inte minnas mig att jag gjort. Just då gled min hand över något fjälligt i ryggsäcken, jag kände en skarp smärta i bröstet, och allt blev svart...

 

[SuperTulle]

DEL FJORTON

När jag vaknade igen möttes jag av Belphegor som hälsade mig välkommen tillbaka till livet. Tydligen var det fjälliga i ryggsäcken en orm som bitit mig såpass att jag dog omedelbart. Belphegor är inte en särskilt skämtsam person, men jag hade ändå svårt att ta honom på orden. Långsamt gick det upp för mig att jag kanske var utvald trots allt.

Jag tackade Belphegor för att han återuppväckt mig, men kände mig fortfarande illa till mods. Jag var inte ensam, en otroligt tryckt och sorgsen spänning rådde i lägret. Belphegor förklarade för mig att jag varit död i cirka 2 dagar, och att det nu var den 21:a oktober. Han berättade sorgmodigt om hur de natten innan hört folk mässa ute i skogen, och snabbt kommit fram till att det var en dödsmässa. Prins Shagovlad hade smugit fram till platsen och sedan befallt Belphegor med tanken att bryta upp lägret och fly.

Belphegor hade lytt tveklöst men förskräckt, och såg en kort stund efteråt ett antal ljusblixtar i riktningen som prinsen givit sig av i. Belphegor verkade säker på att prinsen dött, och var osäker på när han skulle återuppstå och komma tillbaka.

Jag gick mot lägerelden för att äta något, och mötte Bel'Shanar som satt och petade tankelöst i elden. Tårar rann långsamt ner för hans kinder, och han verkade inte bry sig om någonting som hände. Kung Beowulf gick förbi med Wiglaf, och han verkade sorgsen, men stolt på något sätt.

Arngrim kom fram till mig och hälsade, och frågade om jag inte var stolt över prinsens uppoffring. En ledare som offrar sig för att rädda sina undersåtar var tydligen något av det mest ärorika man kunde göra i deras kultur. Jag fnös och sa att sådant sällan hände där jag kom ifrån, och att det var vanligare att utomstående offrade sig för att rädda undersåtarna från sina ledare. Jag berättade om St. Faulk för honom, som exempel. Han tittade besynnerligt på mig och undrade varför ingen utmanat hertigen, om han nu plågat sina undersåtar såpass. Jag förklarade att det inte fungerade så i Consaber, och att alla adliga hjälpte varandra att behålla makten över folket, med krigare som var lojala emot dem. Jag sade även att jag hade svårt att se kung Constantin offra sig för folket.

Plötsligt kom en grupp besynnerliga män gående mot lägerelden. De såg ut som om någon tagit en alv, krympt denne till en misslas storlek, och färgat resultatet blått. Arngrim såg min förvåning, och förklarade att de var skugglandsvarelser, Robinetter, som prins Shagovlad köpt av slavhandlare från en annan värld. Ingen verkade ta någon större notis om dem, så jag reste mig för att ta mera soppa, men Arngrim la sin hand på min axel och sa att det var något jag behövde veta.

Tydligen hade Evelyn dött i en magisk olycka dagen innan. Han förstod inte mycket av det själv, men jämförde det med en blixt från en klar himmel, med skillnaden att Belphegor intygat att det faktiskt kunde hända. Han verkade tro att jag skulle bli upprörd av hennes död, men trots att vi tillbringat så mycket tid med varandra så var språket som en mur emellan oss. Jag hade lärt mig några ord på Ashariska, men aldrig lärt känna henne. Jag hoppades att gud skulle vara förlåtande mot henne, trots att hon var Samortroende.

 

[SuperTulle]

Jag har nu fått besked från min SL om vad och hur mycket han har blandat, och kampanjen är i skrivande stund baserad på:
65% EON, 20% Dark Heresy, 10% Exalted, samt 5% KULT, Drakar & Demoner, Mutant, och övrigt.

Samt alla husregler förstås.

DEL FEMTON

Vi bröt upp och fortsatte färdas utan prins Shagovlad. Något glas senare kom vi fram till något så udda som ruinerna av ett värdshus. Dörren hängde på ett gångjärn och svajade av blåsten, en av långväggarna var nästan helt borta, men taket och resten av väggarna verkade i relativt gott skick. Utanför stod tre täckta vagnar, med hästarna tjudrade i närheten. Belphegor, Beowulf, Bel'Shanar och Skuggsorg gick in för att tala med vilka som nu vistades i huset, och det visade sig vara ett Sabriskt kringresande teatersällskap. Landsmän!

De erbjöd sig att spela upp en av sina pjäser för oss i utbyte mot att få resa med oss och dela vår mat, och Belphegor såg ingen anledning att säga nej. Medan de förberedde sig så talade jag med en man vid namn Reben om vårt kära hemland, min kära hemstad Firina, som han tyvärr inte var så bekant med, men mest om korv.

Skådespelet handlade om isryttarnas kamp mot den Thalaskiska flottan, ytterst inspirerande! Vid middag kom vi tillbaka till Herlaug Kungssmedens stuga, han erbjöd oss återigen sina tjänster, men då ingen av oss ansåg sig behöva något så hände inget mer än att Skuggsorg köpte några säckar salt.

Snön yrde omkring oss och kölden bet ända in i märgen när vi på kvällen kom fram till en stor grottöppning i ett berg. Framför grottan låg kopparmynt strödda på marken. Belphegor, Beowulf, och två av dödslöjtnanterna tände facklor och gick in. Efter en stund hörde jag hur Belphegors röst ekade ut ur grottöppningen. Han verkade munhuggas med någon. En stund senare kom han ut med en säck mynt och en trumpen min i ansiktet. Ogden, teatersällskapets ledare, undrade om vi inte kunde söka skydd från snöstormen i grottan, men Belphegor svarade bistert att han lovat varelsen i grottan att inte störa honom mer.

Sent på kvällen kom vi fram till ett stort marmortempel på en kulle. Runt kullen stod vakter i gyllene rustningar, med ett stort ”F” på bröstet. Även templets dörrar pryddes av ett stort ”F”, omgärdat av en cirkel. Templet hade inga fönster eller övriga dörrar. På prov skickade Belphegor upp en av dödslöjtnanterna för trappan. Väktarna reagerade omedelbart, men gick tillbaka till sina positioner när dödslöjtnanten klev ner från trappan.

Belphegor gav order om att resa vidare, men Vlad'Zagariel gick fram till honom och de grälade en stund. Vlad'Zagariel måste ha vunnit, för Belphegor beordrade istället alla att ställa upp sig på ett led och storma templet. Striden gick fort, väktarna verkade rätt dumma som sprang rakt in i oss utan tanke på taktik. Förutom prins Atharamir som tog ett elakt hugg så övervann vi dem i princip oskadda.

När väktarna var nedgjorda så knuffade prins Atharamir, som helats, och kung Beowulf upp templets portar. Vi befann oss nu i en hall, med ett svart stenklot i väst, och ett vitt i öst. Kloten stod på stativ av motsatt färg. Atharamir undersökte det svarta klotet närmre, och bad mig att skruva av toppen på det, men Belphegor sa att mitt öde var större än att springa ärenden åt andra, och att vi skulle ta någon av skådespelarna istället.

Atharamir sa snopet åt mig att gå ut och hämta en av skådespelarna, så jag hämtade D'Negel, den störste, starkaste, och dummaste av dem. Jag ljög ihop något om att mina herrar inte klarade av det själva och hoppades på att kung Beowulf inte hörde.