Ok, som sl inleder man varje spelsession med att försöka bygga upp en stämning för spelarna. Stämningen byggs successivt upp tills spelarna verkligen känner att de är en del av världen och verkligen känner sig uppleva de ting som sl presenterar. Spelarna är till slut ett med rollspelsvärlden. Så långt allt väl.
Och så plötsligt. Sl gör misstaget att blanda in några skurkar som muckar strid och genast läggs stämningen på hyllan för nu är det dags för följande moment: Stora Tärningsleken!!! Det ska slås tärningar hit och dit och i värsta fall i över en timme innan allt är färdigt och sl kan fortsätta storyn.
Alltså, är det bara jag som får känslan av att striderna fungerar mer som reklampauser än delar av själva berättandet. Striderna åsamkar ett fatalt avbräck i berättarkontinuiteten som är arbetsamt att återhämta sig från när väl striden är över. Och när spelsessionen är över och spelarna gått hem står man kvar med sin fråga: Hur i sjutton ska man kunna strida och ändå lyckas hålla kvar den narrativa stämningen utan att denna dränks i oväsendet av tusen tärningar som frenetiskt kastas över soffbordet?
Och så plötsligt. Sl gör misstaget att blanda in några skurkar som muckar strid och genast läggs stämningen på hyllan för nu är det dags för följande moment: Stora Tärningsleken!!! Det ska slås tärningar hit och dit och i värsta fall i över en timme innan allt är färdigt och sl kan fortsätta storyn.
Alltså, är det bara jag som får känslan av att striderna fungerar mer som reklampauser än delar av själva berättandet. Striderna åsamkar ett fatalt avbräck i berättarkontinuiteten som är arbetsamt att återhämta sig från när väl striden är över. Och när spelsessionen är över och spelarna gått hem står man kvar med sin fråga: Hur i sjutton ska man kunna strida och ändå lyckas hålla kvar den narrativa stämningen utan att denna dränks i oväsendet av tusen tärningar som frenetiskt kastas över soffbordet?
