w176
Förlorad dotter
Jag lovade er en skarp och observant konventsrapport från vårt spelpass i helgen,. Värst att notera är att jag trots att jag arrangerat ett par lajv nu, aldrig traditionellt spellett förut, då var rollspelskampanj är samberättade och alla mer eller mindre är spelledare, och att Jenny aldrig varit på konvent förut, och aldrig varken spelett och arrangerat lajv.
Så vi blev av med oskulden. Eller i alla fall lite grann.
Vi ville göra något annorlunda dör ett Tärningen avgör konvent samt pröva vingarna inför Gothcon där vi båda lyckats bli inblandad i att spelleda.
Nå de följande är den introtext vi la ut på ätet innan konventet som sett fick bevisligen på pappret en full spelgrupp, som dock i praktiken bara blev tre spelare då den fjärde inte behagade dyka upp:
It is only a Myth
Spel: It is only a Myth
Spelsystem: Friform
Genre: Buffystämmning Sandmanmytologi Kultskräck
Spelledare: Elin Dalstål, Jenny Barkestedt
E-post: w17600@hotmail.com, Xhakhal@hotmail.com
Antal spelare: 0-4
Scenariobeskrivning
It's Only A Myth:
Episode 0 - Crossfire.
- Det hela utspelar sig i den lilla staden Carlinville i Illinois, USA, med huvudplatsen Highest Hope College.
En grupp unga studerande medverkar i ett utbytesprojekt med en annan skola, Highest Hopes College, i den lugna lilla staden Carlinville, USA. Så långt allt väl - och så kunde det också ha förblivit, om det inte vore så att den lugna lilla staden Carlinville inte är en så lugn liten stad som den först kan verka.
Saker och ting lurar bakom den lugna fasaden, och hemska saker händer som alltmer drar in rollpersonerna i en skrämmande värld, där andra, okända lagar gäller. De ställs inför fruktansvärda val, tvingas kämpa för sin fysiska och mentala överlevnad, samt tvingas ifrågasätta vilka de egentligen är, och vad deras plats i världen egentligen är - och, för den delen, i VILKEN värld.
---
För er som vill testa på ett lite annorlunda spelsätt och gillar drama- och känslospel så sätter vi upp detta lilla skräckscenario. Genremässigt kan ni tänka er något i stil med Buffy stämning, i Sandman mytologi med övertoner av Kultskräck.
Det kommer att spelas i friform, med upp till fyra spelare med inslag av samberättade, dessutom kan de bli fyra –spelledare- (Elin och Jenny minimum, eventuellt Linda och Henrietta med dessutom).
Förberedda karaktärskoncept kommer att finnas redo för dem som vill, och den som själv har ett eget koncept som passar grundförutsättningarna (collage studenter på utbytesprojekt skolor emellan) så är de också fritt att föra in.
Så.
De förklara bakgrunden. I och i och med att jag inte tänker hänga ut spelarna utan deras uttryckliga tillåtelse så kommer jag i stället återge min upplevelse av de hela och delvis de diskussioner vi hade efter det.
Plotten var rätt basic, Club Exelsior, ägd av vampyr i fejd med magikerna, och Carlinsvilles ända uteställe. Fejden har gått så långt så att de är på gränsen till handgripligheter, eller så handgriplig magi blir. Rollpersonerna hamnar som rumskamrater till en av magikerna och går sen ut på Exelcior, blir missuppfattade som viktiga och suspekta och sedan är de indragna i den ökande våldspiralen utan att kunna förstå den medan de uppfattar mer och mer av den andra verkligheten och blir mer och mer indragen av den.
Jag och Jenny hade med sig en stor hög med pops, brev, pistoler, handklovar bägare. Allt möjligt. Och en kladdkaka att muta spelarna med, som vi hade satt så experimentellt mycket blockchoklad i att den inte gick att skära upp (de är rätt illa).
Men hur som hälst. Förarbetet var okej. Vi satte upp troliga flödesscheman på berättelsen, vilka karaktärer som kunde vara närvarande värvar, hur fraktionen skulle kunna reagera på olika händelseförlopp, vad och vilka vi kunde kasta in om saker stannade upp och så vidare.
Så långt allt bra.
Men inge taktik skall väl överleva första kontakten med spelarna. Nå våra spelare var duktiga och roliga, men vi insåg rätt fort att vi tänkt ”fel” eller att de tänkte annorlunda än oss. Vi är som sagt relation och psyke och angst och drama spelare. Även om vi var medvetna att de flesta rollspelare inte spelar så hade vi i grunden tänkt scenariot som att karaktärer skulle springa från en punkt till en annan och angsta och söka kontakt med (som i personlig kontakt) med alla de slps vi presenterade. Öhm. Om vi ska vara lite självkritiska.
I stället fick vi i och för sig jätteduktiga karaktärspelare som vi borde vara jättenöjda men som gick efter HANDLINGEN. Förskräckligt eller hur?
Nja, de fanns en spelstilsglapp som märktes med våran planering på sina ställen, men egentligen gick de ju strålade. Vi hade så mycket material planerat att även om fokus hamnade helt annorlunda mot de vi hade trott så hade vi så mycket material att de bara var att anpassa. Och de vill jag se som gott betyg till oss.
Sedan var de såna här lite småsaker att dels så hade jag lite fel bikaraktärer, eller Jennys var drivande, mer på och rent allmänt sådana som gjorde sig bättre att integrera mot och så deles fick mest speltid. Men de var bara en liten miss från min sida, vilket gjorde jag tog mer ansvar för yttre beskrivningar och var den som klippte och bröt scenerna mer. Men Jenny sken verkligen i sina roller. Jag borde ha tagit mer extroverta roller.
Samt att vi råkat skriva alla props på engelska, innan vi insåg att spelarna nog skulle vilja spela på svenska, samt att vissa bikaraktärer var svåra att byta språk på. Men de var mest kul
Me de so verkligen var de underbara är att de ekade ha kul. Eller jag vet att de hade kul. Och att våra spelare frågade alla dels när vi skulle spela de här igen och om vi hade någon kampanj vi spelade i normalt sett.. (Nästa konvent om vi inte sätter upp någon minigrej, och jo vi har ju en kampanj men den är ju full.) och verkade lite imponerade, eller jag hoppas de. Jag får väl tro att de var de. Men som sagt, vi testade, och insåg att de inte kramades och angstade så mycket som valiga It’s Only a Myth gruppen skulle ha gjort, men fick igång ett ganska fysikt spel ändå som vi ville ha det, saker gick inte som vi trott men att vi –ändå- fick de att funka och ändå lyckades dra att lyckat djävligt kul spelpass på de vi planerat.
Så vi blev av med oskulden. Eller i alla fall lite grann.
Vi ville göra något annorlunda dör ett Tärningen avgör konvent samt pröva vingarna inför Gothcon där vi båda lyckats bli inblandad i att spelleda.
Nå de följande är den introtext vi la ut på ätet innan konventet som sett fick bevisligen på pappret en full spelgrupp, som dock i praktiken bara blev tre spelare då den fjärde inte behagade dyka upp:
It is only a Myth
Spel: It is only a Myth
Spelsystem: Friform
Genre: Buffystämmning Sandmanmytologi Kultskräck
Spelledare: Elin Dalstål, Jenny Barkestedt
E-post: w17600@hotmail.com, Xhakhal@hotmail.com
Antal spelare: 0-4
Scenariobeskrivning
It's Only A Myth:
Episode 0 - Crossfire.
- Det hela utspelar sig i den lilla staden Carlinville i Illinois, USA, med huvudplatsen Highest Hope College.
En grupp unga studerande medverkar i ett utbytesprojekt med en annan skola, Highest Hopes College, i den lugna lilla staden Carlinville, USA. Så långt allt väl - och så kunde det också ha förblivit, om det inte vore så att den lugna lilla staden Carlinville inte är en så lugn liten stad som den först kan verka.
Saker och ting lurar bakom den lugna fasaden, och hemska saker händer som alltmer drar in rollpersonerna i en skrämmande värld, där andra, okända lagar gäller. De ställs inför fruktansvärda val, tvingas kämpa för sin fysiska och mentala överlevnad, samt tvingas ifrågasätta vilka de egentligen är, och vad deras plats i världen egentligen är - och, för den delen, i VILKEN värld.
---
För er som vill testa på ett lite annorlunda spelsätt och gillar drama- och känslospel så sätter vi upp detta lilla skräckscenario. Genremässigt kan ni tänka er något i stil med Buffy stämning, i Sandman mytologi med övertoner av Kultskräck.
Det kommer att spelas i friform, med upp till fyra spelare med inslag av samberättade, dessutom kan de bli fyra –spelledare- (Elin och Jenny minimum, eventuellt Linda och Henrietta med dessutom).
Förberedda karaktärskoncept kommer att finnas redo för dem som vill, och den som själv har ett eget koncept som passar grundförutsättningarna (collage studenter på utbytesprojekt skolor emellan) så är de också fritt att föra in.
Så.
De förklara bakgrunden. I och i och med att jag inte tänker hänga ut spelarna utan deras uttryckliga tillåtelse så kommer jag i stället återge min upplevelse av de hela och delvis de diskussioner vi hade efter det.
Plotten var rätt basic, Club Exelsior, ägd av vampyr i fejd med magikerna, och Carlinsvilles ända uteställe. Fejden har gått så långt så att de är på gränsen till handgripligheter, eller så handgriplig magi blir. Rollpersonerna hamnar som rumskamrater till en av magikerna och går sen ut på Exelcior, blir missuppfattade som viktiga och suspekta och sedan är de indragna i den ökande våldspiralen utan att kunna förstå den medan de uppfattar mer och mer av den andra verkligheten och blir mer och mer indragen av den.
Jag och Jenny hade med sig en stor hög med pops, brev, pistoler, handklovar bägare. Allt möjligt. Och en kladdkaka att muta spelarna med, som vi hade satt så experimentellt mycket blockchoklad i att den inte gick att skära upp (de är rätt illa).
Men hur som hälst. Förarbetet var okej. Vi satte upp troliga flödesscheman på berättelsen, vilka karaktärer som kunde vara närvarande värvar, hur fraktionen skulle kunna reagera på olika händelseförlopp, vad och vilka vi kunde kasta in om saker stannade upp och så vidare.
Så långt allt bra.
Men inge taktik skall väl överleva första kontakten med spelarna. Nå våra spelare var duktiga och roliga, men vi insåg rätt fort att vi tänkt ”fel” eller att de tänkte annorlunda än oss. Vi är som sagt relation och psyke och angst och drama spelare. Även om vi var medvetna att de flesta rollspelare inte spelar så hade vi i grunden tänkt scenariot som att karaktärer skulle springa från en punkt till en annan och angsta och söka kontakt med (som i personlig kontakt) med alla de slps vi presenterade. Öhm. Om vi ska vara lite självkritiska.
I stället fick vi i och för sig jätteduktiga karaktärspelare som vi borde vara jättenöjda men som gick efter HANDLINGEN. Förskräckligt eller hur?
Nja, de fanns en spelstilsglapp som märktes med våran planering på sina ställen, men egentligen gick de ju strålade. Vi hade så mycket material planerat att även om fokus hamnade helt annorlunda mot de vi hade trott så hade vi så mycket material att de bara var att anpassa. Och de vill jag se som gott betyg till oss.
Sedan var de såna här lite småsaker att dels så hade jag lite fel bikaraktärer, eller Jennys var drivande, mer på och rent allmänt sådana som gjorde sig bättre att integrera mot och så deles fick mest speltid. Men de var bara en liten miss från min sida, vilket gjorde jag tog mer ansvar för yttre beskrivningar och var den som klippte och bröt scenerna mer. Men Jenny sken verkligen i sina roller. Jag borde ha tagit mer extroverta roller.
Samt att vi råkat skriva alla props på engelska, innan vi insåg att spelarna nog skulle vilja spela på svenska, samt att vissa bikaraktärer var svåra att byta språk på. Men de var mest kul
Me de so verkligen var de underbara är att de ekade ha kul. Eller jag vet att de hade kul. Och att våra spelare frågade alla dels när vi skulle spela de här igen och om vi hade någon kampanj vi spelade i normalt sett.. (Nästa konvent om vi inte sätter upp någon minigrej, och jo vi har ju en kampanj men den är ju full.) och verkade lite imponerade, eller jag hoppas de. Jag får väl tro att de var de. Men som sagt, vi testade, och insåg att de inte kramades och angstade så mycket som valiga It’s Only a Myth gruppen skulle ha gjort, men fick igång ett ganska fysikt spel ändå som vi ville ha det, saker gick inte som vi trott men att vi –ändå- fick de att funka och ändå lyckades dra att lyckat djävligt kul spelpass på de vi planerat.