Nekromanti Ert sämsta spelledartilltag

[krank]

Re: Rakt över gränsen

MEN, våldtäkt kan vara ett jäkligt känsligt ämne som kan kicka igång riktigt otrevliga känslomässiga associationer.

Jadå, och jag anser absolut att man bör lära känna sina spelare som personer innan man börjar bre på. Däremot är t.ex undertecknad en sådan som i rollspel vill få mina gränser nerbrutna, vill få riktigt otrevliga känslomässiga associationer igångkickade. Det är inte alla som gillar sådant, men jag gör det. Man är väl nåt slags känslomässig masochist, antar jag - men rollspel är för mig aldrig så bra som när jag går ifrån det måendes dåligt. Det blir som en katharsiskänsla, även om det kanske tar ett tag att bearbeta allt det jobbiga och komma till känslan av att ha gått igenom något fruktansvärt.

 

[Coffe_Kanon]

Re: Rakt över gränsen

Men krank, Det låter som att du vill bli helt "mind-raped". Är du så avtrubbad av verkligheten att du måste gå till sådana extrema längder för att tillfredsställa, tja det som nu behöver tillfredsställas?

Iofs så kan jag hålla med, jag har utvecklat en smak för skräck, men tyvärr blir aldrig rollspelandet på hemmaplan särskilt skräckfyllt. Gränser är till för att brytas, eller hur var det nu?

 

[krank]

Re: Rakt över gränsen

Men krank, Det låter som att du vill bli helt "mind-raped". Är du så avtrubbad av verkligheten att du måste gå till sådana extrema längder för att tillfredsställa, tja det som nu behöver tillfredsställas?

Det handlar mer om kontrollbehov och strävan efter att kunna kontrollera sina tankar och känslor. Standard stuff för oss som håller på med magi. Självdisciplin och framför allt självkännedom. Det senare är en stor drivkraft i mitt liv.

Jag strävar också efter att kunna hantera så många situationer som möjligt. Jag ser inget värde i att när något fruktansvärt faktiskt händer bara står där och bryta ihop som ett annat mähä.

 

[Coffe_Kanon]

Re: Rakt över gränsen

"Jag strävar också efter att kunna hantera så många situationer som möjligt. Jag ser inget värde i att när något fruktansvärt faktiskt händer bara står där och bryta ihop som ett annat mähä."

Instämmer till fullo... Men om man med flit ägnar sig åt att bli avtrubbad (jag vet inte vad jag ska kalla det annars), jag har hört att avtrubbning ska vara något dåligt, men jag är lite skeptisk till sådana uttalanden. Ju mer man har upplevt av allt (oavsett om det är en kontrollerad miljö eller inte) desto mer förberedd är man när en liknande situation kommer och biter en i arslet...

 

[krank]

Re: Rakt över gränsen

Ju mer man har upplevt av allt (oavsett om det är en kontrollerad miljö eller inte) desto mer förberedd är man när en liknande situation kommer och biter en i arslet...

Mjo.

Risken är väl att man trubbar av den empatiska förmågan, kan jag tänka, men jag tror inte att det nödvändigtvis behöver bli så. Jag tycker fortfarande att våldtäkt, våld och mobbing är helt fruktansvärda saker, liksom.

 

[Coffe_Kanon]

Re: Rakt över gränsen [OT, kanske?]

"Risken är väl att man trubbar av den empatiska förmågan, kan jag tänka, men jag tror inte att det nödvändigtvis behöver bli så. Jag tycker fortfarande att våldtäkt, våld och mobbing är helt fruktansvärda saker, liksom."

Våld och mobbing har jag själv blivit utsatt för under stora delar av livet, så visst är det avskyvärt. Bara principskäl får mig att se rött när jag tänker på våldtäkt, och då är de emotionella bitarna inte inräknade. Så ALL empatisk förmåga är inte borta hos mig, man stoppar däremot inte huvudet i sanden lika ofta som man nog skulle göra om man levt ett liv helt beskonad från dessa saker (som allt för många gör i dagens läge)...

 

[Vavva]

Re: Rakt över gränsen

Öhm.... rollspel nån dag?

Jag håller med. Jag vill också känna starkt när jag spelar, ångest eller glädje, oro eller trygghet. Bara känsloreaktionerna sätter igång.

Jag är så kaxig att jag tror att ett minst sagt turbulent liv lärt mig att hantera obehagliga situationer tämligen väl, och att det inte är något som rollspel kan pressa för mig (längre). En krigssituation tror jag mig inte vara förberedd på, men det mesta som riskerar att hända i min omgivning. Har man lotsad en gravt misshandlad prostituerad kompis hem från ett industriområde mitt i natten när man var 14 så har man.

Däremot så känner jag igen driften att känna och uppleva starkt. Det är en del av hela poängen med rollspel för mig.

 

[Coffe_Kanon]

Re: Rakt över gränsen

"Jag håller med. Jag vill också känna starkt när jag spelar, ångest eller glädje, oro eller trygghet. Bara känsloreaktionerna sätter igång. "

Går det ens att ha så bra sessioner? Jag är lite skeptisk. *utsvulten på riktigt emotionellt stimulerande rollspel, eller också så är jag för avtrubbad*

 

[krank]

Re: Rakt över gränsen

Öhm.... rollspel nån dag?

Har en känsla av att du bor för långt bort, tyvärr... =)

Just nu mår jag mest dåligt över att alldeles för många av mina likasinnade medspelare försvunnit. Kvar finns högst ett par-tre såna som ens liknar mig, medan resten av skrapet som är kvar är mer "casual gamers" som mest flamsar, skrattar och "är spontana" under rollspel. Fuck that shit.

Mitt liv har inte ens varit i närheten av lika turbulent som ditt, men däremot har jag en hel del mentala hangups, jag har konstant en svag form av ångest som dunkar i bakhuvudet som bara väntar på att göra mig oförmögen att agera som en riktig människa. Små saker blir gärna små problem för mig. Det är något jag vill lära mig, och vid det här laget blivit bra på, att kontrollera.

Däremot så känner jag igen driften att känna och uppleva starkt. Det är en del av hela poängen med rollspel för mig.

Agreed, precis så är det.

Kamrater till mig vill samma sak, fast alla har vi olika vägar dit. Flera av dem har blivit medvetna om problemet i sin egen apati och strävar efter att känna något, vadsomhelst. Själv ligger jag i andra änden - starka känslor i rollspel är för mig istället ett sätt att, på något vis, döva min vardagsångest.

//Krank, virrar in sig i OT-landet

 

[w176]

Ångesttrådar

Ångest av rollspelande

Samtidigt sammanlänkat med den där tråden pågick också den här tråden.

Varför är ångest vackert?

Notera mina intelligenta inlägg

 

[seinet]

Taskigt ifall någon hade blivit så sur att den rivit formuläret i småbitar och ätit upp det...

/Seinet Wintermute - Inte för att jag tror någon hade gjort det då men i alla fall...

 

[Ichabod_UBBT]

Bortsett från tråkiga oinspirerade insattser, som vi alla har i bland kom nog en av mina största missar igår.

Vi hade inte spelat på en månad, spelgruppen (hela fem spelare!) var samlade och jättepeppade. Vi hade precis börjat inledningen och börjat spela när min "på ljudlöst" telefon surrar i fickan och jag tittar, går ut och svarar. Det är jobbet som ringer. "Du skulle vara här och jobba nu, för fem minuter sen!" Var inte mycket att göra, packa ihop och dra till jobbet i fyra timmar. Spelarna var inte speciellt lyckliga. Även om jag faktiskt kan skylla på skum schemaläggning på jobbet. Som tur var kunde vi spela igen när jag kom tillbaka.

Bortsett från det var när jag skrivit 60 datorskrivna sidor lång supermegakampanj till EON. Datorn krashade men jag hade kvar allt på utskrivna papper, jag tar med mig ALLA EONböcker och tärningar i en väska, som blir stulen på pubben. Jag spelade inte EON på ett år sen, så bitter var jag. Nu för tiden lägger jag inte ner så mkt tid på förberedelser.

Hmm, men rent storymässigt... Tror det var när jag tröttnade på en spelares ständiga auktoritetsproblem och dödade honom.