Nekromanti Episkt eller lerigt.

[Lycan]

Jag sitter här och funderar, helt utan anledning eller förevändning, vilken stämning ni dogmatiska (tillika pragmatiska) Eon-spelare där ute eftersträvar.

Det gafflas så satans mycket om stämning hit och stämning dit bland rollspelare. "Dådd é så stämningsfullt", "nehe då! Vämpajjer är det däremot" - et cetera et cetera.

Men okej, att någon sorts stämning är viktigt i rollspel kan jag väl böja mig för. I sådana fall undrar jag: vilken stämning är att eftersträva i Eon?

Har NeoGames lyckats med sina färdigskrivna scenarier om man tar just stämningen i dem i beaktning?

Om ja: varför?

Om nej: vilken stämning borde man eftersträva i ett Eon-scenario, för att det ska vara riktigt bra?

Hade varit skönt att ha lite koll


Er tillgivne,

Lycan

 

[-BoNe-]

hmm.. man ska försöka eftersträfa en tryckande känsla där allt inte riktigt är så säkert som man tror.
Med ////////SPOILER!!!!////////// mörkret som snart är nära och alla krig så ska det vara lite som lugnet före stormen.

 

[Ceram]

Episkt och lera i mängder

Jag lyckas ytterst sällan få upp någon stämmning när jag spelleder mer än skoj och småtrevligt. Det beror på att varken jag eller mina spelare är bra på det vi sysslar med.

Det händer dock då och då att vi lyckas få ihop en del känsla. Vi har då varierat mellan episkt rädda världen och kräla i leran.

Jag själv föredrar krälauppurlerakampanjer. Det går mer eller mindre ut på att lägga ned rollpersonerna i leran och låta dem ordna upp saker och ting för att komma upp ur leran. Tyvärr urartar dessa ofta i episkt tjafs eftersom jag inte tänker tillräckligt mycket på att hålla ned dem...

Jag har bara spellett ett neogamesäventyr: Sorgernas brunn. Jag gillade det och det blev mest krälaileranförengodsak. Rollpersonerna fick ta sig igenom mycket lera och skit för att nå målen. Slutet blev dock ganska episkt eftersom <table><tr><th><font size="-1">Spoiler below:</font></th></tr><tr><td bgcolor="#DDDDDD">[color:"#DDDDDD"] En heligkrigare-rollperson dräpte demonen på ett slag med sitt heliga svärd i huvudet. </font></td></tr></table> . Det var trevlig varition...

 

[Mr Brunch]

Okej stämmning. Tja i min spelgrupp brukar det bli lite desperation, du vet småfolket jagade eller allmänt hunsade av dom rika/mäktiga. Men jag har alltid gillat moraliska dilemman och mina spelare är så bra att ställa sig i sådana själva att jag inte behöver bry mig alls

 

[Arvid]

vilken stämning borde man eftersträva i ett Eon-scenario, för att det ska vara riktigt bra?

Jag tycker det helt beror på kampanjen man är i färd att spela. Jag ser en styrka i Eon att det är så mångsidigt. Jag har spelett en hel del olika genrer, skräck, äventyr, detektiv (de är dock självklart inte så lätt urskiljbara), hovintriger (nåja), etc. Detta är en viss olikhet mot många andra spel. Någon gång för år sedan sades det på forumet något i stil med att alla spelvärldar hade något sammanlänkande, vilket i de flesta fallen var en viss stämning medan det i Eon var trovärdigheten och detaljerna.

Om man sedan ser på Eonmodulerna märker man att vissa har bra stämning (t.ex. Alver) medan andra inte har det. Vad stämningen är vet jag inte, det blir mer som att man lever in sig i Mundana, får ett intresse i den. I äventyret ser jag stämningen uppnådd om spelarna får ett intresse i det och lever sig in i situationen. Sedan är detta lättare med hjälp av vissa faktorer, som stämningsmusik, vissa stämningsupphöjande medel i kampanjerna, bra spelare etc.

En "stämning" jag försöker efterleva i Eon är att allt ska kännas trovärdigt. Världen ska kännas levande, miljöer, personer och händelser ska inte finnas till för rollpersonerna, rollpersonerna ska finnas i världen.

 

[Kimon]

Lerigt.

I sådana fall undrar jag: vilken stämning är att eftersträva i Eon?
Pja, rubriken säger ju en del...
Nu har jag inte spelat något färdigskrivet scenario, i ärlighetens namn bör sägas att vi inte spelar i Mundana utan i en egensnickrad värld. Hur mycket det påverkar intressevärdet i svaret får du avgöra själv.

Personligen så anser inte jag att EONs regelsystem är särskilt lämpat för episka kampanjer. Det är helt enkelt för lätt att dö och skadesystemet inbjuder inte direkt till drakbrottning. Den episka kampanjen är ju naturligtvis möjlig, men knappast ur ett förstapersons perspektiv.

Det gäller ju inte bara stridssystemet, färdighetsystemet inbjuder inte heller direkt till en "high-fantasy" känsla, då det är utomordentligt zchwårt att bli riktigt framstående i någon färdighet. Du kan bli bra i ett antal, men episkt bra i någon? nänä...

Sen gillar jag "grisrealism".